Kusinträff…

”Ja, det är ruter i vår moster Lisa” sa vi till varandra när inbjudan kom till en kusinträff hemma hos henne.
Lisa är inne på sitt 96:e levnads år och är fortfarande den som håller ihop oss kusiner. Hon har överlevt sina svägerskor (våra mammor) och sin man och hans bror, nu är hon ”den äldste” i vår släkt och det med all ära.

En efter en klev vi in i hennes lägenhet. Där satt hon på en stol och skrattade glatt, gav oss en varm kram. De båda kryckorna som hon har till sin hjälp när hon skall förflytta sig, stod fint bredvid henne redo att användas.
”Jag hör så dåligt” sade moster Lisa, ”men nu är det Ni som skall prata med varandra” sade hon, lade sina händer på magen och såg glatt på oss.

Vi kusiner, bara flickor hade mycket att prata om, de underbara släktkalasen som vi hade fått varit med om, då och då så ropade vi till moster Lisa
”Minns Du Lisa, våra släktkalas, där gubbarna alltid skulle spela ”priffe?”

Det var tider det, speciellt då vi var hos moster Lisa, för hon hade alltid bullat upp med många kakor och andra festligheter.
”Vi var så mätta så vi fick nästan inte plats i bilen då vi skulle åka hem” sade kusinen och skrattade, hon räknade på fingrarna ”Vi var ju 4 vuxna och tre barn som skulle få plats i en liten Saab”
På en kusinträff så måste man naturligtvis rota lite i det förflutna, minnas de som inte längre finns med oss. Under många år så har jag släktforskat och har letat fram våra anor. Spännande att studera anfäder som vi har hört talas om. Hur en hel generation unga män emigrerade till Amerika för att finna lyckan. Ett gammalt album som jag har fått ärvt av min morfars syster, ger oss svaret på vad alla hennes bröder tog vägen då de valde att stanna i Amerika.
”Vilken tur att morfar och mormor bestämde sig för att återvända till Gotland, för annars så hade vi ju inte blivit till!” sa vi och skrattade gott.

Moster Lisa sitter och ler i sin fåtölj, njuter av att ha ”flickorna” hos sig. Vi är de barn som hon aldrig fick. Vad tänker hon på, där hon sitter i sin stol och inte deltar i vårt ”tjatter” hon ser när vi skrattar, och hur vi böjer våra huvuden över fotografierna.

”Har Ni skogen kvar” säger plötsligt moster Lisa med hög röst. Vi tittar upp och ser på henne, jag förstår att det är mig hon menar.
”Ja, det har vi” jag nickar och ser glad ut.
”Det var bra det” säger moster Lisa och fortsätter ”Vi hade också skog, där var Elis dagen innan han dog, vilken tur att han hann hem, han dog på natten”
Lisa ser fundersam ut.
”Ja, det var tur för vi hade ju inte saknat honom förrän på kvällen då det hade blivit mörkt”
Hon tittar på mig igen ”Det är trevligt med skog”

Vi flickor diskuterar våra anor ”Hur var det egentligen med morfars far, var han adlig eller är det bara snack?”
Ja, vad vet man vad våra anfäder har haft för sig, men visst är det ett rykte som har cirkulerat i släkten om vår morfars far, som en riktig sol och vårare, med ”barn på bygden” ”Vackre Hoffman ” kallades han, för han var rasande grann, det kunde till och med vi bekräfta för när han var i Amerika så passade han på att gå till fotografen, för att vi hans barnbarnsbarn skulle kunna sitta på en kusinträff och beundra hans skönhet.

Jag får väl forska lite i vem han var, vår anfader, för det jag har hittat är att han var barnhusbarn, född i Stockholm 1853, men att det är något ”mystiskt” runt hans tillblivelse är säkert, så vi får se om vi flickor har några droppar adligt blod i oss, för som sagt, det är inte lätt att släktforska för man vet aldrig vad de har haft för sig.

”Allt har en början och ett slut” så även en Kusinträff hos moster Lisa, när jag kramar om min kära moster så säger jag ”Lisa, jag hämtar Dig en dag så får vi göra en dagsutflykt, Du får fundera på vad Du vill göra”
”Ja, det skall jag göra” säger moster Lisa.