fortsättning....
Kap 4
När jag hade bestämt mig för att emigrera till Amerika hade jag
kontaktat Finlands Ångbåts Aktiebolag i Helsingfors, som skötte om emigranttrafiken
till Amerika. De trafikerade linjen Helsingfors – Hull. Emigrantkontoret låg på
Hangö, där fanns det även ett hotell, som jag skulle övernatta på, för att
invänta avresan.
När vi anlände till Helsingfors så mötte hotellets vaktmästare oss och
visade vägen, han tog även hand om vårt bagage. På hotellet fanns en bank där
emigranter skulle inlösa en så kallad växel, det vill säga, landstigningsavgift,
för att mot kvitto få pengarna tillbaka i ankomsthamnen i New York. På så vis
förvissade sig de amerikanska myndigheterna om att de som reste in i landet
skulle kunna klara sig själva, om man inte genast hittade ett arbete.
På hotellet anordnades också läkarkontroller. Det var för att spara tid
och pengar, för om man var sjuk så kom man inte in i landet. Det talades om att
Amerika endast ville ha invandrare som var friska och att man kunde skickas
tillbaka, om man hade någon sjukdom. I tidningar skrevs det om att amerikanarna
endast ville ha ”friska hjärnor och arbetsdugliga händer”.
På emigrantkontoret köpte jag min
biljett och ordnade med alla papper som jag behövde för resan. Jag fyllde i ett
frågeformulär i vilket jag uppgav mina personuppgifter, hemort samt resmål.
På avresedagen visade hotellets vaktmästare oss ner till hamnen, till
den så kallade engelska kajen, där ångbåten Titania låg. Det var ett lastfartyg
med plats för 793 passagerare, 86 förstaklass, 68 andraklass och 585
tredjeklass. Fartyget var mycket populärt bland emigranterna på grund av de
stora utrymmena. Båten sattes i trafik året innan så det var modernt, med stora
salonger och rymliga sovsalar. Första och andraklasspassagerare hade sina
hytter på övre däck, medan vi som åkte i tredje klass hänvisades till undre
däck.
Det tog sju dagar för oss att komma
till Hull i England, eftersom fartyget även skulle gå in till Göteborgs hamn.
När vi äntligen kom fram till Hull så var det riktigt skönt att få fast mark
under fötterna.
En agent tog emot oss och visade vägen till ett tåg, som skulle föra oss
vidare till Liverpool. Ångfartyget Celtic väntade vid kajen. Jag kände mig som
ett får som motades genom en trång passage, det var så tydligt att engelsmännen
inte ville att vi skulle stanna i deras land alltför länge, utan omlastningen
fick gå snabbt.
Ångfartyget Celtic var ett modernt
ångfartyg som hade plats för 2857 passagerare, 100 förstaklass, 300 andraklass
och 2457 tredjeklass. Resan över Atlanten var beräknad till fjorton dagar.
Det fanns gott om utrymme till oss
som reste tredje klass, en matsal där alla måltider serverades, en salong där
vi kunde sitta och spela kort eller läsa en bok. Ett lekrum fanns även för barn
som reste i tredje klassen, där det fanns speciella barnsköterskor som hjälpte
till med att underhålla barnen. Föräldrarna kunde då gå därifrån en liten
stund.
Vi som åkte tredje klass hade våra hytter på nedre däck. Det var stora
rum som delats av med tunna väggar, där ett tjugo-tal emigranter fick samsas om
ett begränsat utrymme.
När det var fint väder så samlades emigranterna ute på däck, där man dansade
och sjöng. Det var för det mesta en uppsluppen stämning ombord. Man satt och
diskuterade och smidde sina planer om vad som skulle hända då man kom fram. För
mig var det en underbar resa, jag stod ofta vid relingen och tittade ut över
havet. Då och då kunde man se ett fartyg passera ute vid horisonten.
När vädrets makter härjade runt fartyget, och vågorna gick höga, Fick vi
inte vara ute på däck utan var hänvisade till salongerna eller hytterna. Många
mådde dåligt och vi fick hjälpa varandra så gott vi kunde.
Det första som mötte oss var
frihetsgudinnan där hon stod uppe på berget. Alla passagerare samlades uppe på
däck när Celtic strävade in mot land. De första som fick lämna båten var
naturligtvis första och andraklassens resenärer. De behövde inte gå i land på
Ellis Island som alla tredje klassens passagerare var tvungna att göra.
Där togs vi emot av tjänstemän som visade in oss i olika fållor, där man
passerade olika stationer. Vi blev besiktade och fick uppge namn adress och vad
vi skulle göra i landet. Jag uppgav att jag skulle besöka min kusin Hanna Holm
i Chicago. Som tur var så hade jag genomgått läkarundersökning i Finland och
kunde visa upp mitt intyg på att jag var frisk. Jag slapp därför gå förbi läkarna
som undersökte emigranterna allt eftersom de kom fram till deras bord. Ibland
avvisade läkaren någon som inte ansågs vara fullt frisk, då uppstod det tumult,
för det kunde var en i familjen som inte fick komma med in i landet. Utan togs
omhand för att följa med båten tillbaka till England.
När alla kontroller hade gjorts, kunde jag lösa in växeln, som jag hade fått
på emigrantkontorets bank i Hangö. Landstigningsavgiften var 25 dollar. Nu var
jag i Amerika men ändå inte framme vid slutmålet. Jag tog tåget till Chicago; det
var en otrolig känsla att sitta där på det stora tåget och lyssna till ett
språk som jag inte förstod ett dugg av. Min kusin Hanna hade sagt, att språket
inte var något problem och att jag skulle lära mig det snabbt.
Tåget bromsade in med ett tjut, stora rökmoln slog ner mot perrongen. Jag
reste mig upp, tog min koffert och gick mot dörren. Det var många resenärer som
skulle gå av vid stationen så jag fick vänta lite innan jag kunde hoppa ner på
perrongen. Jag tittade efter min kusin som hade lovat att hon skulle möta mig.
Fortsättning följer....
Fortsättning följer....
