Veteranbilen

Nu står den där ute på garageuppfarten, gubben min är lycklig.
”Visst är den fin” säger han. Hunden och jag betraktar bilen med skepsis.
”Ja, den var inte så tokig ändå” svarar jag
”Jag blev lite rädd då jag körde till Nynäshamn för bilen går inte så bra på låga varv. Det var en lång bilkö fram till färjan, vi fick ”krypa” fram och då gick motorn varm”
Gubben gnider sig om hakan, ”men jag öppnade motorhuven då vi stod på färjeläget, så motorn fick svalna lite”

Gubben visade på alla detaljer ”Det är finesser här må du tro, den är fantastisk att köra, man sitter väldigt skönt” Gubben öppnar motorhuven och pekar på alla sladdar som finns där, han har redan bestämt sig för vilka kablar som måste bytas ut för att få bilen att gå som en klocka.

Vi får väl ge den godkänt ändå, gubbens nya veteranbil, för säga vad man vill om gubben, nog har han näsa för bilaffärer. ”Rena fyndet” säger gubben och ler stort.

Hundens och min bil står parkerad bredvid, den har alla moderna finesser och längst bak finns det ett speciellt utrymme för hunden, med vattenskål och allt.

”Jag förstår att du inte har tänkt att hunden skall få åka i din nya bil” säger jag ironiskt.
”För då måste hon ju sitta där bak på de läderbeklädda dynorna, och det är ju inte så trevligt”

”Jodå, jag lägger bara ut en filt där, så får hon plats”
Jag kan se framför mig en stor Schäferhund som hänger med nosen mellan framsätet och spanar ut på vägen.
”Det blir nog bra det där, i värsta fall så får vi ta min bil, hunden och jag, och köra bakom dig när vi skall ut på vår raggar ronda”

För så är det, en gång i tiden så var gubben med i ett ”raggargäng” i Stockholm
”Ränderna går aldrig ur” man vill återuppleva den härliga ungdomstiden då man körde runt med sin raggarbil och imponerade på oss flickor.

Gubben står och studerar motorn, för visst är det något alldeles speciellt med en Veteranbil som har en ”riktig” motor.
När jag lämnar in min bil på verkstad tar reparatören fram en liten dator och sticker in en kabel vid instrumentbrädan, efter några sekunder kan man läsa på en skärm vad som felas bilen.
Det är kanske det som gubben saknar, att ligga under en riktig bil och meka. ”Det är grejer det” säger gubben och börjar slita i kablarna.

”Har du tid att komma in? Maten är klar”
Gubben varken hör eller ser, han är fullt upptagen med att kontrollera alla sladdar som hänger under motorhuven.
”Det blir nog sen middag idag” tänker jag och går in.

En trogen vakthund.

Vad är det hunden tittar på?” undrar jag och går mot staketet där min hund sitter och spanar ut över fältet. Vad är det som gör hunden så uppmärksam?
Där sitter hon i flera timmar, ibland så ger hon skall. Men vad är det som hon vaktar på?

Jag tar kikaren och ställer mig bredvid henne. Jag låter kikaren svepa över fältet och ut mot skogskanten. Då ser jag vad det är som uppehåller min hund.
Där vid dikeskanten spatserar en stolt Fasan tupp, han promenerar fram och tillbaka. Hunden följer varje rörelse.
En skata kommer flygande och landar bara några meter från vårt staket, hunden skäller till, ”Inte passar det sig att Skatorna är så närgångna ”tänker hunden och markerar sitt revir.

Det prasslar till och hunden stirrar in i en rishög, då ser även jag vad som är hundens stora intresse. I en rishög, precis utanför vårt staket har en igelkott familj byggt sitt bo, de små ungarna ligger där under och hunden sitter alldeles stilla och vaktar på dem.
Ingen, inte ens grannens katt har möjlighet att komma nära igelkottsungarna. De har en stor Schäferhund som passar på dem.

När klockan är 16.00 kommer hunden in och går bort mot ytterdörren. Hon står där en stund och lyssnar. Nu är det dags för att husse skall komma hem, tänker hunden. Hon går bort mot garageuppfarten och ställer sig där för att kolla på bilarna som kör förbi.

Att försöka förklara för hunden att husse är på fastlandet för att köpa en bil, är ingen idé. Här får jag försöka med att ersätta husse. Ja kopplar hunden och vi tar en liten promenad.
När sedan det är dags att äta mat så ligger hunden fortfarande ute och spanar ut mot garageuppfarten, så fort det kommer en bil lyssnar hon ”Kan det vara husses bil mån tro?”

”Nu får du allt komma in” säger jag och ser en mycket konfunderad hund som kommer in.
Hon går bort och lägger sig i sin korg. Hela tiden är hon på helspänn, hon väntar på sin husse.

Tidigt på morgonen är vi igång igen, båda två. Hunden springer snabbt ut för att kolla sin igelkott familj. Nu har Hunden fått lite hjälp, jag har ställt en vattenskål i närheten av igelkottarna. Vid fågelbadet sitter några Björktrastar och dricker vatten.
”Låt dem vara nu” säger jag till hunden ”De rör inte dina igelkottar”

En ljuvlig morgon, som vi båda skall ta till vara, i väntan på att husse skall komma hem med sin nya bil.

Sopsortering

”Kan du säga mig var soptunnorna finns?” Framför mig stod en ungt par, med en barnvagn. Mannen höll en soppåse i handen.
”Vi är här på semester och vi ser inga soptunnor, där vi kan lägga våra sopor. Det blir ju en hel del nu när vi har en baby”
Jag tittade mig omkring, där det tidigare hade funnits sopkärl som turisterna hade kunnat lägga sina sopor, fanns det nu inga de var borttagna.
”Nej, jag vet faktiskt inte, vi har ju fått en ny sophantering här på ön, vi måste alla betala kilopris för lämnade sopor, och det måste ju gälla turisterna också” svarade jag.

När jag bläddrade i morgontidningen fick jag syn på ett reportage som handlade om sopsorteringen på Gotland.
”Om vi ställer ut soptunnor till allmänheten så kan ju befolkningen låta bli att beställa sophanterings avtal med oss och slänger istället sina sopor där”.
Så smart!
Visst är det så, vi kommer alla att smyga ut tidigt på morgonen och slänga våra sopor i allmänna kärl.


”Två kronor kilot får vi betala” säger jag till turisten där han står med sin soppåse i handen.

Sopsorteringschefen beskriver ett stort sopsorterings problem på Gotland ”Men turisterna kommer soporna” säger han i artikeln.
"Vi vill ju att alla. Även sommarstugeägarna skall ha tecknat avtal med oss."


Vad förväntar man sig egentligen, att alla turister tar med sig sina sopor hem när de återvänder efter sin semester.

”Ja du, säger jag till den unge mannen ”Ni får ta in på en campingplats inatt så får ni slänga soporna där”
Tydligen så har politikerna inte tänkt på ”fricamparna” de som slår upp sitt tält över natten, de som inte vill trängas på en campingplats.

”Kanske kan man slänga soppåsen i någon privat soptunna? Mannen är nu smått desperat där han står med sin soppåse i handen.
”Nej, det går inte för de flesta som abonnerat på sophämtning har satt lås på sina soptunnor. För Gotlänningen vill inte betala för turisternas sopor.

”Vad väger din soppåse?” frågade jag.
Han vägde den med handen ”Tja, några kilo väger den nog”
”OK, ge mig en femma så tar jag hand om dina sopor”.
Bytt, bytt kommer aldrig igen, jag tog hans soppåse och önskade dem trevlig semester.

Kanske en ny nisch, för mig som pensionär ” tänkte jag då jag slängde ner turistens sopor i mitt sopkärl. För enligt sopsorteringschefen så kommer inga sopbehållare att ställas ut.

”Nog är det sanslöst”

En ny förälskelse..

”Har du någon liten väska som jag kan låna” gubben min skall ut på äventyr och vill inte släpa på stora väskor.
Med en flygbiljett i handen kilar han iväg bort mot flygplanet som står på landningsbana. Nu är han ivrig, gubben min, för på fastlandet väntar en gammal ”goding” på honom.
I alla fall så är det så, han försöker få mig att se på hans nya kärlek.
”Lycka till nu då”, ropar jag, men jag tror inte att han lyssnar så mycket på vad jag säger. Nu är han på väg, äntligen.
Under flera månader har en het korrespondens pågått mellan gubben min och det heta projektet.
”Precis vad jag har önskat mig” säger gubben och ser lyrisk ut.

”Men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge”

Mycket planerande har föregått detta äventyr, många telefonsamtal och till sist invänta Norrlands flygs sommarturlista, för det är ju inte bara att åka upp, utan här vill det till planering för att allt skall fungera.

”Så skönt vi skall ha det nu, du och jag” säger jag till hunden. Nu kan vi städa bort alla bilder på ”skönheten” som belamrar vårt skrivbord.

Under hela vintern har gubben försökt att få mig att acceptera hans nya förälskelse. Men som en envis åsna har jag haft mycket svårt för att se charmen i hans projekt.

”Vad tycker du om det här då?” min son ser lite bekymrad ut.
”Ja, man får acceptera att man inte är nummer ett längre” svarar jag, med ett leende.
”Det är väl inget som vi kan göra så mycket åt” svarar sonen.

Gubben har högtflygande planer där han sitter uppe högt över molnen, han drömmer om mötet med ”kärleken”
”Det kanske inte är alls som du tror, bilderna kan inte visa allt, nog finns det skavanker som du inte har upptäckt, det är ju ingen ”ungdom” precis. Det är ett tufft liv, där uppe i Norrland, du får räkna med att hon är lite skamfilad.”
Mina argument föll platt till marken.

Gubben fick alltid något drömskt i blicken så fort han börjar tänka på vad som väntade honom.
”Jag skall sälja alla de andra fordonen som jag har, nåja jag behåller nog Traktorn för den är ju en ”veteranare” sedan så tänker jag inte sälja båda motorcyklarna,den ena skall jag behålla, för den blir det samlarvärde på, det finns inte så många kvar i trafik längre.”

Ute på garage uppfarten har han nu gjort plats för sin nya ”kärlek” där kommer hon att få stå och glänsa.
”En underbart vacker Veteranbil” säger gubben.
”En skrotbil” säger jag för som min mormor alltid brukade säga:
”Smaken är som baken, delad”

Numerologi så det förslår..

Nu börjar det ”dra ihop sig” enligt barnmorskans beräkningar så väntas mitt barnbarn att komma vilken dag som helst. Bäst att läsa på lite i ”Barnbarns boken”, så man vet hur man skall bete sig när ”krypet” anländer.

Lite spännande är det ju, när man går i väntans tider, man funderar allt på när barnet tänker komma.
”Ja, vi räknar med att ”krypet” inte kommer förrän efter månadsskiftet” sade sonen då jag talade med honom. Nu vet jag att de små liven som ligger där inne i livmodern inte låter sig påverkas av önskemål från de blivande föräldrarna, ej heller av sin Numerologi studerande farmor.
Jag tar fram min pendel och sätter fart på den.
För att göra det lite mer spännande så skall vi (babyn och jag) inte säga något ! Det får bli en liten överraskning. Men jag vet när det blir. För pendeln skvallrade både kön och datum.
Nu är ni minsann nyfikna, men jag skall ge er något att fundera på tills det blir dags.


Om babyn föds den 27/6 2008 = 2+7+6+2+0+0+8= 25 som blir 2+5=7
Sjuans vibration söker sanningen och ställer ständigt den stora frågan ”Vem är jag?”

Babyn föds den 28/6 2008 = 2+8+6+2+0+0+8= 26 som blir 2+6=8
Åttans vibration behöver ekonomisk och andlig frihet.

Förlossningen blir den 29/6 2008 = 2+9+6+2+0+0+8=27, 2+7= 9
Nians vibration utstrålar ledarskap och humanitära instinkter.

Krypet väntar till den 30/6 = 3+0+6+2+0+0+8=19 1+9=1
Ettans vibration utmärker självständighet, initiativtagande och ett behov av att vara den som bestämmer.

Nåja nu är vi vid månadsskiftet och då kan det se ut så här.
1/7 2008 = 1+7+2+0+0+8=18 = 9
Det blir en nia det med.

Men om det drar över nu precis som pappa vill
2/7 2008 = 2+7+2+0+0+8=19, 1+9=10, =1
Känns som en upprepning.

Vi kollar även den 3/7 2008 = 3+7+2+0+0+8= 20 det blir en solklar 2
Tvåans vibration är känslig och tycker inte om konflikter.

Hur är det Karin? Nu är du trött på att vara gravid eller hur, men vi testar vad som händer om du föder den
4 /7 2008 = 4+7+2+0+0+8=21 som blir 3
Treans vibration sätter värde på kommunikation och kreativ energi.

Ärsch vi fortsätter väl, för säkerhets skull
5/7 2008 = 5+7+2+0+0+8 = 22 = 2+2 = 4
Fyrans vibrationer är pålitlig, ansvarsfull och söker trygghet.

Nu har du gått över tiden 9 dagar, men vi testas ändå
6/7 2008 = 6+7+2+0+0+8 = 23 0 2+3= 5
Femmans vibrationer söker frihet och äventyr

Om födelsen blir den 7/7 2008 = 7+7+2+0+0+8 = 24 = 2+4 = 6
Sexans vidration är fostrande och tenderar att ta hand om andra.

Har det inte hänt något än, så får vi börja om igen med att räkna.
Men nu har vi ju "facit" i hand, vilket nummer blir det?

Det här var Livsvägen som baseras på den dag man föds, men sedan så är det ju även namnet som har betydelse. För varje bokstav har sin vibration och siffra. Men det får vi återkomma till när det är dags att namnge ”krypet”

Sedan har vi ju Astrologin som även den kräver sin betraktelse. Barnet föds i Kräftans tecken, det är den fjärde astrologiska tolftedelen av Zodiaken.
Här blir det intressant först då vi vet det exakta klockslaget som "krypet" anländer, för det vet varken jag eller min pendel.

Visst är det magi, att ett litet barn föds och är så fullkomligt, en perfekt liten människa.
Det skall bli spännande att få lära känna detta lilla Kräftbarn.

"Att vara fri, att göra det jag vill..."

Åh, vad skönt att vara ledig, jag behöver inte stiga upp 5.30 för att gå ut med hunden och sedan gå vidare till mitt arbete. Jag är fri.
De första dagarna så kändes det ”tomt” då jag insåg vidden av det jag nu hade lämnat. Ett långt yrkesliv, ett yrke som jag har sett som min ”livsuppgift”
Tomt efter mina arbetskamrater och alla de som jag har haft omkring mig under så många år.

Klockan ringer fortfarande 5.30, men det är gubben min som fortfarande envisas med att arbeta några veckor till, som måste stiga upp.
”Ligg kvar du, jag går ut med hunden” säger han, jag vänder mig om i sängen och sova vidare en stund till.
När jag vaknar efter flera timmar ligger hunden bredvid mig i gubbens säng.
”Nog har vi det gott nu, du och jag ” säger jag till hunden och får en slick på näsan som bekräftelse.
En termoskanna står på bordet, med färdigbryggt kaffe, det är bara att breda sig en smörgås och sätta sig en stund för att läsa morgontidningen. Fåglarna kvittrar och det är fullt av liv ute i trädgården.

Mitt fina fågelbad lockar småfåglarna till ett morgondopp, hunden ligger och tittar på, hon vill allt gärna bada hon med, men det får hon absolut inte göra. Det är småfåglarna morgonbad, hon får vackert vänta på sin tur.

Att meditera är något som jag gjorde varje morgon innan jag gick till mitt arbete. Det fortsätter jag naturligtvis med. Hunden hoppar upp i min säng och lägger sig till ro, mätt och belåten. Jag går upp på övervåningen till min alldeles speciella meditationsplats, där tänder jag mina ljus och sitter en stund och mediterar. Lyssnar på stillsam musik.

I mina tankar vandrar jag iväg på en liten stig, den för mig in i skogen där jag kommer fram till en mycket vacker glänta. Där finner jag min ”trädgård” i mina tankar vandrar jag runt och ser på allt det vackra som växer där. Jag lyssnar på fåglarnas sång och jag känner dofterna av blommorna. Framme vid en liten sjö finns en bänk som jag sätter mig på, jag ser ut över vattnet som glittrar i solen, på vågorna guppar näckrosorna.
Mitt egen inre rum, som jag har fyllt med vackra upplevelser, och som ger mig frid.

Jag tittar på hunden ”Vad skall vi göra idag då?” Hunden viftar på svansen, hon springer fram till godis lådan, jag ger henne ett grisöra, hon springer glatt iväg och lägger sig under bordet där hon knaprar i sig sitt grisöra.
”Bortskämd hund” tänker jag och går bort mot fåtöljen. Det blir inget städat idag heller, för jag har fått tag på en bok som jag nu håller på att läsa. Det handlar om Numerologi. Boken handlar om Pythagoras som var en matematiker, filosof och teoretiker. Hans forskning har gett upphov till numerologin.
Jag får återkomma i en blogg efter det att jag har studerat de olika siffrornas vibrationer.
1+9+4+4+8+2+1=29
2+9=11
Hum, vad står det att läsa om 11:or.

Veckans Tarotkort..

”Vill du prenumerera på ett Veckokort?” frågade min vän Karl, mig.
”Självklart så ville jag det och så började det. Karl drog ett Veckokort till mig varje vecka som jag åter rapporterade på hans forum Kondors Kingdom.
Det på gick nästan ett helt år, och för mig var det otroligt lärorikt. Jag fick själv fundera på vad varje kort betydde och när och på vilket sätt de dominerande kraftena gjorde sig påminda.

Bedrövelsen var stor den dag då jag fick veta att min vän hade dött och det sista kortet som jag fick av honom var Page av Svärd, där han skrev ”Inga-Maj klarar sig i alla väder, med eller utan kläder”
Nog kände jag mig ”naken” då jag förstod att min vän hade lämnat jordelivet.

”Inga-Maj klarar sig i alla väder!” Ja, det var svårt, men skam den som ger sig. Jag startade upp ett eget forum försökte att föra ”arvet” vidare med att erbjuda Veckokort till mina medlemmar.
På Silvertråden har jag nu i över ett år delat ut Veckokort till mina ”prenumeranter” de har, precis som jag en gång fick göra, rapporterat sina upplevelser på forumet.

Vad är då Tarot
Tarotkorten är för många ockultister ett mycket viktigt hjälpmedel. De flesta tror att en tarotlek i första hand är till för att spå människor med. Detta är fel. Din tarotlek är nämligen främst ett instrument för din personliga utveckling.

Din tarotlek är en karta över astralplanet och varje enskilt kort är en port till en plats på detta plan. Att man sedan kan använda tarotkorten att studera vilka krafter - positiva eller negativa - som råder i samband med en viss fråga, är någonting man får på köpet, så att säga.

En tarotlek består av 78 kort - Den Större och Den Mindre Hemligheten. Major och Minor Arcana, 22 respektive 56 kort. Den Större Hemligheten visar på krafter utanför din kontroll, och Den Mindre Hemligheten visar sådant du förhoppningsvis kan påverka.

På Silvertråden delas Veckokorten ut varje söndag, det är mycket spännande att se vilka dominerande energier som råder för var och en.
Några får ofta Svärd och det betyder att de har lite att jobba med eftersom Svärdkorten står för svårigheter.
Men några surfar iväg på Stavar korten som visar på energi och att det skall hända något.
Att lära sig tolka Tarotkorten är för mig ett av det trevligaste hobbyn som jag har. Att sedan få förmedla vidare den kunskap som jag har fått till mig, är ett utav de saker som jag nu som pensionär gärna delar med mig av. Så välkommen in till Silvertråden, där har vi Tarotkurs, och det är naturligtvis helt gratis.

"Du ta vara på dagen"

”Du, ta vara på dagen”
Jag tittade upp och såg en ung man som stod i dörren, jag kunde inte se hans ögon för den röda hår kalufsen dolde dem för mig. Han log och försvann ut genom ytterdörren.
”Ta vara på dagen” ja, så sade alltid den unge mannen då han besökte vårt kontor.

Jag har aldrig tänkt på det innan, men nu den sista arbetsdagen så slog det mig att jag nu kunde bestämma hur mina dagar framöver skulle se ut. Att verkligen ”ta vara på dagen” och se till att göra det som jag ville.

Nu är jag pensionär och har varit det i tre dagar, om jag blir lika gammal som kvinnorna i min släkt lär jag ha ca 10500 dagar kvar som jag skall ”ta vara på” En spännande tanke.

Nu kan jag se fram emot dagar som jag fyller med bara trevliga saker. Inga tråkiga möten där andra berättar för mig vad jag skall göra. Inga inspektörer som granskar det jag borde ha gjort, men inte har haft fullmakt till att göra. För så är det när man är ”strykpojke” i en organisation, man har ansvaret men inte befogenheterna.
Ja, det är sanslöst.

”Ta vara på dagen”, säger den unge mannen. Jag har börjat mitt nya liv med att studera boken ”Åter till livet” en bok som tar upp grunderna för vår tillblivelse, hur vi skapades och vad som är meningen med våra liv. Att vandra på "Rosenkors stigen" är en av mina mest spännande stunder, jag höjer min blick över det vanliga vardags slitet och fundera på vad som döljs bakom stjärnorna.
Kanske ska jag skaffa mig en stjärnkikare så att jag kan studera stjärnorna som blinkar där uppe på himmelen.

”Ta vara på dagen” kan även betyda att jag ägnar mig åt att studera bibeln, för är det verkligen så som prästen predikar från altaret. Att vi alla skall uppväckas på den yttersta dagen. Det verkar lite tråkigt om vi skall ligga där i vår grav i flera hundra år och vänta på att Jesus väcker upp oss från det döda.
I boken kan jag läsa att det inte alls är så utan att även Jesus trodde på återkommandet, att vi lever flera liv. Det är samma sak som att man lägger sig på kvällen för att sova och vaknar på morgonen för att arbeta nästa dag. Likaså är det med döden, man vilar sig för att sedan återkomma i ett nytt liv.

”Ta vara på dagen” Nog finns det mycket som jag kan göra under de ca 10 000 dagarna som jag skall leva. Det jag ser fram emot mest är att två små barn växer, och snart välkomnas till denna värld. Mina små barnbarn, undrar vad för själar de har.
Om man skall tro på återfödelsen så har de valt sina föräldrar och i och med det även valt mig som farmor.

”Ta vara på dagen” får bli mitt ”mantra” för visst är det viktigt att man gör det bästa av sin tid här på jorden för vem vet, vi kanske inte lever flera liv, eller gör vi det.
Det återstår att se.

”Det är sanslöst”

Hamnar vi i din blogg nu?
Mina tre medarbetare såg förhoppningsfulla ut.
”Vill ni det då?” frågade jag.
”Det är klart att vi vill”
”Vi läser ju din blogg varje dag och det är bara Katarina som har varit med”
Ja, det är sant, jag har koncentrerat mig på Katarina som skall ta över Daglig verksamhet. Men mina kollegor som jag har daglig kontakt med har jag inte nämnt en endaste gång.


Rummet såg kalt ut, när jag hade plockat ihop alla mina saker. Tavlorna på väggen låg i en stor kartong och porslinsblomman som hade klätt in hela fönstret var nedtagen och hade placerats i en trälåda.

”Behöver du hjälp med att bära ut dina grejor till bilen?” Min kollega stod och kikade på mig.
"Ja, gärna,vill du ha min stol nu Petra?” frågade jag.

Petra hade aldrig haft tid med att skaffa sig en riktig kontorsstol utan hade nu i över ett år suttit på en vanlig "pinnstol", även fast jag flera gånger hade gjort henne uppmärksammad på att hennes arbetsmiljö inte var så perfekt som Arbetsmiljöinspektionens riktlinjer föreskrev.
”Du vet så väl Petra om inspektören kommer så får vi anmärkning, man kan inte sitta och vingla på en vanlig stol om man är Verksamhetschef och har ansvar för andras Arbetsmiljö”
Petra såg fundersam ut: ”Ja, det kanske jag skulle passa på att byta stol, den ser ju väldigt fin ut”

Gunvor, som är vår ”kontorschef”, stod i dörren med en stor skål med sallad.
”Du kan ta hem den här salladen, så behöver du inte laga någon mat ikväll till dig och gubben”.
Vilka arbetskamrater jag har, de har då tänkt på allt, nu går jag i pension och de har bjudit mig på lunch, inte nog med det, det räcket till gubben och hunden där hemma också.

Gunvor blev utnämnd till ”kontorschef” när vi upptäckte att det var hon som bestämde på vårt lilla kontor, hon är spindeln i nätet och gör allt vad vi ber henne om. Utan henne så stannar verksamheten. Det är hon som ser till att all post kommer dit den ska och framför allt att vi gör det vi är anställda för. Självklart så måste allas vår ”kontorschef” få vara med i min blogg.

Sist men inte minst(…jo det är hon,) för Syster Berith är inte så ”stor” hon är allas vår ”syster” som plåstrar om oss vid behov.
”Nå Berith, när skall vi anmäla oss till Röda Korset som sjukhusvärdar” frågade jag.
”För du skall väl också snart gå i pension?”
”Du är galen, inte jag inte, för jag skall ännu jobba länge till. Du är ju två månader äldre än jag” svarade hon.

Det är så tryggt att ha Berith som arbetskamrat, hennes specialitet är Psykiatri.
För de senaste åren har det hänt så mycket inom Omsorgerna
”Vi är inte längre med i processen” förklarade jag för mina kollegor
”Det är andra som numera sitter och bestämmer hur vi skall ha det, vi matas hela tiden med instruktioner och nya data system, där vi måste lära oss att trycka på ”rätt” knapp. Vi är inte längre delaktiga utan vi är bara en länk som bara skall utföra redan fattade beslut. Ja, nu är det sanslöst.

Nog är det då tryggt att ha en ”Psyksköterska” som arbetskamrat då ”förändringens vindar” blåser in över vår verksamhet.


”Det är sanslöst” ja, tiderna har förändrats och jag hänger inte längre med. Att gå i pension kan vara början till något nytt, jag lämnar nu Yrkeslivet med alla krav bakom mig.

I postlådan ligger ett tjockt brev, adresserat till mig.
Det är en bok från en vän, med en hälsning ”Nöjsam läsning!
Boken heter ”Åter till livet” och är skriven av H. Spencer Lewis.

Så lägligt, jag sjunker ner i min solstol och börjar bläddra i boken, det är från min ”fadder” på Rosenkors-orden AMORC.

Inom mig väcks ett hopp om att boken skall föra mig tillbaka till livet efter flera år i en organisation där ”Det är sanslöst”.

Jag hänger upp den fina tavlan som jag har fått av mina arbetskamrater, ett minne från Järnvägsgatan 4, kloka ord som myntades under en häktiskt tid.
Gissa av VEM?

"Min musik"

”Du är inbjuden till oss för att spela din musik”
Ett sådant hedersuppdrag kan man bara inte stå emot, så jag tog pärmen med alla sommarens sånger under armen och vandrade ner till parken där all personal och brukare på Klinte Dagcenter, hade samlats. Där tillsammans med ett 20 tal personer sjöng vi i en timme, av hjärtans lust. För det är verkligen populärt när det kommer någon till Dagcentret för att spela och sjunga ”Sin musik”.

Med teckningar och tal, uppvaktades jag åter igen, en ung man rullade fram sin rullstol och räckte fram sin ”present”. Han hade tillsammans med sina vänner i ”konstnärsgruppen” ritat och författat.

Intressant
Normal
Go
Astrologisk
-
Mogen
Ansvarsfull
Jättesnäll

Han läste upp det som tillsammans bildade mitt namn, här hade man verkligen hjälpts åt, det förstod jag, både personal och brukare.


Jag tänker på Inga-Maj
Alla på jobbet
Jag är ledsen, alla omsorgstagare,
Jag är ledsen, alla personal
Inga-Maj en bra chef
Inga-Maj snäll
Jag ledsen sluta
Inga-Maj glad på jobbet
Inga-Maj tänker alla omsorgstagare
Från alla
Åsa, Eva, Cissi, Anna
Åsa krama

Inte slutar man sitt arbete utan vidare inte, från ”cafégruppen” kom denna fina dikt, som lästes upp av författaren själv, Åsa.
Nog förstår jag att alla är ledsna, för så är det ju när man är funktionshindrad och behöver andra människors hjälp för att klara sitt liv. Vi personal kommer och går….
Vi följer alltid vår önskan och kvar står en människa som måste säga farväl och välkomna en ny person som under en tid blir den nya chefen, som finns där för att hjälpa.

Bredvid mig satt min unga kollega, jag såg hur hennes ögon blänkte. ”Vad fint Inga-Maj” sade hon ” De har verkligen tyckt om dig”

Under hela dagen hade min unga kollega grillats med alla detaljer. Hon hade gått runt i alla grupper och hälsat på.

”Synd att du slutar” jag tittar på den unge mannen som satt i sin rullstol.
”Ääää, det tycker du inte alls, jag ser minsann att du ser så glad ut då du tittar på Katarina, du tycker säkert att det är jättekul att det nu kommer en ung snygg chef hit istället för en gammal kärring som jag”
” Nä du, jag gillar dig” svarar han glatt.
Jo visst, men du gillar också unga chefer eller hur?”
”Du har så rätt” svarar han.

För nog måste man vara unga och rask för att tackla min mantel på Klinte Dagliga verksamhet.

Jordgubbstårta

”Bit nu ordentligt på sudden här, så kommer blödningen att sluta efter en stund” tandläkaren räckte fram ett blad. ”Här får du lite förhållningsorder, hur du skall göra. Blir det besvärligt så kontaktar du bara mig direkt.”
Jag bet hårt i kompressen som tandläkaren hade stoppat in i min mun.
”Får du ont är det bara att ta en värktablett”

”En tand mindre” tänkte jag då jag betalade i kassan och gick ut mot bilen. Värktabletter ja, det är bäst att jag garderar mig ordentligt och tar en sväng förbi Apoteket, för man vet aldrig vad som händer när bedövningen går ur. Det är ju inte så vanligt att man drar ut tänder nu för tiden, man lagar dem så gott det går, men tyvärr, min tand var inget att laga på.
”Du har gott om tänder i munnen ändå” sade tandläkaren med ett flin. Han tog fram tången och började bända.
”Hjälp” tänkte jag, en tand som skall dras ut, det måste vara besvärligt. Med ett kraftigt ryck så satt tandläkaren med min tand i sin tång.
”Så där ja, det gick ju lätt”

Nu har jag ett stort hål där tanden har suttit, ”Bäst att jag har en tuss över hela tiden” tänkte jag då jag åkte vidare till ett möte som jag hade bokat in.

”Du är väntad” sade man då jag kom, hoppas nu att du inte har druckit kaffe, för vi har bakat en tårta till dig” På bordet stod en chokladtårta med vispgrädde och jordgubbar.

”Undrar om jag kan äta chokladtårta med grädde och jordgubbar, med en tuss i munnen”
Jag hade blivit inbjuden till ”Handläggareenheten” för att de ville tacka för gott samarbete.
Fyra LSS handläggare hade verkligen ”gjort sig till” bakat tårta och dukat upp så fint.
”Jag provar, det går kanske” tänkte jag, skar en bit tårta och lade på mitt fat.

Skam den som ger sig, jag fick i mig tårtbiten och tussen låg kvar på sin plats över hålet.

Vad gör man inte för att ställa upp för sina arbetskamrater.

Drömmen om Shangri La

Många ”rynkar på näsan” då jag börjar tala om Tarot, man ser misstänksamt på mig och säger: ”Jag tror bara på det jag kan se”
Så är det ju nu mera att allt måste bevisas och vara nogsamt analyserat för att man skall våga tro på det man ser eller hör.

”Fy så tråkigt” tänker jag och ser lite medlidsamt på personen som nyss uttalade dessa ord.

Vi är så olika, jag har alltid varit intresserad av det ”okända” det som man inte så lätt kan bevisa med olika forskningsresultat. Som t.e.x Astrologi, där man kan studera hur planeternas placering, på himlavalvet var, just det ögonblick som man föddes. Planeterna flyttar sig ständigt så det behövs bara några minuter för att ett horoskop visar en helt annan bild.
Jag har haft förmånen att studerat en grundkurs i astrologi, där jag med stor möda fick lära mig att beräkna de olika planeternas position och vad det sedan hade för inverkan på mitt liv.

I mitt horoskop kan man se att jag har Solen i Lejonet eftersom jag är född den 21 augusti, jag har Månen i Jungfrun och Ascendenten i Skorpionen.

Personer som har Solen i Lejonet har förmågor som att arbeta med tillväxt, kreativitet och ledarskap. Lejonmänniskor har en särskild förmåga att dra till sig uppmärksamhet och hamnar ofta i centrum av händelseförloppet.

Det är helt förunderligt hur exakt ett horoskop kan visa. Veckotidningarnas horoskop har ingen trovärdighet eftersom det är så många olika aspekter som man måste väga in för att få en så exakt analys som möjligt.

Cyberrymden, hur stor är den egentligen?
Är det någon som vet det?
Kommer vi överhuvudtaget att få veta det?
Just nu pågår stora forskningar för att försöka återskapa ”The Big bang” för att förstå ”Vad var det som hände, egentligen”

Om man då säger att ”Jag tror bara på det jag ser” har man redan begränsat sig och satt sig på en stol bara för att vänta på bevis.

Kanske är mysteriet att vi skall tro, och att vi aldrig får något bevis.
Vad säger ni nu då, ni som sitter och väntar på bevisen, de kanske aldrig kommer något!

Det är alltid trevligare att söka kunskap tillsammans med andra, därför är jag sedan en tid tillbaka, med i Rosenkors-Orden AMORC.

Rosenkors-orden förvaltar en tidlös kunskap nedärvd från antikens gamla mysterieskolor. Detta vetande, bevarat av invigda genom århundraden och förädlat av nya erfarenheter och vetenskaplig forskning, förmedlas idag till seriösa sökande.

Med mottot känn dig själv lär du genom studier, övningar, seminarier och ritualer att lyssna till din inre visdom och att bygga din livsfilosofi.
Med den fria, kreativa tanken som redskap vinner du insikt och förståelse som leder till djup inre frid.
Rosenkors-Orden är
Världsomspännande
Öppen för kvinnor och män
Idéell
Opolitisk
Utan bindning till sekter och relion.
Tillsammans med mina vänner studerar vi det material som AMORC skickar ut till oss, vi har tillgång till de senaste forskningsresultaten inom olika områden.

Som Lejon människa så kan inte jag sitta med armarna i kors och vänta på att andra skall bevisa för mig vad meningen med livet är. För som sagt ett Lejon vill befinna sig i händelsernas centrum.
I mitt horoskop kan man bla läsa:
Men Månen i Jungfrun har jag även en analytisk förmåga och vill analysera allt in i minsta detalj.
Kräftan i hus 9 (som står för filosofi)
Vetande får inte utesluta tro, eller tvärtom. Drömmen om Shangri La måste få finnas! Det jag tror på är sant för mig. Det kan vara allt från relion till okultism, filosofi till vetenskap och alla de teser och antiteser där sanningar och hävdar står mot varandra.

Enligt Astrologen som även var min lärare så säger han: ”Du har en tendens att tro på det mesta som vetenskapen förnekar när det gäller det översinnliga. Sluta inte med det, för du har även en förmåga att lyssna på vetenskapen och sovra bort det som verkligen går utanför möjligheternas ram”.

Är det fortfarande någon som undrar vad jag skall göra som pensionär?

En grön groda och två svarta solstolar….

Genom dörren klev fyra medarbetare in, en av dem bar på ett fågelbad gjutet i betong, det hade formen som ett stort rabarberblad.
”Precis vad jag önskade ” tänkte jag, för dagarna innan hade jag funderat på att köpa ett.
”Här får du ett litet paket som hör till ” en av medarbetarna överlämnade ett litet paket som jag försiktigt vecklade upp. En grön liten groda kikade på mig.
”Den skall du lägga i fågelbadet, där kan den ligga och vakta på fåglarna när de plaskar runt i vattnet”
Ja, nog fanns det mycket tanke bakom den fina presenten.
Framför mig stod några av mina medarbetare som jag hade varit chef för i många år.

”Jag har tillverkat det på arbetstid” sade Lisa och kikade bort mot min chef.
Chefen nickade belåtet, ”Det är helt OK” sade hon ”Men hur gör du?”
”Jag lägger ett rabarberblad på en sandhög och häller cement över, så får det ”brinna” några dagar, sedan är det bara att ta bort bladet”
”Så kul Lisa, att du har gjort den själv” sade jag, för det betyder mycket för mig, jag gillar verkligen hantverk.

En grön liten groda som snällt skall vakta över småfåglarna som kommer för att svalka sig i fågelbadet som nu pryder min trädgård. Där mitt emellan tre prydnadsbuskar, i skydd för rovdjuren, placerar jag min fina gåva.

Altanen växer fram, plank efter plank läggs på ett regelvärk, som med stor möda har ”vattrats” upp. Här på den nybyggda altanen kommer mina fina solstolar att stå. Där mot den knallgula väggen kommer de att passa perfekt.
Ett litet smidigt bord medföljde, och jag kan redan se två vinglas och en flaska rött vin, av allra finaste sort stå där och bara vänta på oss.

Bredvid de två svarta rottingstolarna kommer en blåbärsbuske att planteras. Där som en vacker solitär, kommer den att stå. Så när väl den har börjat bära frukt kan man sitta i stolarna och bara plocka bären av busken. Bekvämt skall det vara nu när man har blivit pensionär.

Jag sitter och sorterar bland alla mina presenter, i solstolen kan jag sitta och meditera och även läsa mina böcker medan jag fingrar på en vacker kristall kulan som jag fick av mina kollegor.
Så mycket kärlek som jag fick ta emot, så mycket uppskattning. Ja, det får jag minnas länge, där jag sitter i min nya solstol som jag fick av Gotlands kommun för lång och trogen tjänst.

Man blir bara pensionär en gång i livet, så nu är det bara att njuta och skriva blogg.
För någon nytta och glädje är det i alla fall med mitt ”bloggande”
För på väggen, alldeles intill min dator, hänger nu en stor tavla, ett kollage som visar på vem jag är. I mitten på kollaget ser jag mig själv som 19 åring.
”Vad har ni fått alla korten ifrån” frågade jag snopet, för jag vet att det är svårt att hitta foton på mig, eftersom jag inte är den som gillar att vara i rampljuset, jag håller mig alltid undan för fotografernas blixtar.
”Jo, vi fick leta länge, det var jättesvårt att hitta bilder på dig, men så kom vi på att du ju är en ”bloggare”. Där hittade vi alla de bilder som vi behövde”

Så nu tronar även min kära mormor på väggen, tillsammans med alla de övriga bilderna från min blogg.
Är man ”bloggare” så hamnar man i centrum förr eller senare, för det är ju det som är meningen med att ”blogga”.

Så märkvärdigt var det väl inte…

”Behöver du hjälp med att bära ut dina presenter till bilen” Min chef tittade frågande på mig.
”Ja, det vore nog bra, för jag kan inte bära allt själv”

När så bilen var packad med alla blommor och presenter, fanns det inte mycket plats kvar för en solstol och ett fågelbad som jag också hade fått.
”Det är inga problem, vi skickar det med två andra bilar som också skall till Klintehamn ”sade chefen glatt.

När jag åkte hem så tänkte jag på vilken underbar avtackning jag hade fått vara med om.
Att gå i pension, gör man inte utan vidare, det var en lång kö med ”uppvaktande” kollegor och medarbetare som hade nappat på inbjudan till ”Öppet hus”
Jag visste ingenting utan trodde att jag skulle ”luncha med chefen”. Hon hade bokat in tiden för flera veckor sedan. Visserligen så hade jag mina misstankar eftersom några medarbetare hade ”försagt sig” . Men jag hade inte i min vildaste fantasi kunnat tänka ut att det skulle komma så mycket folk för att ge mig sin uppvaktning.
Tal och glada minnen, avlöste varandra, ja till och med så att jag själv behövde över en timme på mig för att få i mig maten som jag hade på tallriken. En buffé stod till alla gästers förfogande och alla åt med stor aptit, en jordgubbstårta stod framdukad som dessert.

”Så kul att du kom” där stod arbetskamrater som jag inte hade träffat på länge, kollegor som redan hade gått i pension och som kom för att göra min sista dag i yrkeslivet till en enda stor fest.
”Kommer du ihåg, när du kryssade fram, i rusningstrafik, på Drottningsgatan med en stor tårtkartong i handen”
Ja visst gjorde jag det. Det var då jag var med på skolresa med min sons klass och han fyllde år och vi ville fira honom när vi återkom till vandrarhemmet där vi bodde.

När man avslutar ett långt yrkesliv, och ser tillbaka på det man har gjort så tycker man inte att det har varit så ”märkvärdigt” men då man hör alla kollegor och medarbetare vittna om hur de har sett på min insats, så inser jag att jag har haft ett otroligt yrkesliv, där jag har stått på palissaderna och som en envis ”lejoninna” kämpat för de utvecklingsstördas rätt att få ett värdigt liv.

Min livsgärning! Ja, för jag tror att vi alla är här på jorden för en alldeles speciell anledning. Livet är som en skola, några går i första klass medan andra håller på att skriva på sin avhandling.
Min avhandling är nu klar och jag kan se fram emot ett nytt liv.
”Du har gjort ditt uppdrag här på jorden” så sade en Tarot tolkare som lade en stjärna för mig en gång.
”Nu väntar dig bara trevliga saker, du kommer nu att arbeta över gränserna och göra långa resor”Tarot tolkaren siade om mina stordåd.

Ser man på, nu har jag satt punkt för mitt yrkesliv och framför mig har jag min dator, där kan jag på nolltid ta mig ut i världen, chatta med trevliga människor som liksom jag gillar att forska i det mystiska. Kvant teorin och Sträng filosofin är sådana funderingar som för mig långt iväg ut i cyberrymden.
Som tur är så har jag gått med i OMSK (Omsorgens seniors klubb)det är en nystartad klubb som består av ett gäng pensionärer som alla har ett förflutet i Omsorgerna. Vi skall träffas en gång i veckan och käka bakelser på ett konditori. Skönt att veta, att de finns där, mina gamla arbetskamrater, så att jag inte helt försvinner upp i ”det blå” nu när jag blir pensionär.

På tur till kyrkogården

”Nå har du tänkt ut vart vi skall åka nu då?”
Jag gav min käre moster en stor kram, hon satt redan resklar på köksstolen med en stor blombukett i handen.
”Jo, det har jag! Kan du gissa vad jag vill att vi skall åka?” Moster såg finurlig ut.
”Du vill väl att vi skall åka till kyrkogården” svarade jag.
”Hur kunde du gissa det? Moster skrattade.
”Ja, jag ser att du har varit ute i växthuset och plockat blommor”

Med två kryckor under vardera arm så påbörjades färden ut till den väntande bilen. Min kusin Elsa hade anlänt från Stockholm, och var på besök hos moster.
”Jag behöver lite Gotlandsluft” sade hon. Ja, så är det, då man är utflyttad Gotlänning, man vill alltid återvända för att syresätta sig lite med Gotlandsluft.

”Kan vi ta myrvägen?” frågade moster, för det är så länge sedan som jag åkte där.
”Visst peka du så kör jag, det är din dag nu Lisa, du får säga vart jag skall köra dig”.
”Du får köra genom byn, så skall jag berätta lite om den” Min moster såg så glad ut där hon satt på passagerarsätet och tittade ut över åkerfälten.
”Där ser jag vår lada, den står fortfarande kvar härute på myren” hon pekade bort mot ett litet skjul ”Det var rejält byggt, så därför så står det kvar”

När vi svängde in på vägen som gick genom byn så började moster berätta om alla familjer som hade bott på gårdarna för många år sedan.
”Ja, nu vet jag ju inte vem som bor där nu för tiden, jag hänger inte riktigt med vad som händer här.

På kyrkogården fortsatte hon att guida oss, vi vandrade runt bland gravstenarna och moster berättade för oss om olika människoöden. Hennes stora sorg i livet var då hennes enda son dog i en bilolycka. Han var bara 16 år gammal.
På stenarna kunde man läsa när de hade lämnat jordelivet. På en av stenarna fanns det fortfarande plats för att gravera in ett namn till.
Jag förstod att moster Lisa hade planerat att det vara hennes namn som skulle ristas in på gravstenen.
”Min pappa dog dagen efter det att vi hade begravt vår son” sade hon.
Ja nog minns jag den tiden, hur en familj drabbades av sorg bara på några veckor.


”Nu är det dags för fika” sade Stockholmskusinen, ”Jag bjuder!”
Vi körde söderut, för blir vi bjudna på café så tackar man inte nej.
Med välfyllda kakfat vandrade vi ut i trädgården och intog en plats i bersån.

”Har du något äppelträd?” Moster Lisa såg frågande på mig.
”Nej, tyvärr, det har jag inte”
”Då skall du få ett av mig, om du kör mig till Trädgårdsmästaren, för jag skall ha ett själv”

Vår härliga moster, hon överraskar alltid. ”Visst jag kommer och hämtar dig, det är bara att ringa så kommer jag” svarade jag.
”Vi väntar till hösten för då är det bäst att plantera fruktträd”

Några timmar senare så kom jag hem med en stor krukväxt i en pappers påse. För man åker aldrig från min moster utan att ha något med sig hem. Min moster har ”gröna fingrar” och överallt i hennes hem står det blomkrukor med de mest fantastiska blommor.
”Ta nu den här blomman, med kruka och allt, den vill ha mycket vatten” förmanade hon mig.
Jag ställde min mosters blomma i mitt köksfönster, måtte jag nu komma ihåg att vattna den.

”Det är ett mirakel”

”Det är ett stort mirakel” sa sonen då han berättade om det väntade barnet.
Ett litet hjärta som pickar där inne, ett litet liv som växer, visst är det ett stort mirakel.

Jag stod och höll min lillasyster hårt i handen, vi tittade upp mot den svarta stjärnklädda himmelen och spanade efter en ”nytänd” stjärna.
Vi trodde nämligen att för varje barn som föddes, tändes en stjärna på himmelen.
”Det är Gud som tänder en stjärna för vår lillasyster” sade jag snusförnuftigt till min 5 åriga lillasyster. För bara några timmar sedan så hade vi stått utanför dörren och lyssnat efter vad som pågick inne i vardagsrummet. Barnmorskan hade kommit redan på förmiddagen och det var så hemligt det som före gick därinne i bäddsoffan.

”Ni har fått en liten syster” barnmorskan tittade på oss, "Ni kan gå in och hälsa på henne nu".
I en korg bredvid mammas säng låg hon, vår lillasyster, hon var så liten och fin.

Efter en stund så fick vi se hur en stjärna glittrade lite extra mycket ”Där är den, vår lillasysters stjärna” Hand i hand gick vi in i huset för att berätta för vår syster att Gud hade tänt en stjärna för henne.

Visst är det ett mirakel, jag skall nu bli farmor, jag kommer att kontrollera att Gud även nu tänder två små stjärnor på himmelen, två stjärnor som skall lysa för mina barnbarn.