Luktat på glöggen…

Kyrkvaktmästaren hade gjort allt för att få till en julstämning. Hon hade tänt alla ljusen i de vackra ljuskronorna som hängde mitt i kyrkan. På varje bänkrad satt det ett ljus som skyddades av ett glasrör.

Att komma direkt utifrån där solen lyste, och det var 10+, in i kyrkan för att fira Första Advent, är inte så lätt. Naturen har tagit paus, och är inte inställd på att det faktiskt är 29 november.
”Om några dagar så är det fullmåne” sade jag och tittade upp på månen som såg ut som en pannkaka där den gled fram på kvällshimmelen. ”Då brukar det bli kallt”.


”Det här är kyrkans nyår” sade prästen med hög stämma. Han stod framför sina församlingsbor och såg riktigt glad ut.
”Vi har även besök av vår fina kyrkokör, de skall vara speciellt välkomna, för det är verkligen trevligt att ha er här”.

Ja, nog var förväntningarna höga på oss. Kyrkbänkarna fylldes på till sista plats.

”Hosianna Davids son……” Vi sjöng så att taket nästan lyftes och murarna sprack.
En välkänd sång som de flesta kan.

Sedan så måste ju kören briljera lite med de lite svårare sångerna, de som vi har övat på nu i flera veckor.
”Skärpning ” tänkte jag, för jag hade ju inte varit så trogen mina sångövningar under en tid, så jag måste verkligen koncentrera mig på att läsa noterna.

”Ni måste se upp på mig” manade körledaren, ”annars så sjunger ni inte i takt”
Att både se på körledaren, läsa texten och noterna, ja det vill till att man är koncentrerad.

Men vad är det som händer borta från kantorns orgel, han gör sina egna små drillar.
Körledaren ser lite desperat ut, sätter upp två fingrar som ett tecken till kantorn, visar så upp det tredje fingret. Med det ville hon göra kantorn uppmärksammad på att vi hade en vers kvar att sjunga, den tredje versen. Med stor skicklighet så kan han, utan att någon i församlingen märker det, få med sig kören igen, för att sjunga en sista vers.

Prästen står där framme vid altaret och mässar, han följer regelboken till punkt och pricka, vad som är bestämt över Första Advent.

Kören har sin plats bak i kyrkan, där sitter vi på hårda pinnstolar, då och då får vi ställa upp oss för att bidra med lite sång och musik.
Stackars kantorn, han spelade fel igen. Jag sneglar bort mot flaskan som står bredvid honom. Ramlösa står det på etiketten.
Nej, då det är nog ingen fara med vår kära kantor, men det är tuffa tider nu i juletid då alla pastoratets kyrkor vill fira Kyrkans Nyår.
”Nu får jag skynda mig till nästa kyrka, säger han och ilar iväg bort mot sin bil för att bege sig till nästa kyrka och spela "Hosianna Davids son...."för förväntansfulla kyrkobesökare.

Inom glas och ram.....

Äntligen så fick jag tag i en extra stor ram, med guldkant, till mitt Certifikat som jag har fått från Rosenkors-Orden AMORC. Ett certifikat som visar på att jag har gjort ett aktivt val och nu studerar livets uppkomst. Jag söker en djupare insikt om kroppens, själens, livets och naturens stora mysterium. Att studera de, genom historien samlade och väl bevarade dokumenten och som har vidareutvecklats av andra Rosenkorsmedlemmar, till en tidlös inre sanning.

Som pensionär var det dags för mig att fundera över vad jag vill göra här i livet. Man har ju så mycket intressanta saker som man vill prova på. Men tiden rinner ut, liksom. Jag lever inte här på Jorden hur länge som helst. Egentligen så skulle jag behöva några hundra år till för att uppfylla allt som jag har föresatt mig. Nu är det dags att fundera på vad jag skall göra och vad som jag inte kommer att hinna med i detta liv.

Den stora vävstolen som stod borta i ett hörn i väntan på att jag skulle ta mig tid till att börja lära mig att väva, fick åka iväg till en aktion för att hamna hos någon som är mera intresserad. Att klippa mattrasor var ingen höjdare så den lågan slocknade snabbt.

Gitarrerna på väggen som samlar damm får hänga kvar tills mina små barnbarn har vuxit upp, de kanske kommer att kunna spela på dem. För min del så har jag slagit mitt sista ackord, och sjunger mycket hellre än spelar gitarr.

Staffliet står där och väntar, ja, det behåller jag för nog kan det vara idé att unna sig en paus och ge sig iväg ut i naturen för att avbilda naturens skönhet.

Det är genom mitt målande som jag har upptäckt naturen, att studera en sten som ligger vid strandkanten eller att få närkontakt med en igelkott som sakta masar sig fram i jakt på mat.

Det är då man börjar fundera över livets uppkomst och vad meningen med livet är.

”Jag tror inte på någonting, man dör bara” sade en tvivlare.
”Ja, men då tror du ju på att allt är förgängligt att allt bara är en slump att du och jag står här och talar med varandra.”

”För att kunna tro måste man undersöka hur det egentligen ligger till så därför har jag nu fattat ett aktivt beslut, jag studerar i Rosenkorsets ”Mysterieskola” det som har bevarats i många år och som en gång växte fram i det Egyptiska samhället. Unga män stod på kö för att få komma in på Mysterieskolan, som var jämställt med dagens Universitet. De lämnade sin by för att få insikt, precis som jag nu gör, jag lämnar en del aktiviteter för att få studera.

Varje vecka så tar jag fram mitt material som jag läser och sedan funderar över, för det är inte bara kunskap jag strävar efter utan även en insikt, ”Det måste landa där inne i själen” tänker jag då jag tar en promenad för att fundera över det jag har läst.

Det som retar mig är att jag först nu har kommit på den geniala idén, det här skulle jag ha börjat med för länge sedan. Men jag har ju i hela mitt liv varit upptagen med att hjälpa andra som av egen kraft inte har kunnat eller förmått göra sig ett bra liv. Nu som pensionär har jag tid. Med mig har jag som stöd, andra Rosenkorsare som har vandrat sin RC stig, och villigt går bredvid mig och håller i lyktan. För vi har alla vår egen stig att vandra, finna mästaren i oss själva.
Rosenkorset har en väl organiserad Fadderverksamhet som avlöses av Gradmästare som villigt hjälper en när man vandrar in i Ordensmysterierna.

Kan man ha en bättre pensionärs tid? Så spännande och intressant….

Problem med Uppkopplingen........

När man är pensionär så bokar man helst in bara en sak per dag. ”Det får allt räcka” tänker jag för det är så mycket annat som man vill göra. Idag så har jag bokat in två besök.
”Lika bra att ta det på en gång” tänkte jag då kallelserna kom och det visade sig att jag skulle till både Ögonspecialisten och Vårdcentralen på samma dag.

Bakom luckan satt en kanslist framför sin dator. ”Det är något fel här, sade hon utan att titta upp på mig. Hon stirrade in i dataskärmen.
”Jag kommer inte in på datorn, så då vet jag inte vad jag skall göra” sade hon.
”Jag skall bara kolla mitt EKG och ta några blodprov, jag har en remiss med mig”

En Sjuksköterska visade sig i dörren ”Det är hela serven som har lagt av, ingen i hela kommunen kan logga in på sina datorer, inte ens IT Teknikerna”.

Kanslisten såg desperat ut ”Ja, då får du väl gå in utan att jag registrerar dig”
.
”Nu har du väl varit med om det här flera gånger” sade sjuksköterskan då hon visade in mig till behandlingsrummet där EKG apparaten stod. Hon klistrade på mig alla knappar och startade maskinen. ”Ligg nu bara där och ta det lugnt” sade hon och lyssnade på apparaten som spottade fram mina data.
”Det här ser ju fint ut” sade hon
Skönt tänkte jag då jag gick ut från vårdcentralen.

På eftermiddagen var det åter dags att besöka Ögonspecialisten.
”Du kan väl gå den sista biten” sade gubben som inte var så pigg på att köra in i den trånga gränden i Visby, där Ögonmottagningen låg.

En kvinna 75+ tog emot mig, hennes man som även han är i samma ålder, tassade omkring i filttofflor och pysslade med olika verktyg.
”Ursäkta mig” sade han och log emot mig. ”Jag skall inte störa” han gick bort mot dörren.

”Dina ögonbottnar ser så fina ut och den gula fläcken är det inget fel på. Nu skall jag kolla trycket i dina ögon. Hon förde en apparat mot det ena ögat. ”Helt perfekt” sade hon och gjorde likadant på det andra ögat.
Noggrant så skrev hon ner mätvärdena i en journal.

”Du har inga problem med datoruppkopplingen” sade jag med ett leende.
”Nej, du, här kommer ingen dator in. Jag vill inte sitta och titta in i en skärm utan jag vill se på dig och tala med dig”
”Så klokt” sade jag. För då har man verkligen kontroll på allt som händer.

”Tar du kort?” frågade jag då jag skulle betala. Man vet ju aldrig, det kanske är likadant där att min kära Ögonspecialist inte vill ha med sådana moderna saker att göra.

”Ja, där går gränsen, jag tycker att det är så skönt att inte behöva hantera pengar”

”Skall jag kontrollera dig om ett år igen?” frågade hon och gjorde några nya anteckningar i min journal.
”Visst det vill jag gärna”
För nog är jag lyckligt lottad som får höra till Dr. Amérs lilla patient krets.

"Tur som en tok..."

Ja, nog hade jag tur, min dator var det inget fel på.
”Jag ryckte bara lite i tåtarna så fungerade det” sade sonen som hade laddat upp med både det ena och det andra för att hjälpa mig med min kraschade dator.

Så skönt, nu kunde jag återgå till min stora dator igen och som ett barn på julafton frossade jag i alla mina kära dokument som jag trodde hade försvunnit.


Som en liten kopia av sin far, är mitt lilla barnbarn, så underbart söt, med sina små lockar som står som en gloria runt hans huvud.
”Farmor” säger jag ”Kan du säga Farmor” och ser förhoppningsfullt på mitt barnbarn.
”Fammo” upprepar Albin och ler stort.

”Visst, det är ju klart att du kan” säger jag stolt.

Som en liten datamaskin fungerar även lille Albin, han suger in allt vad han kan, programmerar det i sin hjärna. Tänk så mycket en liten kille skall lära sig.
”Nu är det mörkt” säger jag då Albin har hittat knappen till lampan över bordet. Albin kollar, men visst där sitter Farmor i mörkret. Ett nytt tryck på knappen och ljuset flödar i rummet.
”Nu är det ljust” säger jag.
Albin skrattar och gör om samma sak flera gånger. Tänk vilken känsla, här står han uppe på en stol och styra hela ljussättningen i farmors hus genom att trycka på en knapp.
En liten person som har mycket att programmera in i sin dator. Undrar vad det skall bli av en sådan liten människa, vilka stordåd han kommer att uträtta.

Hunden ser lite nyfiket på Albin, hon är inte van att möta en sådan liten kille som når precis upp till hennes nos. Hon passar på så fort hon kan, att slicka honom i ansiktet. Vid matbordet har även hunden upptäckt att det kan finnas ”godsaker” under Albins stol. Albin tittar på hunden och slänger till henne en bit korv. En spännande vänskap håller på att växa fram, Albin är lite rädd, men ändå förtjust i den stora hunden. Hunden vet inte riktigt vad som är tillåtet att göra med en sådan liten krabat. När Albin springer runt på golvet vill hunden så gärna springa med. Men det är inte tillåtet, för hunden är nog fortfarande lite för stor för en liten kille som Albin.

Kvar ligger det en låda med legobitar, en kulram och en bil. Nu får vi plocka undan våra sparade leksaker tills lilla Emilia kommer på besök om 14 dagar.
”Tur att du har sparat killarnas leksaker” sade gubben och ställde in leksakerna i garderoben.

Ja, det är tur för annars så skulle det kanske vara lite tråkigt för en liten nyfiken kille att besöka sin farmor.

Det får allt ta sin tid…

Så enkelt var det nu inte att bara göra sig av med allt som man inte kom ihåg att man hade förvarat i sina lådor. Och det tar på krafterna att fundera på vad man har samlat under 33 år. För så länge har vi nu bott i vårt hus. Innan dess så flyttade vi lite då och då och fick på så vis en naturlig rensning.
”Det får bli de här sopsäckarna idag, resten får jag ta en annan gång” sade jag och släpade ut säckarna till bilen. En stor säck med gamla lakan skulle vidare till Röda korset, jag hade kollat innan och de tog gärna emot ”matt trasor”.
De gamla dukarna som först föll ner i säcken med en duns, fick komma upp igen efter det att jag hade fått dåligt samvete. Här har mina anfäder suttit och knåpat på vackra broderier, och jag slängde allt, någon måtta får det vara på städivern. Nu ligger de i en plastback, där får de ligga ännu en tid, till nästa generation, som får föra arvet vidare, ett arv som består i att förvara anfädernas rariteter, i en plastback från Clas Olsson.
Det är ju inte bara handarbeten som jag förvaltar, utan det finns även hela skåp fulla av porslin inköpt i början på 19000 talet då min mormor satte bo. Silver skedar som hon har transporterat ända från Amerika då hon återvände till Sverige.

”Vi kommer som vanligt, mitt i natten” sade äldsta sonen då han ringde och påminde mig om att de skulle komma på besök. För så är det för oss Gotlänningar, när vi får storfrämmande från fastlandet så anländer de med båten klockan 00.10.
Albin är nu 16 månader och ingen baby längre, han är en liten kille som har fullt upp med att lära sig att tala. ”Kan han säga Farmor?” frågade jag förhoppningsfullt.
”Nej” sade sonen, det kan han inte.
”Vi får väl se” tänkte jag, ”han kan det kanske när han åker tillbaka till Uppsala”.

Jakten på Energitjuvarna...

-Vad skulle jag ta med mig om jag flyttade?
En mycket bra fråga som jag ibland ställer mig. För har men ett helt hus så samlar man på sig en massa saker som bara ligger där i skåpen och tar energi. Just det, det tar energi!
Med en svart sopsäck gick jag upp på övervåningen och skred till verket.
-Det som inte vi har haft behov av på ett år, skall obönhörligen ner i den svarta säcken, sa jag till gubben som såg lite orolig ut.

Ett tips som jag fick av en konsult som hade en hel föreläsning om hur man gör för att spara på energin. Hon påstod att saker som man har samlat i ladorna, var riktiga energitjuvar och hennes råd var att ta sig en lite funderare innan man öppnade lådan.
-Vad finns i lådan, i garderoben, eller i kista?
Lista upp det man minns att man förvarar där. Öppna sedan lådan, garderoben eller kistan och plocka ur det man minns och släng det andra, för om man inte minns vad man har så behöver man det inte.

Så klokt! Jag skall lyda hennes råd.

Det är lättare sagt än gjort. Jag står där med min sopsäck och får ångest, minnena kommer över mig och jag minns min barndom. För det är faktiskt så att när mitt föräldrahem såldes så tog jag med mig mycket av det som då inte ”kunde kastas” här har det legat, oanvänt i många år. Sådant som har skapats av flitiga kvinnofingrar i flera generationer.


Nu får jag rycka upp mig, åter igen ”Vad skall jag ha med mig när jag flyttar” för visst kommer det en dag då vi, gubben och jag, packar ner våra tillhörigheter och flyttar, det är bara att inse det.

Den svarta sopsäcken fylls snabbt, och känslolöst. Bort, bort allt som inte har använts på flera år, måste ner i sopsäcken. En del får jag lämna in på Röda korset, så får det ligga där i en låda tills en hugad spekulant kommer att förbarma sig över det.


Men vad nu, datorn lockar, jag får allt ta en liten paus från mitt härjande i mina skåp och skriva i min blogg, om hur svårt det är att skiljas från sina ägodelar, även fast man vet att det inte har varit till någon nytta på flera år. För ärligt talat, jag minns inte vad jag har i mina garderober och lådor, så det blir till att hämta en ny sopsäck för de som jag hade med mig upp är redan välfyllda.

Nu får jag ta en paus och dricka en kopp kaffe så att jag samlar mod till att konfronteras med nästa låda.

Mycket hund för pengarna...

Lydnad, ja det måste man ha på en Schäferhund, allra helst när hon har vuxit till sig och blivit en riktigt stor hund.
Så liten och söt hon var då vi såg henne första gången, då för 6 år sedan när vi besökte hunduppfödaren. Ett litet rött märke var målat i hennes panna.
-Vi har märkt upp en valp åt er, sade hunduppfödaren
-Det var inte så många tikar så de gick åt först.

Så är det när man bor en bit ifrån, vi kunde inte åka och ”se ut en valp” utan det fick bli hunduppfödarens sak att märka upp en valp,med lite nagellack.

En liten valp blir snart en stor hund. Den 18 maj har hon sin födelsedag, men det kunde lika bra ha stått den 17 maj om hunduppfödarens man hade fått sin vilja igenom.
-Du kan väl skriva att hon är född den ”Suttonde maj” sade han vädjande till sin fru, när hon skulle skriva intyget till oss.
-Nej, det kan man inte göra , sade hon barskt. Att hennes make kom från Norge och hade en alldeles speciell känsla för den dagen, bekom henne inte.
Jag blinkade mot mannen och sade, -Du, vi kommer att tänka på dig och fira henne den 17 maj. För vad spelar det för roll när man är född egentligen, i alla fall om man är hund och inte bryr sig så mycket om högtidsdagar.

Ibland så undrade vi vad det var för slags hund vi hade fått, hon växte och växte. När vi till slut tog fram måttstocken för att mäta mankhöjden så visade det sig vara 66 cm, alltså över högsta höjd för en han hund.
-Ja, vi fick mycket hund för pengarna, sade vi och därmed så föll alla hunduppfödarens förhoppningar om att få diplom på hundutställningarna. För i köpekontraktet förpliktade vi oss att medverka vid utställningar, ”För bästa uppfödning”

En stor hund kräver sin man, starka armar och ledarskapsegenskaper är ett måste. För det mesta så fungerar det bra, hunden sitter snällt och väntar på att jag skall ge kommandot. Men så finns det tillfällen där hon tar helt över och jag hänger efter som en liten vante.
När det ringer på dörren så tror hon att det är hennes besök som kommer och att det är hon som skall hälsa välkommen. Något som vi två inte är överens om. Jag vill att hon skall sitta fint och vänta på att gästerna har kommit in i farstun, att jag har hälsat först. Men där skiljer sig våra meningar. Hunden gör allt för att få komma fram och hälsa.
”Men skam den som ger sig” sist så fick jag hunden att sitta fint i några minuter, bara så att de hann in genom dörren, sedan så var det omöjligt.
Men det är klart, gästerna var ju mina Tarot-flickor och de formligen älskar hon.

En mysig Tarotkväll….

För två år sedan så startade vi upp en Tarotgrupp, här hemma hos mig. Det var några goda vänner som så gärna ville lära sig att tolka i korten. Varje kort har ju sitt nyckelord och det gäller att traggla in dem alla.

”Du måste lära dig nyckelorden, både utan och innan. Du skall kunna det som ett rinnande vatten, så om jag väcker dig mitt i natten skall du kunna dem”
Så sade min läromästare till mig, då jag började min bana, tillsammans med en nyinköpt kortlek.

Det är 15 år sedan nu och jag kan säga att jag fortfarande inte är fullärd, för det blir man nog aldrig. Däremot så kan jag tolka alla korten utifrån deras nyckelord. Men Tarot är så mycket mera, man måste ta hänsyn till var i utlägget kortet är placerat, vilken fråga man har ställt och vilka andra kort som finns med.

72 kort, 72 nyckelord och vill man använda omvända kort så blir det dubbelt upp eftersom nyckelorden då får en helt annan betydelse.
Nu två år senare så håller vi fortfarande på. Vi möts varannan vecka och tolkar då korten tillsammans. Varför kom just det kortet upp? Vad har det att säga oss?

Varje kort inrymmer, enligt tradition:
En välsignelse
En förbannelse
En läxa

Tarotkorten är som bäst när man använder dem till att lära känna sig själv. Att meditera omkring ett kort, och fundera över vad man kan lära sig genom detta.
En bra metod att lära sig kort, är att ”leva med korten” Här är några mycket enkla exempel.
När du stiger upp på morgonen kanske solen lyser. Du tänker automatiskt på SOLEN XIX
På väg till jobbet kanske du ser en bil som har vält (VAGNEN VII omvänd) Föraren är oskadd men verkar väldigt arg. Kanske orsakade han olyckan genom hänsynslös i sin körning eller var berusad (DJÄVULEN XV)
På din arbetsplats kommer du i dispyt(5 stavar) med en kylig intelligent kvinna (Drottning av Svärd) som tycker att alla män är underlägsna (7 i Bägare) och därför intrigera (5 Svärd)mot chefen.
Efter jobbet bjuds du på middag hos en tjejkompis( 3 Bägare)du tycker maten är mycket god och ger kocken- hennes man (Konung av Bägare) beröm för gott arbete(3 mynt)

På mitt forum Silvertråden(finns länkad )så delar jag ut veckokort för mina medlemmar. De får då leva med ett kort en hel vecka och skall sedan rapportera hur de har känt in kortets energi och hur energin manifesterade sig.

En stjärna för en vän....

-Vad gör du? Rösten i telefonluren lät trött.
-Ingenting, jag sitter här och slöar.
-Kan du lägga en stjärna för mig, nu ikväll? Jag behöver verkligen ditt stöd just nu.
-Visst , kom du bara.

-Nå, sade jag och tittade min vän i ögonen. Hur mår du egentligen?
-Inte så bra jag är så trött.
Kortleken låg i min hand och jag blandade korten noga medan jag kände in min väns energier.
Ett ljus stod på bordet och en fin liten rökslinga från rökelsen som jag hade tänt, letade sig upp genom rummet.

Korten lades som en solfjäder på den blåa sammetsduken.
-Välj nu dina kort, sade jag till min vän. Hon förde fingret över korten och valde ett efter ett tills vi hade tio kort på bordet.

Det bästa jag vet är när man för en dialog över kortens betydelse och varför just det kortet har blivit valt. Kort efter kort vändes med rätsidan upp, och allt eftersom så kunde jag grotta mig in i min väns problematik.

Hur fungerar det, frågar många som aldrig har kommit i kontakt med en Tarotlek. Jag hur fungerar det, hur ska jag kunna förklara.
Precis som en myrstack som ligger mitt i skogen, där myrorna lever sitt liv. Vi står där och betraktar myrornas slit. Men det är ingen myra som kikar upp på oss för att se vad vi är för gynnare. Utan de jobbar på så flitigt som det bara går.
Precis så kan det vara med mina Tarotkort, jag kommer i kontakt med en högre kraft som ger oss de ”rätta” korten. En makt som står utöver vår jord. För vad är det som säger att det inte kan finnas flera världar.
Vi kan precis som myrorna jobba på här nere på jorden utan vetskap om att det finns något som är så mycket större.

Tarotkorten är en nyckel till denna värld och vi kan bara tolka de kort som är utvalda. För vad är det som säger att inte min vän fick ”hjälp” då hon valde korten. Precis som vi skulle ha gjort om vi såg en liten myra som var i behöv av hjälp. Myran skulle för den skull inte märka oss eller ens förstå att vi fanns.
En timme senare så reste sig min vän upp, nu hade hon fått svaret på många av sina frågor, vi hade vridit och vänt på hennes problem och med hjälp av korten så kunde vi ”lätta lite på trycket”

Att skämmas som en hund…

Ett välfyllt kuvert kom med posten idag. Det var från mitt fadderbarn i Bolivia.
-Det var länge sedan jag hörde något från dig, skriver han.
Nog borde man skämmas, där i Bolivia finns en ung man som jag är fadder åt, en man som skulle ha haft sitt liv på gatorna om inte han hade kommit till Stiftelsen Gatubarn och där fått sin utbildning.
Emilio hade verkligen ansträngt sig med att teckna en helikopter som flög uppe i luften, till mig.
-Tycker du om att spela fotboll, frågade han. – I så fall så kanske du skulle kunna skicka ett foto på när du spelar fotboll.
Nu får jag göra mitt fadderbarn besviken, visst har jag spelat fotboll med mina tre killar, men som tur är så finns det inga foton på dessa bedrifter. För någon spelare av klass blev jag dock aldrig.
Jag vet att Emilio längtar efter foton som visar på hur vi har det här på Gotland. Så nu får jag allt skärpa mig och skriva ett långt brev till honom, välfyllt med foton från oss.

Emilio är 15 år och har gått i Stiftelsens skola, han drömmer om att få studera vidare. Så jag får allt fortsätta med att skicka mina bidrag till honom. Det känns så otroligt då jag ser hur han har vuxit upp till en lång snygg man, jag får verkligen hoppas att han kan förverkliga sin dröm om att bli arkitekt.

Att skämmas borde jag också göra för att jag sviker min kyrkokör. Nu har jag inte varit där på flera veckor, så mycket annat som jag måste prioritera, bland annat att se till så att mitt hjärta kommer i takt igen. Men det är så lätt att man tappar motivationen och hellre stannar hemma.

Att besöka Göteborg var en stor häftig upplevelse, som jag fortfarande njuter av. För det betydde verkligen ett stort lyft för mig. Att umgås med likasinnade en hel helg, bli uppassad, att bara gå till ett dukat bord.

Nu försöker jag att landa i vardagen, med mitt violetta gummiband på handleden. Idag så har jag inte brutit mot reglerna en endaste gång, hur det är med gubben vet jag inte, han har fortfarande bandet på vänstra handleden, det kan ju betyda att han har flyttat den två gånger. Han ser ganska så nöjd ut där han ligger förskansad bakom TV apparaten och kollar på ishockey. För så länge favoritlaget leder så finns det nog ingen risk att armbandet är i farosonen, utan då sitter det stadigt på hans vänstra arm. Men görs det mål av motståndare laget, ja, då vet man aldrig hur det går.

Det violetta bandet.....

-Det här violetta bandet skall du ha på din armled, sade jag till gubben och satte det runt hans vänstra handled. Gubben såg lite undrande på mig.
Ett violett band som skall hjälpa oss båda att vara fokuserade på att endast ha positiva tankar och arbeta bort all negativa och tråkiga energier som då och då tränger in i våra sinnen.
-Så fort du säger någon negativt om en annan person, eller svär och gormar, så får du flytta bandet över till den andra armen. Det är heller inte tillåtet att kritisera någon för det de gör.
Gubben tittade misstänksamt på sitt armband, medan jag trädde på ett likadant band på min arm.
-Nu gäller det att behålla gummibandet på samma arm i 21 dagar. Alltså får vi båda skärpa oss. Så fort man har varit tvungen att flytta bandet till andra handleden, så får man börja om igen på 1.

Sagt och gjort, nu börjar förvandlingen, hädan efter så skall vi bara tala lugnt och sansat, vara positiva, inte vara arg på hunden då hon står och skäller på grannens lilla mopps. Utan lugnt och sansat bara kalla in henne.

På kvällen så frågade gubben
-Nå hur har det gått för dig då, har du varit tvungen att byta arm?
-Ja, svarade jag sanningsenligt, två gånger faktiskt, Du då? Jag såg på hans arm att gummibandet satt kvar på den arm som jag hade placerat det på, tidigare på dagen.
-Ingen gång, svarade han, och sjönk djupt ner bakom Aftonbladets sportbilaga.
-Det tror jag inte på, sade jag, är det verkligen sant?
Gubben grymtade bara och var helt upptagen med att studera gårdagens idrottshändelserna.
Bäst att hålla tyst nu, tänkte jag för annars så måste jag byta mitt gummiband igen, två gånger får allt räcka. Men jag tror vad jag vill.

-Vad duktig du har varit, sade jag med en mycket len stämma.
-Det här handlar ju om att vara självkritisk för annars så fungerar det ju inte.
Gubben sänkte sportbladet och såg på mig.
-Du har så rätt, jag borde också ha gjort det några gånger idag, men armbandet sitter så tajt så jag flyttade det bara lite upp och ner på armen.

Godkänt, tänkte jag för det viktigaste är väl ändå att man blir medveten om det man gör och försöker träna bort det.

http://www.acomplaintfreeworld.org/
Här är adressen om någon vill läsa mera om den nya terapiformen som gubben och jag just nu testar.

Att resa bort för att hitta hem….

Med en nyinköpt reseväska, en sådan som går på hjul, man behöver bara dra den efter sig. Begav jag mig iväg tillsammans med mina vänner Mona och Carina, till Rösan i Göteborg.
Gubben min såg allt lite orolig ut då jag envist stod på mig om att jag, trots besvär med mitt hjärta, skulle åka den långa vägen.
-Men är det så klokt, sade gubben, med en liten rynka i pannan.
Jag förstår hans oro, men att besöka Rösan har jag så länge längtat efter så jag hade gjort allt för att min önskan nu skulle uppfyllas.
-Oroa dig inte, jag har ju mina tabletter med mig och inget kan hända mig, jag fixar det här!

Tåget som förde oss genom hela Sverige, var fullpackat med folk. Som tur var, så hade vi varit ute i god tid så vi hade fått var sin sittplats, medan många fick stå i mittgången.
Tåget dunkade fram genom det gråtrista landskap, stannade vid station efter station. Nya resenärer klev på medan andra gick av.
Det är lätt när man sitter på ett tåg att vaggas in i en meditation. Med halvslutna ögon studerade jag mina medresenärer. Hur de krampaktigt försökte hålla sig fast i våra stolsryggar då tåget krängde till.
-Å förlåt, sade en ung man när han märkte att hans ryggsäck hade stött till mitt huvud.
-Det är Ok, trist att det finns så få sittplatser så att ni måste stå , svarade jag. Han tittade lite sorgset på mig och sa
-Så här är det jämt, vi får aldrig någon plats.

Det är som självaste livet, vi färdas tillsammans med några som finns troget vid vår sida, andra som lämnar oss och nya som tillkommer. Några får plats, medan andra hålls utanför.

Vad var det nu som hade gjort mig så trotsig så att jag absolut måste göra resan även fast gubbe min var lite orolig för att något skulle hända mig.

För två år sedan gick jag med i Rosenkors-Orden som är en ideell organisation verksam över hela världen. Den består av kvinnor och män som söker en djupare insikt om kroppens, själens, livets och naturens stora mysterier. Rosenkors-Orden har genom historien samlat, bevarat och vidareutvecklat ett vetande om inre tidlösa sanningar.
Syftet är att göra denna visdom tillgänglig för seriöst sökande människor. Kunskapen förmedlas genom ett studiesystem som berör alla sidor av tillvaron. Med den fria tanken som en förutsättning är visionen att ge var och en, nya möjligheter till ett liv i harmoni med tillvarons skapande konstruktiva krafter. Med förankring i filosofi, mystik, vetenskap och kultur bygger Orden för en bättre värld.

Visst verkar det spännande? Naturligtvis var jag tvungen att trots gubbens oro, hoppa på det tåget som förde mig till Göteborg för nu var det dags att möta upp efter två års intressanta studier.

www.amorc.se

Albin och Emilia...

I brist på energi så får jag visa bilder på mina två underbara barnbarn. Albin och Emilia.
Visst är de två små underverk!

Barnbarn...

Så har det åter gått en månad där jag inte har varit min blogg trogen.
Men så kan det bli när man har så mycket annat som upptar ens tid. Sjukhusbesök och oron för att inte få den hjälp som man behöver. Hjälp finns, det är inte det jag oroar mig för. En hel läkarekår står beredd att hjälpa till, men så är det min kropp som tjurar. Det passar liksom inte med vilken medicin som helst utan det skall provas in och det tar sin lilla tid.
Vissa dagar mår jag som en prins och så är det dagar när mitt hjärta gör sig påmind genom att klappa alldeles för fort.
Inget får hindra mig nu, inte ens ett alldeles för snabbt klappande hjärta utan snart bär det av till Göteborg , där jag skall umgås med goda vänner över helgen.
-Vi kan ta bilen, sade min vän.
-Inte, svarade jag vi kan åka tåg, för då kan vi sitta och prata med varandra hela vägen.
Sagt och gjort nu är biljetterna beställda och vi sätter oss på båten och åker över sjön för att sedan leta upp ett tåg som kan föra oss tvärs över landet.
Efter två års flitigt studerande i de esoteriska ämnena, så är vi redo att möta andra för att dela kunskaperna med. Tarot, Astrologi, Nummerologi. Ja, det är många ämnen som står på vår lista över vad vi kan prata om.
Det som är så spännande med AMORC är att ju mer man studerar, ju mer förstår man att det fortfarande finns att lära sig.

Snart så får jag åter besök av vårt lilla barnbarn Albin. Han får pryda min blogg idag, för efter en sådan tråkig blogg som bara handlar om ett hjärta som inte vill uppföra sig, måste vi har ett positivt slut.
Visst är han söt, mitt lilla barnbarn, och visst är han likt sin farmor? *ler*