”Att vara på rätt plats och vid rätt tillfälle”

Ute på gatan stod en bil parkerad, en kvinna höll på med att flytta, hon bar ut möblerna och ställde dem på en släpvagn som var kopplad till bilen.
Kvar på vägen stod en fåtölj.
Min gubbe kom cyklande med hunden, han stannade till och undrade om hon behövde lite hjälp.
”Ja, hur jag än packar så får jag inte plats med den här fåtöljen på mitt släp.” Hon såg bekymrad ut.
”Vill du ha en fåtölj”, frågade hon
”Du kan ge den till Inga-Maj som ett minne från mig”

Gubben min som var ute på sin vanliga cykel ronda med hunden, såg fundersam ut.
”Visst, det är ju en fin fåtölj, nästan som ny, men hur skall jag kunna frakta hem den?”
”Släng upp den på cykeln, prova, det går säkert”
Kvinnan såg lite desperat ut, för nu ville hon verkligen bli av med sin fåtölj.
”Du förstår jag tänker köra ner möblerna till Auktionen så jag blir av med dem, vi har så mycket möbler ändå.”

Hennes bror hade nyligen avlidit och hon höll på att städa ur hans lägenhet på Äldreboendet där han hade bott i många år.

Fåtöljen sattes fast över sadeln och pakethållaren, gubben min fick trixa sig hem på bästa sätt. Hunden drog i kopplet och funderade säkert på vad Husse nu hade för sig.

Det var en mycket stolt man som ropade till mig ”Du har fått ett arv, kom ner och se”

Jag testar stolens alla finesser, men en liten spak kan man reglera hur man vill sitta.
”Nu fattas bara en fotpall” sade jag då jag halvlåg i stolen.
”Hum, det får vi allt fixa det med ” sade gubben och tittade på hunden som stod bredvid.

”Vilken tur då att du var på rätt plats vid rätt tillfälle, nu har jag en jättefin skinnfåtölj som jag kan sitta i då jag ser på TV”.

”Vem stöder vem egentligen”

”Kommer du på begravningen?” frågade prästen då han ringde för att få stoff till sitt ”tal”
”Jag fick höra av personalen på äldreboendet att du var den som hade känt honom längst”
Ja, så sant, mannen som nyligen hade dött, har jag känt i över 45 år, så visst kunde jag ge tips till prästen.
”Det kommer nog inte så många på begravningen, så det skulle vara trevligt om du kom med”.

Det är inte första gången som jag är med på en begravning där kyrkbänkarna står tomma och det är prästen och några till som har avsatt tid för att följa en person till hans sista vila.

Framme i koret stod en mycket vacker ek kista, på vardera sidan stod tre ljus uppställda.
En liten blombukett låg framme vid kistan.

Jag satte mig i kyrkbänken och bläddrade lite i psalmboken som begravningsentreprenören hade gett mig då jag kom.
Framme, på första bänken satt två kvinnor, tätt tillsammans. Jag förstod att det var de ”närmast” sörjande.

Från orgeln spelades sorgemusik.

Prästen gick fram till kistan och Begravningsgudstjänsten kunde börja.

Prästen mässar och följer ritualerna helt enligt beslut. Jag tittade i Psalmboken, där längst bak kan man se hur en begravningsgudstjänst går till.

”Nu är det dags att ta farväl” säger prästen, och de två kvinnorna stiger upp och går tillsammans fram till kistan, de står där och håller om varandra. Sakta går de tillbaka till sin plats på första bänken.
Så är det vår tur, tillsammans med några medarbetare går vi fram till kistan.
Där står vi och ser på kistan, vi som har vårdat honom i alla år.

”Nu sjunger vi en psalm” säger prästen och begravningsgudstjänsten är över.

”Det blir ”begravningskaffe” på Vallemo, ni är alla välkomna dit” säger prästen.

På Vallemo så är bordet dukat med bullar och kaffebröd. En liten tårta står på bordet bredvid.

En minnesstund för vår vän, som blev 76 år 3 månader och 15 dagar.
En stund för en man som har levt hela sitt liv inom Omsorgerna om utvecklingsstörda.
En man som föddes med en utvecklingsstörning och som när han dog bara hade en syster och hennes vän som närmast sörjande.

Prästen sitter bredvid systern, och jag bredvid begravningsentreprenören. Mina medarbetare springer runt och serverar kaffe med dopp.
Kantorn frågar prästen ”Skall vi sjunga Bereden väg för Herran som avslutning?” Jag kan spela, det står en orgel där borta, hoppas bara att den är stämd.

Alla stämde upp tillsammans med kantorn och vi sjöng av hjärtans lust, så ingen kunde höra om orgeln var stämd.

En värdig begravning, även fast vi var så få som deltog.

När jag gick ut till bilen, såg jag de båda kvinnorna, som gick framför mig. De stödde varandra. ”Vem stöder egentligen vem” undrade jag då jag själv klev in i min solvarma bil och körde hem.

Fru Apotekaren

Jag svepte in mig i den grå hästfilten, vinden blåste lite kall från havet. Bara för en timme sedan hade jag stegat in på Dagcentret fast besluten att hålla mitt sista personalmöte. Jag var förberedd med ett material om Etik i yrkesrollen. Gruppen som jag skulle träffa var inte den lättaste precis så jag var väl förberedd på att det skulle bli många diskussioner.

”Skall vi inte ha något möte idag”? frågade jag, den enda personal som jag stötte på i korridoren. För man vet ju aldrig, just nu så håller jag på med att överlämna de olika verksamheterna till mina efterträdare och minns inte så noga vad som bestämdes vid förra mötet.
”Jo, visst skall vi ha det!” svarade hon och skrattade.
”Vilken tur då, men vad är de andra”?
”Du får följa med mig” sade hon, ”för vi skall inte vara här, en bil står och väntar på dig”

Bilen stannade vid ett hembygds museum.
”Vilken överraskning” tänkte jag, det är inte så ofta man får komma till ett gammalt museum och få njuta av dess atmosfär.
Ute i trädgården stod ett långbord uppställt mellan rosenbuskarna.
Guiden berättade om huset som hade varit i en Apotekares ägor, vi satt ute i hennes kryddträdgård och njöt av det vackra landskapet.
Guiden berättade med inlevelse om alla de sägner som hörde huset till.

Plötsligt så såg jag en ”person” som stod uppe i fönstret och tittade ut på oss.
”Finns det några ”spöken” här på Petes”, frågade jag.
Jodå, men bara snälla spöken” svarade Guiden och skruvade lite på sig.
”Ja, den ser inte så elak ut ” svarade jag, ”jag såg någon stå uppe i fönstret alldeles nyss”

Guiden stirrade på mig, ”Vilket fönster då?”
Jag pekade ut det, där jag alldeles nyss såg en skepnad som rörde sig innanför i rummet.

Så berättade guiden att man ofta såg ett ansikte i just det fönster som jag hade pekat ut.

”Vi har spökkvällar och kaffekalas med 7 sorters kakor, här under somrarna, ni är välkomna hit på besök då” sade guiden.

Spökkvällar på Petes, så spännande, jag det vore något att prova på i sommar, för visst blir jag lite nyfiken på vad det var som jag såg där i fönstret.

Med en stor blomkruka under armen, gick jag bort mot bilen, mina medarbetare hade verkligen gett mig en jättefin eftermiddag.
Med smörgåstårta och ett äkta spöke som kikade på oss där vi satt i trädgården.
Undrar om det var fru Apotekaren i egen ”spökperson” som visade sig i fönstret. Hon visste kanske att det var en medicinalväxt som jag hade fått och som var planterad i krukan.
”Den är bra för allt” sade en av mina medarbetare.
”Precis vad man behöver då man går i pension.” tänkte jag, då jag gick bort mot bilen.

"Vad vet vi - Egentligen !?"

Cellofanpapperet prasslade för vinden då jag tågade fram med en ivrig hund i koppel och en stor rosenbukett i famnen. Det var skållhett i bilen som hade stått i solen hela dagen.
”Bäst att jag åker hem direkt med mina blommor så att de inte vissnar” tänkte jag då hunden tog ett skutt in i den heta bilen.

”Jasså, du har blivit uppvaktad igen, med blommor ser jag” grannen, som gärna tar en liten paus för att prata bort en stund, hon kikade på mig och skrattade.
”Du håller på att räkna ner dagarna nu förstår jag, när slutar du?”

Grannen har nu varit pensionär i flera år och har försäkrat mig vid flera tillfällen att det är en underbar tid som väntar mig.

”Ja, nu har jag sagt adjö till en av mina grupper och blev verkligen uppvaktad, med både blommor och present, de var väl glada att bli av med mig” svarade jag, ”för nu vet de att jag inte tänker återkomma”

Nog är det uppståndelse alltid, men det är väl så det skall vara då en person som har arbetat i hela sitt liv med att bygga upp Omsorgsverksamheten för utvecklingsstörda personer, skall gå i pension.
Förr så kämpade jag mot politikerna som envist tyckte att alla utvecklingsstörda personer skulle bo på vårdhem - det dög åt dem - tyckte man. När jag slogs för de utvecklingsstördas rätt till ett liv som alla andra.

Jag sätter mina vackra rosor i vatten och ställer vasen på bordet där jag kan beskåda dem från min fåtölj.

Nu sitter politikerna och beslutar om hur vi skall tänka – tycka – och handla. Allt skickas sedan ner till oss, på gräsrotsnivå, för att brytas ner till förståeliga ord.
Politikerna har tagit över och numera så behöver jag inte längre kämpa utan bara göra det man har bestämt.

Jag tar bort cellofan papperet på DVD:n som jag har köpt. Ikväll så kommer mina vänner hit och då skall mitt nya liv ta fart. Vi skall se på en film som handlar om ändlösa möjligheter att förändra vår världsbild och dagliga liv. Den heter ”Vad vet vi egentligen!?” Det är en film som tar oss med ut i universum och visar på olika möjligeter för oss att se vårt liv på flera spännande sätt. Vad vet vi egentligen?
Vilken tur att jag nu snart är pensionär för det är nu som livet börjar. Nu kan jag fokusera mig på det som intresserar mig.
Som en vän sa: ”Man har så mycket att göra som pensionär, men det är en stor skillnad, man gör bara roliga saker.”

”Pensionärs maffian”

”Skall inte du gå i pension snart? Jag har gått redan!”
Jag var på min systers födelsekalas och som brukligt är så kom alla våra barndomsvänner för att uppvakta.
Vi har träffats så varje år, och avhandlat många viktiga saker, från barn uppfostran till husköp.
Nu är vi alla i den åldern så att vi allt efter hand lämnar yrkeslivet bakom oss för att bli pensionärer.

Maggan som har arbetat som undersköterska, skrattade och sa: ”Jag är pensionär sedan 12 dagar tillbaka, så ännu vet jag inte hur jag kommer att klara mig, men” - hon sneglade på gubben sin-” vi är ju två, så det måste gå”

Vi mumsade i oss av allt det som huset kunde erbjuda, medan vi hela tiden talade om hur bra vi nu skulle få det som blivande pensionärer.
”Man behöver inte så mycket längre, man har ju redan allt vad man vill ha.”

Runt bordet satt vi, 8 personer som alla var i ”rätt ålder” vi gottade oss i att vara ”Fyrtiotalister” och som under ett långt liv hade arbetat och slitit.
”Tänk, man trodde att vi ”Fyrtiotalisterna” inte skulle vilja gå i pension” sade Maggan och stoppade en kaka in i munnen. ”Men där fick dem tji”

Efter en stund så började vi prata om gamla minnen, vi uppehöll oss vid den tidpunkt då vi flickor hade nylonstrumpor med söm, och korsetter med strumpeband. När vi frös om våra nyloninklädda ben bara för att vara fina. Det var innan strumpbyxorna var uppfunna.

”Minns du huset som stod i hörnet, där Svenssons fotofirma var?”
Jo, visst mindes vi.
”Tänk när du kom hem med din stora motorcykel och bjöd mig på en åktur. Efter det så har jag aldrig vågat åka motorcykel, för det var ju livsfarligt, så som du körde”

Vart tog alla gästerna vägen tro? Födelsedagsbarnet tittade sig omkring.
Var är våra ”ungdomar” de som satt med här för en stund sedan”

Ute på gården hade de samlats, våra barn och barnbarn. Där stod de och beundrade en gammal veteran bil.
”Vad tog ni vägen?” frågade födelsebarnet ”Kom in och ät lite tårta”

”Nä, vi står inte ut där inne, ni pratar ju bara forntid” svarade ungdomarna med ett leende.

En efter en återvände de, in i rummet, vi i pensionärsmaffian, höll tyst och tittade beundrat på våra ungdomar, för helt utan hopp var det ju inte, vi hade minsann märkt att de hade beundrat en gammal veteranbil från 1960 talet. Som tur var så hade vi inte berättat vad vi gjorde då vi körde runt i samhället, med dessa bilar. För det hade nog inte varit passande för våra barnbarn att lyssna på.

Kyrkokören….

Varför sjunger man i en kyrkokör egentligen?
Ja, den frågan ställde jag mig idag då jag tillsammans med mina kör kamrater sjöng på Nattvardsmässan.
På de första bänkarna i kyrkan satt ”kören” och längst ner i kyrkan satt församlingsborna.
Det var ungefär lika många kyrkobesökare som körsångare.

Varför sjunger man i en kyrkokör var min fråga. Kanske för att det är så ”himla” kul och att vi sjunger så fint. I alla fall så kan jag se på min körledare, om hon är nöjd med det vi presterar.
För det mesta så är hon det, men ibland så grinar hon illa, och då fattar vi att det var någon stämma som inte hittade rätt bland alla noter.

Kanske sjunger man i kör för att göra körledarens och kantorns arbete lite roligare, för naturligtvis så är det trevligt att ha en kör att leda. Eller är det för prästens skull som man sjunger i kyrkokör. Att han inte behöver predika för tomma bänkar.

Prästen predikade idag, från prediksstolen, om sökaren , de som törstade efter kunskap. De som var på väg men inte hade hittat “hem”.
Jag funderade då på mitt eget sökande efter meningen med livet.
Som en vän sa till mig: "Vi står idag på randen till en revolution. I den främsta linjen av dagens vetenskapliga forskning inom området fysik och kunskapen av de allra minsta delarna som bygger upp hela vårt universum (inklusive vi själva), står forskare i förundran inför de upptäckter som görs. Kvantfysik, strängteorier och subtila energier är de nya modeorden".

Men nu var det inte så prästen sa, han nämnde inget om kvantfysik eller strängteorin.
Kan det vara så att kyrkan har stagnerat och missat det som forskarna i flera år har forskat efter. Kanske är det intressantare att läsa fysik än att sitta i en kall kyrkbänk och lyssna till en kyrkokör som sjunger ”En vänlig grönskad rika dräkt…”

Framme vid altaret delas ”den heliga nattvarden ” ut till kyrkobesökarna. De ligger på knä och motar Prästens välsignelse.

För mig räcker det med att sitta kvar i kyrkbänken och meditera, jag funderar på ”kvantfysiken och sträng teorin”. Jag skall studera mera om det, för kyrkan har stagnerat, från predikstolen mässar prästen det som har mässats i tusen år. Kyrkobesökarna minskar i antal och det är allt tur att det finns några som fortfarande vill sjunga i kör.

”Kan inte du lära oss Tarot?”

Så fort man upptäckte, i meditationsgruppen, att jag kunde Tarot, så började man, en efter en, visa sig intresserad av Tarot.
”Så enkelt är det inte, skall ni veta, för om ni vill lära er det så krävs det träning och återigen träning” Det tar flera år innan allt sitter som det skall och ni kan tolka Tarot utifrån Tarotkortens grunder”
Trots mina förmaningar så var det en liten grupp som envist höll kvar vid att de verkligen ville lära sig Tarot.

”Ok, då sätter vi igång, vi börjar på Torsdag och då ,jag kräver att ni skall lära er Tarotens grunder för här blir det inga egna nyckelord, för varje kort har sin betydelse och det skall ni lära er”
Mina blivande elever nickade i samförstånd ”Vi gör som du säger!” svarade de i korus.

Det är nämligen så att många tar Tarotkorten som ett sätt att få självkännedom. Man bryr sig inte om några grundläggande principer utan tolkar utifrån sin egen känsla.
Det är absolut inget fel i det, det kan vara precis lika bra. Man gör som man tycker passar en och skall man inte använda Tarot för att tolka för andra så duger det alldeles utmärkt.

Mitt sätt att lära ut Tarot, bygger på en kunskap som härstammar från 1200 - 1300 talet då man satt på sina slott och tolkade korten för varandra.
Min mentor har studerat Tarot i över 30 år och jag har haft förmånen att gå i hans skola.

Mina elever kom med var sin nyinköpt kortlek, ögonen glittrade och förväntan var stor.

Jag började med att dela ut ”Karls nyckelord” det material som min läromästare en gång gav till mig. Jag sade precis som han sa: ”Ni skall kunna nyckelorden som ett rinnande vatten, även om jag väcker er mitt i natten så skall ni kunna rabbla upp dem för mig”.
Trots denna tuffa ingång till ”mysterieskolan” så var det ingen som hoppade av utan vi började med att lära känna de olika symbolerna på korten.

Varför var jag nu så ”tuff”?
Jo för att har man nyckelorden klart för sig så kan det aldrig bli fel när man tolkar. Många tar till sin mediala förmåga till hjälp, men alla kan inte det, så då är det skönt att ha ett nyckelord att hänga upp sig på.

Mina elever påbörjade sin utbildning och på mycket kort tid märkte jag hur de utan besvär hanterade Tarotkorten och lade stjärnor för varandra. Nyckelorden lärde de sig snabbt.

Precis som jag hade själv gjort då jag var Karls elev, så släppte mina elever fram sin fantasi och lät nyckelorden bara vara ett stöd för tolkningen, de vågade associera på egen hand. Nyckelorden blev då, som tänkt var, ett stöd.

Ikväll så kommer de, vi har fortsatt med utbildningen och de är mycket duktiga på att hantera sina tarotlekar.
Ikväll så skall vi nosa lite på Qabalah tarot, det gör att mina elever kan bli än bättre på att förstå och tolka sina Tarotkort.

För nog är det ett stort ”Mysterium” en värld som har mycket spännande att erbjuda till de som har ett seriöst intresse.

Nu måste jag skynda mig med att baka en tårta, för det är de värda.

Verksamhetschefen

En efter en klev de fram och talade om för oss vad vi nu måste göra. Listan var lång och alla hade fått en viss tid tilldelad sig. Först så började Frisk vårdarna med att kolla hur mycket vi gjorde för vår personal. För sin ”frisk vård” ansvarar man inte själv utan kommunen har i sin stora godhet bestämt att varje medarbetare får en timma i veckan, var, för att utöva friskvård.
”Hur går det, utnyttjar era medarbetare sin friskvårds timme?”

Jag sjönk långt ner i stolen, "sanslöst” tänkte jag, för min personal får allt fixa det själv, jag kan inte jaga ut dem i spåret.

”Hur är det med er själva då?” frågade Frisk vårdaren.
”Nää, inte hinner vi med någon friskvård inte” Mina kollegor skakade på huvudet, ”Inte på arbetstid i alla fall”
Jag sände en liten tanke till min hund som så nitiskt jagade upp mig varje morgon för att hon skulle få sin morgonpromenad. Men som sagt, det är ju inte på arbetstid för det hinner man inte.

”Vet ni vad GRÖN produktion är?” frågade en annan konsult, som med en toppmodern ”kanon” klickade fram bilder som var alldeles gröna.
”Jag har nu suttit på min kammare och funderat på det här” sade miljökonsulenten, för vi i Gotlands kommun måste bli miljömedvetna och det är ju ni som Verksamhetschefer som har ansvaret för att era medarbetare skall få information.”

Återigen nya riktlinjer, den här gången var det miljön som var i fokus.
”Tänk på då ni spolar ur vatten kranen bara för att få kallt vatten, då rinner det ut i avloppet och blir smutsigt och måste renas igen” konsulten tittade ut över församlingen, med sina stålblåa ögon.
Konsulenten var uppe i högvarv.
”Ni måste utse miljöansvariga på varje arbetsplats, för det här måste alla få information om”

Jag suckar djupt, vad är det som händer i vår organisation egentligen, det är många konsulter som inte vill annat än att komma och berätta för oss vad de har klurat ut på sin kammare åt oss. Och som vi nu måste förmedla till alla våra medarbetare, för det är Verksamhetschefens ansvar.

Ansvaret vilar tungt på oss chefer, de följande konsulterna var inte så mycket bättre utan vi matades med mera information, som vi som Verksamhetschefer bara måste veta.

Den sista konsulten i raden var som tur var en riktig höjdare, och då menar jag verkligen det, för hon lyfte oss alla som satt där och halvsov, för nu handlade det om att ge verktyg till våra medarbetare i form av ett material som vi skulle arbeta med.
Äntligen så fick vi sitta i grupp och diskutera lite om vår verksamhet, om hur vi skall kunna hjälpa de som vi är satta till att hjälpa.

Nog känns det skönt att det nu bara är 6 veckor kvar tills jag lämnar denna sanslösa organisation bakom mig, och blir en glad pensionär.

Prins eller groda

Min kära svärdotter satt framför datorn, hon skulle hjälpa mig med att sortera mina bilder, så att de kom på rätt plats.
Jag har fått så fina bilder på MSN, från min vän när hon var på besök på Gotland. Men jag hittar inte dem på min dator, jag passade på att få hjälp då jag hade en datorexpert på besök.

Med några enkla klick hade hon letat fram mina bilder och började bläddra.
”Men vad är det här” hon såg frågande ut, för en efter en kom det bilder på unga män, den ena vackrare än den andre.
”Hum, jag vet inte, jag känner inte till dessa män”
”Men vänta nu, min vän från Skåne vill ju alltid ha min synpunkt på de män som hon chattar med på en kontaktannons sida, det är kanske de som hon har skickat till mig på MSN”

”Allt som skickas sparas i din dator” förklarar min svärdotter.
”Oj, då har jag bilder på många män” suckade jag.

En efter en klickas männen fram, några hade faktiskt fått mitt godkännande till en början, men efter en tid, så hade det visat sig vara ”en groda” och då förpassats tillbaka till ”groddammen” av min vän.

För så är det, jag bara ger min reflektion över bilden, vad jag känner då jag tittar på fotot. Det är inte så svårt att lära sig bildtolkning, men att serva min vän i Skåne har visat sig vara ett stort jobb, för även hon är lite kräsen på vilka män som hon skall ägna lite uppmärksamhet.

Att ragga på kontakt linjer är ju det senaste och inte så tokigt, för man kan ju sitta hemma i sitt vardagsrum och kolla på de raggande männen. Skriva ner några rader och kanske bestämma ett möte på ett café.

”Vi får deleta dem alla för jag vill inte ha dem i min dator” säger jag och börjar klicka, en efter en försvann de till papperskorgen.
”Töm papperskorgen också för foton tar stor plats i datorn” råder min svärdotter mig till.

Nu får vi hoppas att det sista fotot, som jag godkände som ”Den bästa hit en tills” kan vara något för min vän. Så att jag slipper ha en bildkavalkad av unga män i min dator.

Men nu vet jag hur man gör då man slänger dem i papperskorgen.

Visst är det lite magi

Helt plötsligt är de bara här, alla sommar gotlänningar som kommer för att se till sina fritidshus.
Extra båt turer är insatta och affärerna har laddat upp för helgens turistström. Lika spännande varje år, men också lika överraskande, under vinter halvåret så har man kunnat handla i affärerna utan att det har varit någon kö vid kassorna. Nu får man snällt ställa sig och vänta på sin tur.
Gotland har vaknat ur sin vinterdvala. ”Den magiska ön” dit man reser för att uppleva något alldeles speciellt.
Under vinterhalvåret så finns vi bofasta här och smider planer på hur vi skall locka turisterna hit. ”Den magiska ön” är det senaste påhittet.

Mina gäster anländer mitt i natten, för så är det, väntar man stor främmande från fastlandet är det bara att sitta och vänta, för båten är inte i hamn förrän vid midnatt.
Det är sonen och sonhustrun, som har packat bilen full med ”fiskegrejor” och skall nu testa om det finns någon ”magi” i havet.
Redan tidigt nästa morgon, ger de sig iväg ut till havsbandet. Solen skiner och havet glittrar.
Ute på pallkanten kan man se dem, där de står och slänger ut sina fiskbeten.


”Vi fick en, men den höll inte måttet så vi satte tillbaka den i havet” sa sonen då han kom tomhänt hem. För så gör en sann fiskare, man tar aldrig upp en fisk som är för liten, även fast man vet att en gryta, är redo för att tillaga den.


Men vis av erfarenhet så har jag garderat mig. När fiskarknallen kom förbi, så köpte jag en stor och präktig lax, som jag nu tinade upp för att kunna bjuda på en fisk middag.

”Idag så skall jag nog sola” säger sonhustrun och packar ner en sittlapp i ryggsäcken. För visst är det lite magi över ett glittrande blått hav, som värmer upp en frusen storstadsbo.