Husvakt....

Visst är det fantastiskt med Internet. Jag har fått ”livstecken” från min lilla syster som är i Afrika på semester. Hon passar på att skicka mail så fort hon kommer till ett IT café.
Min uppgift är att vakta hennes hus, vattna blommorna och ta in posten. Varje dag så fylls postlådan med reklam och tidningar. En blomma har dött, det var en porslinsblomma som såg halvdöd ut redan då hon for iväg på sitt äventyr. Men de andra blommorna lever än så länge.
Som tur är så har min syster inget husdjur längre. Tidigare så hade hon en katt som hette Lucky, och den hade jag ansvar för vid flera tillfällen då de var bortresta.
”Nu åker vi iväg till fastlandet, kan du se till vår katt?”
Katten hade en egen liten lucka i dörren så den kunde gå ut och in som den behagade. Mitt jobb bestod i att ge katten mat varje dag. För det mesta så fanns han inte på plats då jag kom för att dela ut maten, jag kunde dock se att han åt upp allt det jag delat ut dagen innan.

En dag så fick jag ett telefonsamtal från grannen som berättade att katten Lucky hade blivit påkörd av en bil och att hon hade katten i sitt kök. En person hade hittat den svårt skadade katten som fortfarande levde, vid vägkanten och bar den in till henne, eftersom hon trodde att det var hennes katt.
”Jag kommer direkt” sade jag.
”Lucky ligger i katt buren där borta, men han är så tyst så jag tror att han är död” sade grannfrun ”
Nu fanns det ingen räddning, även om man säger att katterna har sju liv så hade inte Lucky det. Efter att ha undersökt katten så var det bara för mig att konstatera att katten var död.
”Vad gör jag nu då?” Syrran är på fastlandet och hennes lilla älskling som jag skulle vakta över ligger stendöd ute i hennes förråd. Det var bara att låta katten ligga kvar i buren och placera den på ett svalt ställe, där inga odjur kunde få tag på kroppen. Åka hem och ringa till min syster som festade om i storstaden.
”Lucky är död, jag är verkligen ledsen”.

Nu tror jag inte att hon kommer att bli lika ledsen över sin porslinsblomma som håller på att vissna ner i sin kruka. Jag får väl köpa en ny blomma åt henne.
Som sagt, det är då tur att min syster inte har något husdjur längre utan bara blommor och post som jag skall ta ansvar för.

Ansvar kan man få ta på många olika sätt, just nu så håller jag på med att göra Års redovisning för mitt Godmans uppdrag, det skall göras en gång per år och varje siffra skall vidimeras med kopior på beslut och kontoutdrag.
Det gäller att ha alla papper i ordning och få in rätt siffra på rätt plats. Överförmyndare nämnden vill veta hur mycket pengar det har gått åt till schampo, mat, kläder, nöjen ja allt skall noteras på myndighetens papper.
Lite märkligt kan jag tycka för nog är det ett krav att vi som har tagit på oss uppdraget som Godemän, måste vara ärliga och inte slösa bort ”huvudmannens” slantar. Nog är det ett förtroendeuppdrag som kräver ärlighet.

Jag vet, lagar och förordningar igen, det är till för att vi alla skall rätta oss i ledet och jag får allt sitta här och räkna ut hur mycket min sons hår schampo har kostat under året. Hur mycket han har lagt på videofilmer som är ett av hans stora intressen. Hur mycket det har kostat att åka med flyget upp till stora bröderna i Uppsala.
Visst kan det vara ett intresse för Överförmyndare nämnden att veta.

Åter till simhallen.....

”De som är lite modigare, kan gå ut på det djupa, ni andra kan stanna här där det inte är så djupt.” Sjukgymnasten stod uppe på bassäng kanten och dirigerade oss nykomlingar.
Det var allt länge sedan som jag hade besökt en simhall, nu var jag där för att habilitera mig efter min knäoperation.
”Det behöver du för att få upp böjligheten i knäet” sade sjukgymnasten då jag var hos honom sist. ”Sedan så kan du cykla så mycket du vill på motionscykeln”

Jag får erkänna att jag nu börjar bli lite trött på att hela tiden vara beroende av en krycka. Ofta så springer jag ifrån den och då jag verkligen behöver den så vet jag inte vad jag har gjort av den.
”Vad kan jag ha min baddräkt?” Jag fick börja leta i lådorna och när jag fann den så insåg jag att det nog var några kilon sedan jag kunde ha den. Det var på den tiden då alla mina tre killar ännu bodde hemma och vi åkte till simhallen varje vecka. Där lärde sig mina pojkar att simma, även den yngsta, som har ett begåvningshandikapp, behärskar numera simkonsten.


Skrudad i en nyinköpt blå baddräkt, ställde jag min krycka vid trappan ner till rehabiliterings bassängen, varmt vatten strömmade mot mig.
”Det skall vara 34 grader” sade sjukgymnasten, han satte sig ner på huk och kände med handen i vattnet. ”Ja, det är varmt och gott” sade han.

De två männen i gruppen tog direkt sikte på den djupa delen av bassängen, medan kvinnorna var mera försiktiga och stannade på den grundare delen.

”Det är många nya idag så du får försöka klara dig lite själv, sade sjukgymnasten ”här får du instruktioner hur du skall göra” han satte en inplastad A4 blad i min hand. ”Du kan fästa den vid kanten på bassängen.

Ivrigt satte jag igång med övningarna, trampa vatten, hoppa upp och ner, gå framåt, gå åt sidan, vifta med armarna det var bara att läsa innantill.
Till slut så fick jag även möjlighet att testa min flytförmåga och gjorde några kraftfulla simtag. Så skönt det var att få sträcka ut sig raklång i det varma vattnet.

”Nu du, gubben min, så är det bara att du också köper dig ett par nya badbyxor så får vi återuppta det vi gjorde för flera år sedan. Vi har numera tid att åka till simhallen varje vecka.
”Det finns till och med ”pensionärs sim” sade jag till gubben. ”Det blir något för oss det”

Hundens nya uppdrag....

Gråsparvarna kalasade vid fågelbordet på solrosfrön som gubben min hade lagt ut till småfåglarna. Borta vid buskaget satt en Sparvhök och lurade. Småfåglarna var så upptagna med att äta av det som bjöds. Ingen märkte att deras största fiende hade förskansat sig i busken bara en liten bit bort. Snabbt, så att ingen av småfåglarna hann märka något så flög Sparvhöken bort mot fågelbordet, där han fångade en Gråsparv.

Med den lilla Gråsparven i sina klor så förskansade Sparvhöken sig på vår altan, där den började äta på sitt byte.

”Har du sett” sade gubben, ”En Sparvhök som har fångat en Gråsparv”
”Så grymt” svarade jag ”Här köper vi solrosfrön och hänger ut till småfåglarna så kommer det en hök och tror att vi har dukat ett bord till honom, med små Gråsparvar”

”Den är väl hungrig den också” sade gubben ”Han dödar väl inte för skoj skull, utan för att han skall överleva”

Naturligtvis, så är det i naturen ”äta eller ätas” precis som vi själva gör, vi dödar djur för att vi skall bli mätta. Grisen i stian går inte säker när det närmar sig jul för då vill vi ha en julskinka på våra bord.

Sparvhöken, satt stilla och åt sin infångade måltid. Den stannade upp emellanåt och tittade sig omkring. När den hade ätit upp hela Gråsparven så satt den blickstilla en stund.
”Nu är den väl mätt och flyger snart iväg så att småfåglarna kan få återuppta sitt ätande” tänkte jag och passade på att studera den ingående där den satt bara en meter från mig.

Småfåglarna trodde säkert att Sparvhöken hade flugit sin väg, de anade inte att den fortfarande satt på vår altan och gottade sig efter sitt skrovmål, där satt den och burrade upp sig, tittade sig lite omkring och väntade på nästa byte.

En efter en så vågade sig småfåglarna fram igen och började äta på fågelfröna. Då med ett ryck så flög Sparvhöken fram mot fågelbordet, men den här gången fick han tji, för småfåglarna hann flyga iväg. Sparvhöken satte sig på marken för att invänta småfåglarna.
”Nej, du din rackare, du har fått en Gråsparv, nu får det räcka för idag”
Jag öppnade altandörren och hunden sprang ut på gården, då hon upptäckte Sparvhöken som stod på gräsmattan och lurade, störtade hon fram emot den och gav till ett skall. Sparvhöken fick bråttom och flög iväg ut emot skogen.
”Du får allt bli vår småfågelsvakt” sade jag till hunden som stolt kom in efter utrett uppdrag.
”För någon mat ro måste småfåglarna ju få”

Vi får nu se om Sparvhöken återkommer när den blir hungrig, för så är det, även en Sparvhök måste överleva, även om en liten Gråsparv får offra sitt liv.

Albin var inte riktigt med på noterna....

Det hade nog varit mycket roligare för lille Albin om hans pappa hade virchat honom högt upp i luften som ett litet flygplan eller att mamma hade låtit honom hoppa högt i hennes famn. Men det passar sig verkligen inte i kyrkan och skall man döpas så får det allt gå till på det traditionella viset med präst, far och morföräldrar, faster och farbröder och en liten alldeles färsk kusin. Moster och morbror som dagen till ära fick vara ”faddrar”. Ja, det var allt en gedigen skara med nyfikna människor som ville vara med då lille Albin skulle döpas i ”Jesu Kristi namn”
Så nog skulle det ha varit kul för Albin att få flyga ut över församlingen, högt över pappa Magnus huvud.
Nu går det inte för sig, iklädd släktens dopklänning, den som farmor hade på sig då hon döptes för över 60 år sedan. Nu stod de där framme vid dopfunten, mamma, pappa faddrarna och prästen. De lyssnade på när prästen talade och när han pålyste vilka psalmer vi skulle sjunga till tonerna från en stor kyrkorgel.

Undrar vad Albin egentligen tänkte då mamma och pappa stod en bit bort och log stort mot honom. Medan han själv fick sitta på sin fadders arm. Och när prästen tog honom i sin famn, och böjde honom bakåt, för att hällde vatten på huvudet. Ja, då brast det för lille Albin och han blev mycket förgrymmad. Även fast ”faddern” moster Lena, snabbt tog honom tillbaka från prästens famn så hjälpte det inte så mycket, han tittade bort mot sina föräldrar och tänkte säkert ”Det här har ni då inte sagt något om till mig”

Släktens dopklänning togs snabbt av och fin skjortan åkte på. Lille Albin var åter glad och lät sig uppvaktas av alla sina släktingar och vänner.

Borta i barnvagnen sussade lilla kusinen Emilia, så gott, utan en tanke på vad som för sig gick runt omkring henne. Snart blir det hennes tur att bli uppvaktad av släkt och vänner. Jag broderar in hennes namn på den fina släktklenoden, hon får bli barn nummer 18 som döps eller namnges i den gamla dopklänningen.

”Det är ju varmt som i en bastu” sade gubben då vi kom till stugan där vi skulle bo under tiden vi var i Uppsala. Han försökte skruva ner termostaten, men det fungerade inte, elementet var fortfarande som en ”brödrost”.
”Nog är det något som är fel alltid” sade gubben när en säkring gick och det blev alldeles mörkt i stugan. ”Det är nog bäst att jag får tag på en Vaktmästare så de får leta efter felet.”

Väl hemkommen till Gotland, så fick vi ett mail från Fyrishovs stugby där det stod att de skulle återbetala en del av hyran för att kompensera de problem vi hade fått.
”Det blir bra det” sade gubben, ”för då kan jag handla lite nytt fågelfrö åt mina småfåglar”.

Plötsligt så knackade det på fönstret, utanför på fönsterbrädan satt en liten Talgoxe och gjorde sig påmind. ”Bäst att jag går ut och kollar att det finns mat i fågelborden” sade gubben. Tog hinken med solrosfrön och gick ut, strax därpå så var fågelbordet fullt av småfåglar som glatt mumsade i sig av både isterbollar och solrosfrön.

Istället för raketer..

Raketerna smattrade och hela himmelen fylldes med ett stjärnregn som sakta föll ner mot marken. Vi stod ute på trappan för att beskåda fyrverkeriet.
Ett nytt år välkomnades av ett enormt fyrverkeri.

Grannarna tävlade med varandra för att visa på att just deras fyrverkeri vad det bästa, mest påkostade.
Hunden skällde varje gång som hon hörde ett skott.
”Vi går in du och jag” sade jag till hunden ”för att istället stå här ute och se på hur man tävlar med att visa upp, hur mycket pengar man hade satsats på nyårsraketer".
Tänk om alla hade slagit sig samman och tillsammans åkt upp till Klinteberget och skjutit upp sina raketer därifrån, så hade man sluppit denna ”tävlan”.

Hunden och jag gick in. Har man hund så får man allt se till att man är utom ”skotthåll” . Nu är min hund skottsäker, som man kallar det. Det innebär att hon inte är rädd men att hon blir väldigt uppjagad då det smäller överallt.

När jag satt där vid köksbordet och väntade på de andra, som stod kvar där ute på trappen, så började jag tänka på hur mycket pengar som man hade kostat på bara för att fira ett nytt år.
Det var säkert flera ”hundra tusen” som bara skickades upp i luften i vårt lilla samhälle.

”Varför inte då lägga dessa pengar på ett ”fadderbarn” tänkte jag. För flera år sedan så kom jag i kontakt med Stiftelsen Gatubarn, en organisation som har fadderverksamhet i Bolivia. Genom dem fick jag kontakt med ett gatubarn som heter Emilio, en kille som nu är 15 år . Han blev mitt fadderbarn.
Varje månad så sätter jag in 400 kronor, som går oavkortat till honom och hans studier. Han skriver till mig och berättar hur det går för honom, vilka planer han har för sin framtid.Det är alltid trevligt att få hans brev.

Emilio skulle ha varit ett gatubarn, men tack vara stiftelsen så har han fått möjlighet till att gå i skolan. Emilio är enda sonen i en familj med fyra döttrar, hans pappa har för länge sedan lämnat familjen, så deras förutsättningar för att klara sig har varit mycket svåra.

Medan fyrverkeriet lyste upp hela himla valvet, så tänkte jag på att om hela samhället, istället för att lägga så mycket pengar på raketer, satte in några hundralappar i månaden på stiftelsen Gatubarn, så skulle man kunna försörja en hel skola med elever.

Kanske måste man själv ha sett, med egna ögon, hur gatubarnen har det för att förstå. När jag arbetade i ett SIDA projekt för många år sedan så fick jag kontakt med gatubarnen som uppehöll sig utanför The Golden Tempel i Indien. Där sprang de omkring som ”vildkattor” och sökte efter något att stoppa i magen. Det var hemskt att se, jag kommer aldrig att glömma den synen.

400 kronor i månaden, räcket för att ge Emilio en chans i livet, han skall nu börja på gymnasiet och det gläder mig så att jag har kunnat ge honom den möjligheten.

Däremot så har jag aldrig skickat upp några raketer i luften för att fira det nya året, jag ids inte ens titta på det, för mig är det ett oerhört slöseri med pengar.

Dagen efter då gubben var ute på morgonpromenad med hunden så låg alla raket rester spridda över marken, slaget om det största fyrverkeriet var över, och nu får man gå runt och städa efter sig. Miljön har kryddats med svavel och andra miljöföroreningar, för än så länge är det mycket svårt att få tag i ”miljövänliga raketer”.
Hunden och min Nyårs önskan är att förbjuda dessa vilda upptåg, där privatpersoner, ofta lite på fyllan, skickar upp raketer för tusentals kronor upp i luften. Låt några personer ta hand om det, koncentrera det till ett ställe.
Man kan istället tävla om att ge en skola i Bolivia undervisning till ett antal Gatubarn, för det finns gott om dem.

Välkommen du med…..
www.stiftelsengatubarn.se