Stenkoll….

”Det blir att hålla stenkoll på hunden nu några dagar” sade veterinären och såg lite uppgiven ut. ”Vi har inte kommit på något bättre som kan ersätta plasttratten, det är tråkigt för det kan bli sådana här effekter när hunden har tratten en längre tid”
”Det går inte” sade veterinären när vi försökte få hunden att ligga still medan man rakade bort pälsen runt halsen, där tratten hade skavt ett stort sår. ”Jag får ge henne en spruta till”

Som tur är så har vi vår hund försäkrad och det blir inte längre så dyrt att besöka Djurkliniken.
”Det tar vi på försäkringen” sade veterinären och räckte fram ett nytt recept på antibiotika och salva som jag skulle ge hunden.

Väl hemkommen så går hon omkring och raglar, ibland så ramlar hon omkull. Det måste kännas konstigt för vår hund att vara drogad.

Nu ligger hon framför mina fötter och sover så gott, kanske hon nyktrar till innan kvällen så att jag får försöka stoppa i henne tabletterna som Veterinären har ordinerat. Av erfarenhet vet jag att det krävs list från min sida att lura i henne de stora tabletterna. Även fast jag stoppar in dem i köttbullar, märker hon det direkt och jag kan få gå efter henne och plocka upp tabletterna som hon har spottat ut. Men skam den som ger sig, jag kommer säkert att överlista henne. För nu skall hon äta tre tabletter om dagen i 10 dagar.


Jag hade tänkt ta flyget över till mina barnbarn, men får nu avvakta litet så att hundens krämpor går över. Som tur är så får jag regelbundet foton på mina ”guldklimpar” som jag får sitta och titta på medan hunden kurerar sig framför mina fötter.

Vilket yrväder…

Snön yr runt i stora virvlar ute i trädgården, inte ens hunden vill vara ute. Föresten så är hon konvalescent, för det räcker inte med att hon har opererat bort några knölar på kroppen, utan har nu även fått skavsår av den fula plasttratten. Nu får hon finna sig i att hon hålls under ständig bevakning så att hon inte slickar sig på operations såren.
Precis som vi anade så fick vi, redan efter bara några dagar, åka iväg till Veterinären och handla en ny plasttratt, för hon skyr inga medel när hon är ute för att vakta sitt revir.
Det var när grannens små hundar vågade gläfsa till bakom häcken som plasttratten ”for all sin väg” att husse stod i dörren och kallade på henne brydde hon sig inte om, först när husses röst var mycket irriterad, lämnade hon sin plats inne i häcken. Det var inte mycket kvar av tratten utan den hängde i trasor runt hundens hals när hon skamset kom på husses inkallning.

Nu ligger hon här, alldeles bredvid mig och kikar lite uttråkat på mig.
”Skall det här vara något kul” frågar hon sig säkert. En barngrind stoppar henne från att gå ner för trappan till under våningen, där hon oftast brukar ligga. Hon suckar, det är allt lite synd om henne, åtminstone så tycker hon det själv.

”Återbesök om 10 dagar” sade veterinären och räckte fram en lapp där han hade antecknat hur dags vi skulle vara där. ”Vi tar då bort alla stygnen” sade han.
Inte är det så många stygn kvar att ta bort. Mitt uppe på huvudet där det tidigare har suttit tre små stygn, gapar nu ett öppet sår, för stygnen ramlade av efter bara några dagar. Tur att det snart växer ut ny päls så att de fula såren döljs.

Jag har verkligen gjort vad jag har kunnat för att plåstra om hundens kala huvud, men direkt efter det att jag hade lagt en steril kompress på huvudet för att skydda såret, skakade hon bara lite lätt på huvudet och den sterila kompressen for iväg och landade bredvid den öppna spisen.
Inte är det så enkelt att sätta på ett plåster på ett hundhuvud.

Återförsäljare…

”Jag tror inte på sådant här, jag är bara med här som sällskap” sade kvinnan då hon hängde av sig jackan. Hon satte sig längst bak i lokalen, för säkerhets skull, för nog såg hon lite misstänksam ut när hon tittade bort mot ”mediet” som förberedde sig på att hålla sitt föredrag om Döden.

Randi, min vän, som har arbetat som medium i 10 år, har till min stora glädje åter kommit på besök till Gotland.
”Jag längtar så” sade hon då hon ringde för en månad sedan.
”Men kom då, jag har så många vänner som skulle uppskatta att få höra dig berätta om din bok och om ditt arbete som medium” svarade jag.

Sagt och gjort, en inbjudan gick ut till alla mina vänner och en rosa lapp sattes upp på ICA i Klintehamn. Anmälningarna strömmade in och snabbt så var kvoten fylld för vad den lilla lokal, som jag hade hyrt, förmådde att ta emot.

Nu var det dags, kvällens föreläsare fanns på plats och med sig hade hon en kartong med den nyutkomna boken ”Bortom gränsen, om liv mellan liv….”där hon på ett mycket enkelt sätt beskriver ”andevärlden”

”Egentligen så skulle man fira dödsdagen, precis som man gör när man firar födelsedagen” Randi tittar förväntansfullt ut över publiken. ”För att dö är samma sak som att födas, för när man dör så står man där på ”andra sidan och väntar, ja, man har redan ordnat en stor välkomstfest”


Allt blir så enkelt då man hör Randi berätta om ”andra sidan” om den jordiska skolan som vi just nu går i.
”Det är som att vara på en praktikplats, där man skall lära sig en läxa eller få en insikt, och när praktiken är slut så kommer man hem igen”.

”Praktikplats” tänker jag, ”på min praktikplats här på jorden har jag i alla fall sett till att alla dessa människor får träffa ett livs levande medium, sedan om de kommer att bli övertygade eller ej får tiden utvisa”.
Jag tittar lite över axeln bort mot kvinnan som inte trodde på ”sådant där” hon som så tydligt markerade när hon kom att det här var något som inte hon trodde på.

Kvinnan satt och såg mycket intresserad ut, hon skrattade med de andra och såg verkligen ut som att hon höll med om det som Randi sa.

Det viktigaste är ju ändå att man tror på något, för det gör man ju. Man tror på vinden som blåser, även fast man inte kan se den. Man tror på datorn som skickar meddelanden och bilder genom rymden. För visst kan det vara precis lika otänkbart för många hur datorn kan förmedla, bara på några sekunder, meddelande över hela jorden.
Många tror på Jesus som korsfästes och på tredje dagen uppsteg till himmelen.

Vad spelar det egentligen för roll vad man tror på. Kvinnan kanske har rätt, och det lär vi andra få klart för oss den dagen då vi ligger på vår dödsbädd och det inte blir någon som ställer till en välkoms fest på ”andra sidan”.


När föredraget är slut och många har fått handfasta råd, av Randi, ser alla så nöjda ut.
”Jag återkommer i maj” säger Randi ”och de som vill vara med då får anmäla sig till Inga-Maj. Där kan ni också få köpa min bok, för hon är min återförsäljare här på Gotland”.

Listan fylldes snabbt med namn på intresserade, och till min stora förvåning såg jag kvinnan som hade varit så tvärsäker på att hon inte trodde på någonting, stå där i kön för att skriva sitt namn på listan.
”Jag har aldrig trott på det här, men nu har jag fått bevis, jag vill gärna vara med nästa gång”

Det förvånar mig inte, för budskapen som Randi förmedlade till deltagarna var så ”pricksäkra” och varför kan man inte då tro på något som ändå känns mera positivt än att man bara lever ett liv och när det är slut så är allt slut.

Trångt i sängen…

”Nu måste hon ha tratt hela tiden!”
Veterinären såg allvarlig ut där han stod bredbent med armarna i kors.
”Det var flera olika sorters knölar, en var en cysta och de andra två har jag aldrig förut stött på, men nu har jag opererat bort dem och jag är inte alls orolig för att det skall ha spridit sig”

Hunden låg och sov på golvet, veterinären gav henne en uppvakningsspruta, och hon kvicknade till och reste sig upp på vingliga ben. Mitt uppe på huvudet var pälsen rakad, och några trådar från stygnet stack rakt upp. På ryggen och i sidan var det också rakat så man kunde se såren efter operationen.
”Det är jätteviktigt att hon har tratt för hon får absolut inte slicka på såren” sade veterinären igen. ”Ni är välkomna tillbaka om 10 dagar, då stygnen skall tas”. Han skrev ner datum och tid på en lapp som han räckte fram till mig. ”Hör av er om det blir några problem” sade han.

Ja, vi vet! För vår käre Veterinär har ställt upp för oss och våra hundar i många år. Vi vet att vi kan ringa till honom precis när vi vill och han ställer upp för att ge goda råd. Två gånger tidigare så har det varit han som har ställt upp när det svåra beslutet skulle fattas, när hunden inte längre har ett gott liv utan beslutet att avliva är bara ett måste. Då finns han där och stöttar.

Nu är Diza bara 7 år och vi hoppas verkligen att hon skall fixa det här. ”Hundar har bra läkkött” sade veterinären när vi tackade för oss och gick ut mot bilen med en mycket vinglig hund.

Att springa omkring med en ful tratt på huvudet, är inget som Diza egentligen gillar, men hon accepterar det utan knorr, med full fart så springer hon ut i trädgården, att hon stöter till dörrkarmar, grindstolpar och en hink som rullar iväg, bryr hon sig inte om. För när hon hör att grannens hundar är ute så kan hon bara inte låta bli att springa fram mot staketet och markera att även fast hon är lite ”deformerad” så är hon samme hund ändå, de där småhundarna skall veta sin plats.
Skatorna som försöker komma åt hundens märgben, där de ligger ute på gräsmattan, får också veta att än så finns det krafter kvar trots en ful tratt. Skatorna flyger skrattande upp i trädet och sitter sedan där och tittar ner på hunden som stolt bevakar sitt märgben.

Nog är det lite synd om hunden, tycker hon i alla fall själv. För utan vidare så tror hon att när man har tratt så får man ligga i mattes säng. Så mitt i natten så märker jag att det är lite väl trångt i min säng. Mitt i sängen ligger hon utsträckt och snarkar så gott. Även fast hennes bädd är precis lika mjuk och skön som min säng, har hon fått för sig att har man tratt så måste man få krypa upp i mattes säng. Att hon väger 42 kilo och är 1,5 m lång, tänker hon inte alls på.

Tratt i 10 dagar, det lär nog bli som förra gången, då fick vi köpa en ny tratt efter bara några dagar för det finns inget som stoppar hunden då grannens katt smyger omkring runt fågelbordet för att få sig ett skrovmål. Då är vaktinstinkten stark för hunden, hon drar sig inte för att störta rakt in i buskaget i jakt på katten, för med eller utan tratt så bevakar hon sitt revir.

Lockbetet....

Nu ligger det några fällor väl dolda för hundens nos, högt uppe under taket i vedboden och under virkesstapeln, har man placerat dem. Nu får vi se om den ovälkomna gästen låter sig smaka.
”Det är klart att ni måste få mata småfåglarna” sade mannen från Anticimex när han kom med fällorna. ”Det är ett otyg och de förökar sig så snabbt”

Det märktes direkt på småfåglarna att nu kunde de kalasa på fröna som hade fallit ner på marken utan att behöva riskera att en stor Brun Råtta skulle komma och jaga bort dem.
Kanske var Råttan bara på genomresa och råkade komma in på vår gård, men vi tar inga risker, nu ligger fällorna där och bara väntar på sitt byte.


Det var allt tur att Tjänstemannen från Länsstyrelsen hade ett par höga stövlar med sig i sin bil då hon skulle inspektera min skog. Men stora kliv klafsade hon in i våtmarkerna.
”Ja, jag ser ju att det är väldigt mycket vatten här” sade hon och tog fram sitt block och en penna. Hon visade på en karta där de olika vattendragen var utsatta.
”Nu är det så ” sade hon med myndig stämma ”Att man inte får gräva några diken längre utan att vi har gett vårt tillstånd”
Hon tittade bort mot grannens skog och pekade med pennan.
”Det finns inget tillstånd för det där diket, jag får fundera på hur vi skall hantera det, antingen så får han fylla igen det eller så får ni tillsammans komma överens så att ni gör en gemensam ansökan om utdikning av era skogar”

Vi plumsade vidare in i skogen, följde vattnet som ringlade sig fram tills vi kom till den lilla nybildade sjön. Hon skrev i sina papper och kliade sig i huvudet så att mössan kom lite på sned.
”Jag tror att jag också får gå in i grannens skog för att se varifrån allt vatten kommer” sade hon.
”Jag ringer dig i nästa vecka så får vi se vad vi kan hjälpa dig med, men du kan räkna med att vi kommer att godkänna din ansökan om att få gräva ett dike för att få bort allt vatten.

Nu är det så fiffigt att min skog ligger intryckt mellan storbondens mark, han som har grävt det olovliga diket. Nu får jag förmodligen tillstånd att gräva ett dike som leder vattnet in till hans andra skog som ligger på motsatt sida.
”Skam går igen” brukar man säga, så vi får se vad tjänstemannen skriver i sina papper, för som hon sa ”Du måste ju komma in i din skog med traktorn och vagn”

En misstanke slog rot i mitt huvud. Kan det vara så att min granne har gjort det här endast för att få mig att tröttna och sälja skogen för en ”spottstyvel” till honom.
Ja, man vet aldrig, men där får han tji, för gubben min har redan tagit fram motorsågen för att röja så att grävskopan kan komma fram.

Ärlighet varar längst, att begära tillstånd från Länsstyrelsen är faktiskt inte så besvärlig, kanske får grannen det lite ”hett om öronen” men att gräva ett dike och avvattna sin egen skog borde föregås av en ansökan. För som hon sade, ”Det är ju bra om ni kommer överens”

En ovälkommen gäst …

Fåglarna satt högt uppe i trädkronan och tjattrade.
”Vad är det nu som händer” frågade jag mig. Gick fram till fönstret och tittade ut över gårdsplanen där vi har placerat ut fågel frö automaterna.
Nere på marken såg jag den ovälkomna gästen, ett grått lurvigt djur med lång svans.
”Bäst att ta fram kikaren för att se om det jag befarade är sant” tänkte jag.

Nere på marken huserade en stor präktig Brunråtta, en sådan där, som man numera sällan skådar ute på landsbygden. Där stod den i lugn och ro och åt på de nedfallna fröna som Gråsparvarna annars brukar kalasar på.

Brunråttor brukar ju inte vara så synliga på dagen och för övrigt så föredrar de väl storstädernas rikedom. Här hos oss kan den knappast finna sin föda.

Jag betraktade råttan som satt och åt, en Koltrast protesterade och försökte få tag på några frön. Råttan brydde sig inte, han åt och smaskade för fullt.

”Kom får du se” sade jag till gubben och räckte fram kikaren till honom.

”Vi får offra ett äpple” sade han och tog ett från fruktfatet, smög försiktigt ut på altanen och slängde iväg äpplet mot Råttan som satt och myste i all fågelmat.
Äpplet slog mot väggen med en duns, Råttan och Koltrasten hoppade högt. Råttan kilad in under Friggeboden och gömde sig där.
Koltrasten skrek uppe i Ekens krona, där den hade tagit sin tillflykt. Råttan tittade fram under golvbjälkarna, den var så söt där den satt och tittade ut för att se vad som hade hänt. Ute på marken, en bit därifrån låg ett krossat äpple.

”Kan det vara en tam råtta som har smitit från sin ägare” tänkte jag, för den såg verkligen fin ut. Efter en stund så vågade den fram igen och återupptog sitt ätande. Den såg sig misstänksamt omkring och efter en stund så sprang den iväg bort mot Gubbens virkesstaplar där den gömde sig.

”Jag får ta fram Stora Musboken” sade jag till gubben, ”för där står det beskrivet lite om Brun Råttornas liv och leverne”.

”Det är nog bäst att vi ringer till Anticimex direkt, för det står så här.
”Om man inte ser någon råtta, men ser spår av spillning eller gnag ibland, så finns det 1-100 råttor. Om man ser några få råttor på nätterna men aldrig ser någon i dagsljus, finns det 100-500 råttor. Om man ser många råttor på nätterna och flera stycken på dagarna, finns det 1 000-5 000 råttor”

Ja, inte får det plats 5 000 råttor under gubbens virkes stapel men det kan säkert finnas 100, för det står i boken också att de är mycket produktiva och föder stora kullar med ungar hela tiden. Råttorna är könsmogna vid tre veckors ålder.

Någon Brun råtta vill vi inte ha på tomten, så här blir det att tillkalla expertis som hjälper oss att överlista den ovälkomna gästen.

Tiderna har förändrats....

Vid 12 slaget så brakade det löst fullständigt. Raketerna smattrade uppe på himmelen. Hunden tittade misstänksamt ut mot fönstret, hon reste sig upp och gick bort till mig där hon kröp ihop vid mina fötter.

Från grannens tomt hördes rejäla smällar, som om de hade fått tag på rena dynamiten. Nog firar man årets ankomst. Vi satt kvar i vår soffa och tittade på TV:n när man skickade upp raketer över Stockholms stad. Vad som hände utanför vårt hus brydde vi oss inte om, allt för att få en lugn hund.
”Undrar hur det är med den lilla damen som jag mötte i färgaffären” tänkte jag där jag satt och hörde hur det smällde överallt runt vårt hus.
Kanske sitter hon nu inne på sin toalett med sina husdjur. Jag får hoppas att hon ändå har gjort det lite mysigt där inne så att det inte blir allt för tråkigt.
När jag själv behövde ”gå på toan” så fick jag en följeslagare, för hunden vek inte en meter från min sida. Där satt vi intryckta på den lilla toaletten båda två, jag på toastolen och hunden framför mina fötter. Tur att vi bara behövda vara där en liten stund.


”Nu är jag pappaledig” sade sonen i telefonen. ”Elisabeth har börjat jobba idag, första arbetsdagen efter mer än ett års barnledighet”.
”Så skönt för dig då att få rå om lilla Emilia själv nu i 10 månader”


Tänk vad det ändå har hänt mycket på ”föräldrafronten” när jag var nybliven mamma fick pappan vara hemma i 10 dagar sedan så fick han återgå till arbetet igen. Att en pappa skulle kunna vara hemma hos sitt barn var ju helt otänkbart.
När andra sonen föddes så gick de 10 dagarna åt till att vara hemma och passa storebror, för på den tiden fick man ligga kvar på BB i minst 5 dagar, så när väl vi kom hem så var det bara några dagar kvar på pappaledigheten.

Det gick det med, men visst är det förmånligt för de små barnen att ha båda sina föräldrar nära under det första levnadsåret.

Till och med då jag var sjuk och låg på lasarettet var gubben min tvungen att anlita ”barnsamariten” för sådana fanns då på den tiden.
En barnsamarit som bodde i samma hyreshus som vi kom in varje morgon och tog över så att gubben kunde gå till sitt arbete på Gustavsbergs Porslinsfabrik.

Som tur var så har våra killar varit lugna och fina och de accepterade snabbt den nya ordningen. Men det kanske inte alltid var så lätt för en barnsamarit att hänga med i vad de små liven talade om. Magnus, som var äldst, talade hela tiden om en kvinna som hette Inga-Maj.
”Ikväll skall vi vara hos Pelles mamma, för att Rolf skall hälsa på Inga-Maj”
Vad hon inte visste var att våra barn aldrig har kallat oss för mamma-pappa utan använde hela tiden våra namn.
”Tänk att vara otrogen mot sin fru när hon ligger på lasarettet, att han inte skäms” tänkte barnsamariten. Så småningom gick det upp för henne hur det låg till när Magnus berättade att ”Idag kommer Inga-Maj hem från sjukhuset”