I jakt på tiden....

-Tiden räcker inte till, vi har så mycket att göra, säger gubben och slår i en spik i brädan. Friggeboden har nu fått innerväggar och snart så är spont panelen i taket på plats.

Det märks att vi båda har haft heltidsarbeten under många år och nu som pensionärer finns det mycket som måste göras för att få vårt hem i ordning, sådant som vi borde ha gjort men inte hunnit för att ”tiden inte har räckt till”.
-Jag måste hinna med och måla huset också, det är över 10 år sedan vi gjorde det.

Jag tittar på gubben min som har varit så flitig hela tiden och inte ”legat på sofflocket” utan han har hela tiden hållit igång.

-Strunt i ”tiden”, tänk inte på den, säger jag tröstande. För varför skall man låta sig jagas av ”tiden” den finns ju egentligen inte.
För vad är ”tid”?
Jag har lagt ifrån mig min klocka, det gjorde jag för ett år sedan då jag blev pensionär och jag klarar mig alldeles utmärkt utan min klocka.
Tid är ju något som vi har konstruerat bara för att få ordning och reda i vårt samhälle. Inte brydde sig stenåldersmänniskan om ”tid”, utan han gjorde som jag gör nu för tiden, går och lägger mig då jag är trött kliver upp när jag känner mig utvilad.
Varför skall man ligga kvar i sängen bara för att klockan inte är mer än fem på morgonen?

-Tiden, säger jag till gubben, är bara till för de som måste passa in i ett system. Det är ju praktiskt om alla kommer till sina arbeten när de ska och inte när de har vaknat, eller att affärerna öppnar en viss tid. Men för oss pensionärer är det ganska oväsentligt hur mycket klockan är då vi kliver upp eller kryper i säng.

”Tiden går fort när man har trevligt” brukar man säga eller så är det tvärt om ”tiden går långsamt då man har det tråkigt. Vi minns väl alla de dödstråkiga stunderna då man tyckte att det hade kommit bromsolja i urverket på klockan. Så tiden är bara en ”upplevelse” kan man säga.

Att sticka små söta yllestrumpor till den yngre generationen är något som är mycket trevligt, tiden rinner bara iväg och det är så kul att se hur ett garnnystan omvandlas till en liten mössa eller ett par strumpor.
Nu får jag skynda mig att skicka mina alster till barnbarnen för som sagt ”tiden går så fort”

Pensionärsrabatt...

-Mina kalkyler håller inte!
Gubben står i dörren och ser bekymrad ut.
-Det blir dyrare än jag har tänkt mig.
Gubbens tillbyggnad fortskrider och det har blivit många resor till Visby för att skaffa material som behövs till bygget.
-Bara spiken kostar över hundra kronor, och plåten som jag lade på taket var inte heller billigt.

Jag tittar på gubben som står där med en bekymrad rynka i pannan.
-Men det blir fint, säger jag tröstande.
-Det är inte många som fixar att bygga en Friggebod, då får det kosta.

När gubben återvände till sitt byggprojekt så började jag fundera över hur det kom sig att vi alltid tyckte att allt var så dyrt numera.
Jag minns mina föräldrar som även gjorde samma sak, de talade ofta om hur dyrt allt var.
Har man levt i över 60 år så har man ju naturligtvis upplevt att spiken har varit mycket billigare och att en hundring räckte långt.

En dag då jag skulle köra en äldre dam till Gotlands båten, så ville hon absolut betala mig för bensinen. Hon räckte fram en ” Tjuga” och sa
-Här får du för besväret !
-Hela hennes ansikte lyste upp och hon trodde säkert att hon hade betalat mer än som var nödvändigt. Att sedan den faktiska kostnaden för bensin gick på mer än det dubbla, var inget som hon hade en aning om.
-Det är tanken som räknas, tänkte jag och tog glatt emot hennes gåva.

Kanske är vi där nu, gubben och jag. Vi två är pensionärer och hänger inte längre med i utvecklingen. Vi är vana att klara oss på vår pension och reagerar naturligtvis när vi går in i en butik för att handla material till vår Friggeboda.

Däremot så har vi upptäckt att man på många ställen kan få ”pensionärsrabatt”
När vi bokar biljett till Gotlands båten så får vi både Gotlandsrabatt och pensionärsrabatt. Kanske kan man nästa gång som vi besöker Byggvaruhuset fråga om det möjligtvis kan gå att få ”pensionärsrabatt”

Gubbens projekt...

- Det är inte så dumt att ha lite virke liggande, gubben stod i dörren och såg nöjd ut.
- Nu skall jag bygga ut Friggeboden, så att jag får plats med min nya Veteranmotorcykel.

Man får säga vad man vill om gubben min, men nog vet han hur man skall bygga en Friggebod. Med stor iver så satte han igång med att förverkliga sin dröm. Han äntrade stegen med stora kliv och i ett nafs så fanns alla takstolar på plats.
-Det blir fint det där.
Jag tog fram kameran och dokumenterade hans bedrifter.

Det var nästan så att jag fick åka själv till Toftagården för att motaga Socialförvaltningens stora tack för lång och trogen tjänst. Men till slut, bara precis så att vi hann till den utsatta tiden, klev gubben ner från stegen och kom in för att göra sig redo för att transportera mig till lunchen.

Redan tidigt i våras kom inbjudan från Ordföranden i Socialförvaltningen att vi som hade gått i pension skulle bli bjudna på lunch på Toftagården.

-Ni som är här har arbetat i Gotlands kommun i sammanlagt 620 år, sade Ordföranden och såg mäkta imponerad ut. Många hade anammat inbjudan så hela lokalen hade fyllts med glada och avslappnade pensionärer.
-Det är det bästa som jag har gjort, hörde man många säga.
-Nu kan man göra allt så mycket långsammare, det är inget jäkt längre.

När det var Socialdirektörens tur att hålla tal för oss så uppehöll hon sig länge med att tala om hur värdefulla vi var och att vi alla hade gjort en fin insats under de år vi hade varit i Kommunens tjänst. Hon som hade varit anställd längst var naturligtvis hedersgästen. Hon hade arbetat i 46 år på ett äldreboende. Det är inte utan att även jag kikade lite beundrande bort mot henne där hon satt bredvid Socialnämndens ordförande.
-Hur har hon stått ut, tänkte jag, för det måste vara en prestation att varje dag i 46 år gå till samma arbetsplats. Nu är det ju så att vårdtagarna hela tiden har förnyats, för arbetar man på ett äldre boende så är det en naturlig avgång bland pensionärerna.

-Vi kommer att ringa upp er och fråga om ni är beredda på att ”hoppa in” och vikariera om vi behöver er i verksamheterna, sade Socialdirektören.
Se där, nu förstod jag varför hon uppehöll sig så länge vid att vi var så värdefulla och att vi fortfarande hade mycket att ge.
-Vi behöver er nu i influensa tider, vi är rädda för att Svininfluensan kommer att härja hårt bland både personal och patienter.

Sedan så var det dags för den stora blombuketts utdelning.
Socialdirektören ropade upp oss en efter en och sade med hög stämma hur många år vi hade arbetat. Mina 35 år var ingenting i jämförelse med de andra.

Så fort vi kom hem igen så bytte gubben ut sin kostym mot snickare byxor och gav sig ut igen för att förverkliga sin dröm, att färdigställa en Friggebod till sina Veteran motorcyklar.

Några minuter senare hörde jag hur gubben bankade in spik i trävirket. Jag tog fram en stor kruka och satte den fina blombuketten i den.
-Nu skall jag väl vara pensionär på riktigt, för några inhopp i verksamheten tänker jag då inte göra.
Har man gått i pension, så har man.