Vad gör man inte för kärleken.

- Mandel potatis, tunnbröd, och en härligt fet surströmming, det är grejer det, sade gubben och bredde rejält med smör på tunnbrödet.
Gubben har varit och handlat, nu skall det festas.
Gladeligen delar gubben och jag på en stor burk, det blir ca 4-5 strömmingar var. Ofileade naturligtvis, för någon sport måste det vara, strömmingen tas även upp direkt ur spadet. Många håller på med att skölja fisken i vichyvatten, men sådan håller inte vi på med.

Första gången som jag kom i kontakt med surströmming var på 60 talet då jag gick en vårdutbildning. Jag hade kommit från Gotland och där hade jag aldrig hört talas om den ädla fisken. Mina klasskamrater, som kom från norra änden av vårt avlånga land, hade förvarnat oss om att det kunde komma en lite annorlunda doft borta från deras rum, eftersom de skulle ha lite festligt och äta något gott.

Efter en stund så kände vi doften, den glömmer jag aldrig, för det var det värsta jag har upplevt. Jag tittade på min rumskamrat som även hon var från Gotland.
-Vad äter de, det luktar ju as?

Något år senare så mötte jag min livskamrat och han kom från Norrbotten.
Första gången som det kom hem en surströmmings burk i vår lägenhet, satt jag ute på balkongen och små huttrade medan gubben satt inne och frossade på delikatessen.
För som han sa
-Det är inte värt att fresta på grannarna, de kanske inte är så vana med att man äter Surströmming. Vi bodde i ett hyreshus i en förort till Stockholm. På den tiden var det inte så lätt att få tag på en väljäst surströmmingsburk.

-Kom in du, man vänjer sig med lukten.
Jag vägrade satt där ute och funderade på livet.
-Vad gör jag nu? Jag är gift med mannen där inne som älskar denna osande föda.
Skall jag ge mig av direkt eller skall jag ändå försöka med att acceptera hans böjelse för den osande fisken?
Inne i mig rasade känslorna. Jag gick inte in förrän gubben hade vädrat ut all lukt, kastat renset i sopnedkastet och diskat sin tallrik.

Nästa gång så var jag mera förberedd.
-Du skall vara med då jag öppnar burken. Gubben satte konservöppnaren i locket och stack hål på burken, ett pyyyys hördes.
-Lukta nu, känn aromen, gubben himlade med ögonen
-Känn det doftar underbart. Gubben öppnade locket fullt ut.
-Jag får skölja strömmingen i vatten så blir det inte så starkt. Gubben var verkligen tjänstvillig.

En Åttondels strömming lades på ett tunnbröd, massor av potatis och lök sedan rullades brödet ihop. Inne i klämman låg den osande biten. Jag fasade för hur det skulle bli då strömmingen kom in i min mun.

-Jag får nog ta det lite lugnt, sade jag
-För det tar nog lite tid innan jag har vant mig.

Ja det tog nog några år och fler försök innan Surströmmingen hade charmat mig, men nu så kalasar jag gärna tillsammans med gubben, vi sitter ute på altanen och grannarna har vant sig vid det här laget att det varje höst kommer väldoftande aromer från vår trädgård.

-Vad gör man inte för kärleken.

Släktforskningens små god bitar..

Så har man fyllt år och blivit uppvaktad av gubben och hunden, efter konstens alla regler, ”kaffe på säng” och ett knallblått paket med guldsnöre runt omkring.
”Du får byta om det inte passar” sade gubben och såg nyfiket på mig när jag slet bort det gula snöret från paketet.
I paketet låg en randig tröja med vackra pärlemor knappar broderade som en vacker stjärna mitt på bröstet.
”Oj, vad fin den var” jag himlade med ögonen, för jag tror inte att jag någonsin har fått en så fin present av gubben.
”Du får byta den om du vill” sade gubben igen.
Självklart så byter jag inte bort den för den passade mig alldeles förträffligt. Jag misstänker skarpt att min vän Yvonne som arbetar på Beklädnadsaffären har varit smakråd åt gubben.
”Perfekt” säger jag till gubben när jag står framför spegeln och speglar mig i min fina nya tröja.

Gubben min ser så stolt ut, och med all rätt, för i år så har han inte glömt bort sin ”kärring”. Det har nämligen varit lite si och så med ”uppvaktningen” under årens lopp.
”Jag är dålig på att komma ihåg bemärkelsedagar” säger gubben lite ursäktande.

”Fyller man 65 år så är det nästan som att fylla jämt” sade en vän till mig. Så man vet ju aldrig hur många som kommer att uppvakta mig på min födelsedag.
”Det kommer nog inte så många” sade jag ”Men det kanske kommer födelsedags kort med postbilen”

Den gula postbilen kom och körande med full fart, förbi vårt hus.
”Men vad konstigt” tänkte jag ”Får jag inte ett endaste kort på min födelsedag?”
Postbilen bromsade in när den var hos grannen, backade tillbaka, och stannade vid min postlåda, öppnade locket och stoppade en stor hög med post ner i lådan.
”Kunde väl tro det” sade jag till gubben och gick ut för att hämta posthögen.


Det finns alltid risker med att släktforska, helt plötsligt så får jag reda på att min morfars far hade ett utomäktenskapligt barn, en flicka som föddes samma år som morfars lillebror.
Visserligen så var jag lite beredd på att ”vad som helst ” kunde hända när man börjar rota i släktens gömmor. Allra helst då jag har hört berättas om ”Vackra Hoffman” mannen som charmade alla kvinnor i Hellvi socken på Gotland.
Utan att tveka så placerades hon i vårt släktträd, som en dotter född utom äktenskap. Här skall inga barn behövas stå utanför utan skall ha sin rättmätiga plats i vårt släkt träd.

För vad vet man egentligen, inte gjordes det några faderskapstester på 1800 talet, så det finns nog många personer som ståtar i fel släktträd. Min styvfar var så otroligt likt drängen som arbetade på familjens gård. Det var nog drängen som hade besökt den unga bonddotterns kammare, innan den sedermera äkta mannen varit där. För det var så det gick till många gånger. Dottern blev gravid och en lämplig make fixades fram för att rädda hedern.

Vi tar med glädje emot vår nya släkting, även fast hon nu har varit död i många år, men det finns ju ättlingar även efter henne. En ny gren har ympats in i mitt släktträd.

Det är inte utan att min morfars fars äventyr har inspirerat mig till att forska vidare i släktens gömmor. Med datorns hjälp kan jag nog spåra upp flera ”snedsteg” som min vackre anfader har gett upphov till.

Släktforskning...

En svag vind svepte över mig där jag satt framåtlutad och studerade dokumenten från Kyrkoherdeämbetet i Purmo församling. Alla namnen stod uppradade efter födelse tid. Jag lät fingret följa raderna ner och tills jag fann min mormors namn.
Johanna, Evelina född den 5 augusti 1890, emigrerat 19 oktober 1909 till Amerika.

Min kära mormor som lockades som så många andra till att emigrera till Amerika.
”Det var så kärva tider i Finland, man kunde inte mätta alla munnar” berättade mormor för mig. ”Jag fick ge mig iväg för att underlätta för de som stannade kvar”
Mormor lämnade sin familj och gav sig iväg tillsammans med en ung man från byn.
”Ämnar du resa till Amerika” stod det på kortet som jag hittade bland mormors vykortssamling ”Så hör av dig, så kan vi slå följe”

Min mormor reste över oceanen till det förlovade landet, där hon träffade den stiligaste mannen i hela Amerika som blev hennes make. De gifte sig i Chicago 1912 och hon följde sedan med sin man(min morfar) tillbaka till Gotland.

Tusen gånger har jag suttit uppkrupen i soffan hos mormor och lyssnat på hennes berättelser om hur det var då hon var liten och växte upp i ett krigshärjat Finland. När hon reste iväg till Amerika, och det bästa av allt, hur hon träffade min morfar.

”Han var så stilig” sade hon med ett drömskt leende . Och det håller jag med om när jag ser på de fina foton som finns bevarade i min släktforsknings akt.

Att släktforska innebär att man låter sig föras iväg tillbaka i tiden, försöker förstå hur det var att leva på den tiden när kvinnorna alltid var gravida och barnen dog efter hand eftersom man inte hade de läkemedel som behövdes för att mota lungsoten från huset.

I Mormors familj fanns det 10 barn varav endast tre blev vuxna, Fyra av barnen dog innan de hade fyllt tre år och de andra dog några år senare.

Nu satt jag tillsammans med min mammas kusins sonhustru och letade i dokumenten. Alla våra släktingar hade nu fått plats i små rutor på vårt släktträd.
”Det är mitt geniala Släktforsknings program som sorterar in släkten där de skall vara” sade jag. Men att släktforska är inte bara att se bakåt utan lika spännande är det att se hur släktledet växer.
”Tänk” säger Majvor ”Alla dessa barn har Purmo blod i sig” ja vi är många som stolt kan säga att vi härstammar från en svensktalande bygd i Finland som heter Purmo.

På "smyg" med pappa...

Lille Albin följer jakten som pågår på andra sidan av staketet. En liten lurvig hund jagar en kolsvart katt över gården. Grannfrun försöker att få stopp på hunden. Albin håller hårt i balkongräcket, han följer dramat på andra sidan av staketet med stor uppmärksamhet.
”Vi smyger på granntanten” viskar jag i Albins öra. För nog minns jag hur killarna smög på oss vuxna när de var små.
Granntanten grälar lite på sina husdjur när de tumlar runt i hennes välansade rabatter.

Det är bara Albin och farmor som vet hur det gick till då katten slängde sig rakt in i blomsterprakten, att det faktiskt inte var hundens fel, även fast hunden fick skulden.
”Nu får vi allt smyga in igen” säger jag till Albin ”Vi får smyga på mamma och pappa istället”

Vi får hoppas att det kommer flera tillfällen då jag får ”smyga” tillsammans med mina barnbarn, för nu så är det slut för den här sommaren. Albin och Emilia åker med båten idag tillbaka till fastlandet.

Hösten är här och turisterna lämnar ön. Gubben köper en bärplockare och ger sig ut i skogarna för att plocka skogens guld. Som tur är så bor vi på en ö, så om han nu skulle gå vilse kommer han alltid fram till havet så småningom. Man måste nog vara född uppe i Norrland för att bli en sådan entusiastisk bärplockare som gubben. Hela frysen fylls nu med olika sorters bär.
”Undrar när plommonen är klara” säger han och studerar de välfyllda grenarna på plommonträdet.
"Vi lär få köpa en ny frys" säger jag..

En farmor med skavanker...

Det knastrar till i ”babyvakten” som står på skrivbordet. Jag lyssnar in mot rummet där lilla Emilia ligger och sover. Det är tyst och stilla, hon har nog bara rört lite på sig, kanske drömde hon om något äventyr.

”Kan du vara barnvakt” sade min kära svärdotter ”Vi skall bara ta en liten promenad på tu man hand”
Visst gör ni det” svarade jag ”Jag sitter här framför min dator och skriver så jag kan även vakta på Emilia som sover så gott i sin säng”

”Det var inte igår som jag själv var småbarnsförälder” tänkte jag när jag satt på min post. Mina söner har väntat länge med att skaffa sig barn så det är en liten åldersstigen farmor som de har att erbjuda sina barn. En farmor med en del skavanker och inte så snabb i benen längre som hon en gång var då hon själv var mor till tre pojkar.
Det var tider det, tre pojkar med två års mellanrum. En intensiv och rolig period, där mycket hände.

Tiderna förändras och numera finns det så mycket mer som lockar två små nyfikna barn som är på upptäcktsfärd i farmors hus. Lampor som blinkar från parabolanläggningar och vassa hörn som små barn kan springa emot då de upptäcker världen.
”Pust, det var svettigt det här” tänkte jag då mina småttingar anföll TV:n med alla intressanta knappar och lampor som var intressanta att undersöka.
Som små trollungar snurrar de runt på golvet och känner på allt som kommer i deras väg. Farfars glasögon ligger på lagom armlängds håll för lille Albin som snabbt rycker tag i dem.

Dagens tidning ligger slängd i fåtöljen, och morgonkaffet kallnar i koppen.

Intensivt en liten stund sedan så märker man hur ”batterinivån” sjunker och det är dags för en liten vilostund.
Som på en given signal blir det tyst i huset, två småttingar ligger och sover. Jag kan pusta ut och häller upp en ny kopp kaffe läser tidningen om Landshövdingens fall. Går sedan upp till min dator och skriver i min blogg, om hur det är att vara farmor till två småttingar.
För visst är det små underverk som ligger där och sover så sött. Små människor som kommer att göra viktiga insatser för vår jord. För nog är det så att varje själ har ett uppdrag att fylla här på jorden.
Undrar vad mina barnbarn har för uppdrag? Det skall bli kul att följa deras vandring på Livets väg och se vad som händer, vilka anlag de har fått, vad de gillar och har fallenhet för.

”Man får inte barnen i repris” Det går inte att trycka på replay knappen för att få uppleva dem en gång till, utan det är bara att hänga på och vara närvarande, för tiden går så fort.

Möte med en dinosaurie...

En kvarlämnad nappflaska står på bordet, några nappar och leksaker vittnar om att vi har ”storfrämmande” våra barnbarn från Uppsala besöker oss nu under några dagar.
”Småfolk” i en stor värld, där allt är mycket större än dem själva och det är mycket som ännu måste upptäckas. Att få klättra i trappan upp till över våningen är som att bestiga ett berg. Lille Albin tar stora kliv, för att komma upp till nästa trappsteg. Pappa Magnus får vara hans livlina om han skulle trampa fel. Allt måste upptäckas. Till och med hunden måste man känna på och uppleva, även fast hunden kan upplevas som en stor Dinosaurier.

Lilla Emilia håller sig ännu på golvet, men har precis kommit på hur man gör för att krypa på alla fyra. Med stor entusiasm så upptäcker hon allt som kommer i hennes väg.
Albin ser med spänd förtjusning bort på Hunden som ligger där och tittar på honom. Hunden reser sig och går fram mot Albin för att hälsa. Hennes tunga sveper över hela hans ansikte och hennes svans viftar nästan omkull honom.

”Tänk om jag skulle hälsa på ett djur som var större än jag själv” tänker jag då jag betraktar hundens kärleksförklaring till Albin och Emilia. Albin skrattar, och ryser till, det är allt lite läskigt med den stora hunden. När lilla Emilia får sin hälsning av hunden, tar hon tag i hundens nos, och skrattar. Så skönt att de inte är rädda för hunden. För ”djur och barn hör ihop” sade alltid min kära mormor.

Hunden har nu förstått att de små barnen tillhör familjen och ingår i hennes flock, att det är små varelser som man inte kan busa med hur som helst, utan att man måste vara försiktigt.


Så är det fullt upp i Visby, Medeltiden har gjort sitt intrång och drar med sig en massa problem. Förmodligen så fick min hjärtspecialist fullt upp att göra eftersom han inte ringde mig på den utsatta telefontiden. Jag fick ett brev från lasarettet där man kallade mig till en telefonkontakt. Min läkare ville tala med mig, stod det i brevet.
Där satt jag i flera timmar och väntade på att telefonen skulle ringa, men tyvärr så hade han säkert annat för sig. Vi får hoppas att det var en hjältegärning som han utförde, att han räddade livet på någon medeltida utövare. För på Medeltiden så gick det säkert hett till när Danskar och Gotlänningarna möttes utanför ringmuren.
Nu mår jag ju alldeles förträffligt efter det att jag fick en ny medicin så jag överlever utan samtalet med min hjärtspecialist.

Vi Gotlänningar får vänta på vår tur, för snart så är det slut på turistströmmen till Gotland och vi kan ta det lugnt under höst och vinter. Då får jag säkert en ny telefontid med min hjärtspecialist, för naturligtvis måste han notera i sina papper hur det går för mig. Det kallas för Dokumentation och det måste man göra allt enligt Länsstyrelsens rekommendationer.

Synd var det bara att jag missade fikat i min systers trädgård, ”Jag måste vänta på att läkaren ringer” sade jag till min familj och de fick gå på trädgårdsfest i bersån utan mig. Men hunden såg glad ut när jag stannade hemma hos henne.