"En förutsättning för att leva är att man måste dö..."

Några som jag hade talat med och som absolut ville komma, kom aldrig. Kanske är det ändå lite skrämmande att närvara vid en föreläsning som handlar om något så laddat som ”Ande världen”
Men vi som var där satt förundrade och lyssnade på Randi när hon berättade om sina erfarenheter som ett andligt medium.

”Hur många har aldrig förut träffat ett medium” frågade Randi, många händer sträcktes upp i luften, för inte är det något som så många av mina vänner har haft kontakt med tidigare.

Alla mina inbjudna gäster hade på ett eller annat sätt erfarenhet av döden genom att en kär arbetskamrat eller familjemedlem hade lämnat jordelivet.
”Att möta döden” är ju något som vi alla någon gång måste göra. Det ingår i livet kan man ju säga.
Randi lotsade alla så fint genom sorgen och förklarade på ett förståeligt sätt hur det kunde vara på ”andra sidan”. Det oförståeliga blev mera förståeligt.

En unga kvinnan som bara för några år sedan förlorade sin son i en tragisk bilolycka, satt tyst och lyssnade. Då och då torkade hon en tår som rann ner på kinden.
”Han hade aldrig blivit människa efter olyckan” sade hon till mig i pausen. ”Han hade så svåra skador”
Att söka förstå och fortsätta leva vidare, med en stor saknad är inte lätt.
”Du förstår, jag har så svårt att acceptera det” sade hon.

Jag såg hur hon talade med Randi, fick ett visitkort, ”Skriv gärna ner dina tankar” sade Randi jag svarar så fort jag kan.

Nog har vi någon gång sett på ”Det okända” på TV4, där medierna görs till små stjärnor. Men Randi jobbar i det tysta, att ge stöd till en ung kvinna som har mist sin son, kostar inget. Ett visitkort och ett leende ”Hör gärna av dig” räcker lång väg.

Tidigare på dagen så hade jag fått en liten stund med Randi, där hon förmedlade till mig vad min guide ville berätta.
”Din guide säger att du har fastnat i en gammal roll, nu måste du rycka upp dig och ta fram dina förmågor. Möblera om här så du får plats, gör om hela övervåningen till en atelje och sätt fart på målarpenslarna….”
Hoppsan!!
Min käre Randi visste inget om att jag hade en dold förmåga som jag inte visar upp. Att måla är något som jag borde göra mera, men har alltid haft något att skylla på.
Nu är det dags att lyssna på min alldeles egen guide, som puffar på mig så att jag kan ta ett steg till i min utveckling.
”Hon säger att du skall göra din egen Tarotlek, måla egna bilder” säger Randi och skrattar.

Ja, hon har så rätt min vän Randi, jag skall ta itu med mina konstnärstalanger och börja skissa på min egen Tarotlek.
”Det är 78 kort, det blir 78 veckor” sade hon och skrattade gott.

”Nog har jag att göra” tänker jag och tar emot en fulltecknad” maindmapping lapp” som Randi räcker över till mig. För det som förmedlats via Randi från andevärlden har hon mycket noggrant antecknat åt mig.

Tur att jag har min guide som vägleder mig” tänker jag då jag viker ihop lappen och går ut till de andra som sitter ute på altanen och solar sig.

”Allt har en början och ett slut” även jordelivet. En förutsättning för att leva är ju att man måste dö. Gör det bästa av situationen och försök förstå vad som är meningen med livet.
Precis som gubben min sa ”Något skall man ju tro på”

Och stöd och vägledning får jag genom http://www.amorc.se/

Vad är meningen med livet...egentligen?

En efter en kom de, mina vänner, för att träffa Randi.
Nog såg de lite nervösa ut när de kom, men efter ett samtal med Randi så sken de som små solar.

Visst är det märkligt att man kan få så mycket stöd av en person, få bekräftelse på att det man gör inte är så tokigt. Få lite tips på vad man skall fokusera sig på framöver.

Ja, min kära vän, Randi har en mycket speciell gåva som hon så gärna delar med sig utav. Att kunna förmedla kontakt mellan två världar är ju fantastiskt.

Nu vet jag att många av mina blogg läsare rynkar på näsan och tänker ”Hur kan hon tro på något sådant”?
Ja, det är mycket här i världen som man kan undra på om det verkligen är sant.
Att få ett bevis på att det verkligen finns en ”annan sida” dit vi kommer den dag då vi dör.

Bättre är det för tvivlaren att tro på att slutet är några alnar ner i jorden där man ruttnar. Eller att ens kropp bränns till aska och sedan strör för vinden.
Att det finns en odödlig själ, kan man ju bara inte tro på.

Men att vinden blåser i ens ansikte eller att en underbart vacker regnbåge visar upp sig på himmelen efter en regnskur, det kan man tro på. Eller att om man sticker in en kontakt i vägguttaget så får man ström, men vad är ström? Hur ser strömmen ut? Hur den känns, ja det vet vi nog, för även fast man inte kan se det så kan man känna den.

Att mina vänner blev imponerade av Randi, är inget tvivel på. Randi kan förmedla budskap som bara mina vänner känner till. Att få en hälsning från någon som har lämnat jordelivet, kan vara just det som behövs för att få puzzel bitarna på plats.
Vi finns här på jorden, under en begränsad tid, sedan så fortsätter själen att leva vidare i en annan värld i en annan form.

Min vän Randi har ett mycket speciellt uppdrag här på jorden och det är att berätta för oss att Universum är så ofantligt stort så att vi bara är som myrorna i en myrstack. De vet inte av att det finns människor som kan kliva omkring runt deras myrstack. Att vi lever i ett samhälle som påminner mycket om deras eget samhälle inuti stacken.
Myrorna jobbar för sin fortlevnad, alla myror drar sitt strå till stacken. Några sköter om myräggen, medan andra vaktar stacken för inkräktare.
En kopia av vår värld.
Kan Andevärlden vara en kopia av vårat samhälle? För precis som myran som biter mig i foten då jag kommer för nära hans myr stig, kan ju vi bita ifrån oss när andevärlden kommer för nära oss.

Nu biter jag ingen, utan tittar förväntansfullt på Randi, hon kan förklara för mig vad mitt uppdrag på jorden är och vad som väntar mig den dag då jag har utfört det.

”Trams”! säger många, medan andra säger ”Något skall man ju tro på”
Vad är sant, vad är falskt. Ja det är gåtan och det är naturligtvis även så att det ingår i vårt sökande efter att förstå varför vi har fått livet och varför vi lever här och nu!
Får vi veta sanningen någon gång?
Kanske, kanske, inte.
Men vad gör det, vi som lever ”här och nu” har i alla fall möjligheten att fundera på vad som är meningen med livet.

Albin på upptäcks färd

"Ser du farmor...jag kan gå alldeles själv!"

"Andra sidan...."

Så fick vi förklaringen varför så många Grönfinkar har dött ute i vår trädgård. Det är en elak liten parasit, (trikomonas)som annars angriper duvor och rovfåglar som äter duvor. Infektionen innebär att fåglarna får svårt att äta på grund av skador i munhåla och i slemhinnor.
Jag hade mina misstankar att det kunde vara något fel på dem eftersom det var så många som dog. Nu får vi upphöra med att mata småfåglarna så att inte smittan sprids till andra fåglar.
Undrar hur det går för Kråkornas ungar som har fått Grönfinkar till middag i flera dagar. Kanske får de också smittan. Vi får verkligen hoppas att de inte tar någon skada.
I lokaltidningen uppmanas man att rapportera in om man hittar döda fåglar.


Nu packar vi vår husbil för att bege oss över sjön till fastlandet. Vi skall besöka våra söta barnbarn och umgås med dem några dagar. Sedan så åker vi till Dalarna där vi passar på att besöka min storebror som numera är pensionerad sjökapten. Bäst att passa på nu när vi vet att han är i ”land” för tidigare så har man aldrig vetat var i världen han har befunnit sig.


Att ha husbil betyder verkligen ”frihet” vi behöver inte planera in så mycket mera än att se till att vi har en biljett till båten. Sedan är det bara att köra dit näsan pekar, och just nu så pekar det mot Uppsala, där våra barnbarn bor.


Som pensionär har man alltid mycket att göra, man vill så mycket. Just nu så planerar jag för fullt för min vän Randis besök på Gotland, hon kommer i slutet på maj och då skall vi vara åter på Gotland för att ta hand om henne och hennes fina man.
Randi är en kvinna med en stor gåva, hon kan förmedla budskap från ”andra sidan” och det kommer hon att göra vid sitt besök hos mig. Mina vänner kommer, en efter en, att få träffa henne och höra vad hon har att berätta. Även Gubben har jag bokat in, för jag är övertygad om att Randi har mycket att berätta för honom.
Ofta så letar han efter sina saker och då hör jag honom säga ”Vem är det nu som har tagit mina verktyg igen? ”

Jag tittar på hunden och säger” Ja, inte är det du eller jag som har slarvat bort husses verktyg, undrar just vem det kan vara som lånar dem och inte lägger tillbaka dem på sin plats”.

Hunden och jag har våra misstankar, men så länge Gubben tror att det är ”någon” så är det väl bra om Randi kan förmedla till honom vem det är som är så förtjust i hans verktyg.

Äta eller ätas...så är livet!

Jag trodde inte mina ögon när jag såg en Kråka som satt uppe i eken, plötsligt dök den ner och tog en Grönfink. Den lilla fågeln blev säkert förvånad för innan så hade Grönsiskorna och Grönfinkarna samsats väl med både Kråkor och Skator.

Den lilla Grönfinken försökte ta sig loss, men Kråkans klor höll hårt i fågeln. Kråkan tog ett nytt grepp om Grönfinken och flög iväg med den i sin näbb, bort mot skogsbrynet.

”Men vad var det som hände” frågade jag gubben, för vi hade aldrig trott att Kråkan skulle ge sig på småfåglarna.

Efter en liten stund så kom Kråkan tillbaka och gjorde samma sak. En ny liten Grönfink fick sätta livet till och bli mat. Förmodligen så har Kråkan ungar som behöver mat.

När Kråkan kom tillbaka för tredje gången hade de små gröna vännerna förstått att de inte längre kunde lita på sin ”kråk vän” Nu flög de upp i träder så fort Kråkan närmade sig.

Kråkan tänkte ”Här gäller det att använda list” och kråkan började picka i marken, precis som den hade gjort tidigare, den närmade sig småfåglarna och gick sakta framåt. En Skata satte sig i Ekens krona och tjattrade för fullt. Kråkan flög iväg upp mot Skatan och jagade iväg den.

Kråkan återvände efter det att alla Skator hade försvunnit och återupptog sin jakt på småfåglarna. Efter en stund så flög Kråkan iväg och satte sig lite längre bort för att därifrån se när småfåglarna återgick till sitt lugna fridfulla letande efter solrosfrön som hade fallit ner på marken.

Ja, det är livets gång” sade jag till gubben ”Äta eller ätas” Visst är det förskräckligt att Kråkorna äter upp våra små Grönfinkar som käkar frön på vår gård. Men vad är det för skillnad egentligen på det som vi människor gör. Det är ju lika illa för kycklingen som odlas upp i en bur och sedan får sätta livet till för att vi skall få grillad kyckling.
Eller grisen som luras in i en fålla och, inget ont anande, får en dödsstöt och faller för slaktarens kniv.
Det lilla lammet som föds nu på våren och är så gudomligt söt, får efter bara några månader bli ”fårsmäcka” som stekas i en stek pannan.

Ärligt talat så är det ju ingen större skillnad på Kråkan som lurar Grönfinkarna, så att Kråkans ungar får mat, än hur vi beter oss då vi slaktar våra djur.

Gubben ser lite fundersam ut ”Ja, det kan du ha rätt i, för skulle vi alla själva slå ihjäl det djur som vi vill äta, kanske inte så många kunde förmå sig till att äta kött”

Kanske är det just därför som jag har avstått kött i så många år. Att slakta djur för att äta, har jag alltid haft svårt för. Därför så föredrar jag en morotsbiff istället för en lammstek, för visst är det lite grymt för den lilla fågeln som måste offra sitt liv för att bli fågelmat.

Veteranbil på släp....

”Tur att vi har min veteranbil Elna” sade gubben och såg nöjd ut.
Min Folkvagn måste in på verkstad i Visby för att reparera de plåtskador som vi fick när en ung man körde på oss, när vi var på semester.
”Vi behöver ha bilen här några dagar” sade Verkstadschefen ”Det är bra om ni kan komma in redan till klockan 7 på morgonen.

”Bäst att sätta veckarklockan på ringning” sade gubben och tog fram det gamla uret. Som pensionär så behöver man inte ha någon väckarklocka som ringer på morgonen, men nu när vi måste in till Visby så tidigt var det ändå bäst att ställa klockan på 5.30.

”Jag kör före” sade gubben och satte sig bakom ratten på ”veteranbilen Elna” ”Hunden kan åka med dig in så får hon sitta i baksätet på ”Elna” när vi åker hem. Jag har lagt ut en pläd som hon kan sitta på”

Nog märkte jag att ”Elna” uppförde sig lite hoppigt när vi körde bakom henne, men att det var så illa att hon knappat orkade köra in på den stora parkeringsplatsen utanför Verkstaden, trodde vi väl aldrig.

”Jag vet inte vad det är med bilen” sade gubben när han öppnade dörren och klev ut. ”Det är inte säkert att hon startar igen” sade han. ”innan vi lämnar in din bil så måste vi kolla så att ”Elna” går igång igen” sade han.

”Men det är väl ingen fara vi är ju på en bilverkstad” sade jag.
Gubben gick in på verkstaden för att fråga om råd.

Bilmekanikern tittade djupt ner i motorn på ”Elna” och ryckte lite i kablarna. ”Försök att starta bilen nu” sade han till gubben som hade placerat sig bakom ratten på ”Elna”.
”Elna” stönade till, men vägrade att starta.
”Det är kört” sade gubben och såg nu verkligen mycket irriterad ut.

Efter många olika problemlösningsförslag så kom vi fram till att vi måste ta med oss ”Elna” hem igen. Min bil fick inte komma in på verkstaden som planerats utan istället så fick vi låna en boxer lina och dra den gamla veteran damen hem igen till Klintehamn.

”Du får dra med din bil” sade gubben och så blev det. Nu fick vi ställa färden tillbaka mot Klintehamn med en Veteranbil vid namnet ”Elna” på släp.

”Du är välkommen tillbaka” sade Verkstadschefen och log mot mig. Då behöver du inte vara här klockan 7.00 utan kom när du kan”
”Det var då för väl” tänkte jag där jag satt bakom ratten på min krockskadade VW, så att vi inte behöver sätta väckarklockan på ringning igen.

”Elna” rullades upp på garageuppfarten. ”Här får den stå nu i sommar för jag har inte lust att meka med henne” sade gubben och såg surt bort mot sin Veteranbil.

Efter några timmar så såg jag hur gubben hade öppnat motorhuven på ”Elna”
”Nu är hon redan förlåten" tänkte jag.

"Undrar om små fåglarna går på det...?"

”Du får sätta upp en siluett på en Sparvhök i fönstret” sade vår svärdotter som kan allt om fåglar. ”Då blir de rädda för fönstret och flyger inte in i det”

Det var bara att ta fram penna och papper och på bästa konstnärliga sätt, skissa en Sparvhök i attack. En Sparvhök som skall skrämma våra Grönsiskor som inte begriper att man inte kan flyga igenom ett glasfönster.

”Det blev väl inte så tokigt” sade jag och visade stolt upp min teckning.
”Det ser mera ut som spöket Laban” sade gubben.
”Jag tror inte att Grönsiskorna vet riktigt hur en Sparvhök ser ut, för de flyr säkert så fort de se en skugga som kommer farande i blixtens hastighet” sade jag och tog en bit tape och klistrade teckningen på fönstret.

Efter att ha konsulterat vår svärdotter i Uppsala så gjorde vi vad vi kunde för fåglarna inte skulle fara illa genom att flyga in i våra fönster, för vi lär ha fåglarna stationerade här hela sommaren.
”Det är inte alla fåglar som får ungar” sade hon. Precis vad vi misstänkte när vi såg hur de satt på rad och tjattrade med varandra.
”Så det är ett gäng ungkarlar som vi har här hos oss då” tänkte jag ”Småfåglar som är singlar”
Precis som bland oss människor så blir det allt svårare att finna sin livspartner och man förblir ”en sökare” hela livet.

Nu har vi absolut inget emot att ha en hel liten koloni med singelfåglar ute i vår ek, det är bara trevligt att sitta och lyssna på fågelsången, men nog förväntar vi oss att det skall bli lite fågelungar ändå.
Hunden har ju fått utstå päls vård vid flera tillfällen för att småfåglarna skall få bomaterial och ungarna få det varmt och skönt där de ligger och väntar på sin mat.

”Nu behöver ungarna annan föda, de kan inte äta hampa och solrosfrön” säger vår svärdotter
”det som gäller nu är maskros frön och insekter”

”Vilken tur då att vi inte har kastat ut bekämpningsmedel på vår gräsmatta utan låtit maskrosorna blomma. Nu kommer det att finnas massor av frön, som flyger iväg med vinden, så att fågelungarna får sin föda” sade gubben. Det var inte utan att han såg mycket nöjd ut för visst hade vi haft våra diskussioner om hur en gräsmatta skall se ut.

The Rose Cross

Rosenkors-orden A.M.O.R.C. förvaltar en tidlös kunskap nedärvd från antikens gamla mysterieskolor.

Detta vetande, bevarat genom århundraden och förädlat av nya erfarenheter och vetenskaplig forskning, förmedlas idag till seriösa sökanden.

Med mottot känn dig själv lär du genom studier, övningar, seminarier och ritualer att lyssna till din inre visdom och att bygga din egen livsfilosofi.

Med den fria, kreativa tanken som redskap vinner du insikt och förståelse som leder till djup inre frid.

Rosenkors-orden A.M.O.R.C. är
*Världsomspännande
*öppen för kvinnor och män
*idèell
*opolitisk
*utan bindning till sekter och religion

www.amorc.se

Man måste ta sitt Miljöansvar..

”Det är någon som har lagt skräp i vår brevlåda” sade gubben och såg frågande ut.
”Varför lägger man skräp i sin grannes brevlåda?
Papper och plast som har virvlat omkring och förts iväg med vinden. Skräp som ingen egentligen vet varifrån det kommer, papper och plast som har dansat tillsammans i flera kilometer.
Jag tittade på skräpet som Gubben höll i handen.
”Så sjukt” sade jag ”Varför stoppar man inte skräpet i sin egen soptunna så är man av med det direkt. ”Vem av grannarna kan ha gjort det här”

Bor man på en ö, så blåser det ganska mycket ibland. Man får räkna med, då man börjar med sitt vårarbete, att det finns mycket skräp som vinden har fört med sig och som har landat i ett trädgårdshörn.
Att plocka upp skräpet och lägga det i soptunnan är en naturlig sak för de flesta villaägare. Men idag på morgonen så har någon brutit från den regeln och vandrat över till vår brevlåda.
”Vilket tilltag” sade gubben och gick bort mot våra soptunnor och lyfte på locket, och slängde skräpet i en av tunnorna. ”Det får hamna i ”brännbart” sade han.

Kanske var det en mycket ekonomisk granne som ansåg sig inte ha råd med att kosta på sophämtning av ”skräpet” utan tyckte att vi som goda grannar skulle dela på bördan. Kanske hade han inspirerats av brevbäraren och tidigt på morgonen tagit sin sopsäck och vandrat gatan fram och delat ut lite skräp till oss alla på gatan.
Kanske var det här bara ett sätt att ge alla ett miljöansvar för sådant som virvlade runt i luften.

”Undrar varifrån skräpet kommer” sade jag ”För någonstans så har man ju slarvat så att skräpet fick sin frihet och virvla med i vinden”

Likaså är det om man vandrar längst med stranden, det är ganska spännande att se vilket skräp som har fallit överbord på ett lastfartyg när det passerade Gotland. Plastflaskor som guppar på vågorna med en rysk text på eller en trasig sko som har sett sina bästa dagar.

Sopor på en ö kan bli ett stort problem, numera så måste vi betala 2 kronor kilot för det som läggs i tunnorna. Nu tror jag inte att skräpet som fanns i vår brevlåda kommer att ruinera oss. Vi får se när sopbilen kommer och väger in tunnan.
”Vi får väl ligga lite lågt nu ett tag” sade jag till gubben ”För räkningen blir väl saftig nu efter det att vi har tagit vårt miljöansvar".

Ett drama i Ekens krona

”Nu sitter det en dödspilot på räcket igen” Gubben såg lite fundersam ut ”Jag förstår inte varför Grönsiskorna och Grönfinkarna så lätt flyger in i fönstret. Nu är det 4 stycken på bara några dagar som har fått satt livet till”

Ja vad är det som händer ute på gården, vi kan höra hur de små fåglarna krockar med fönsterrutan och oftast så blir de svårt skadade och dör efter några dagar.
”Vi får flytta ut frö automaterna till eken, så de inte behöver komma så nära huset” sade jag.

Högt uppe i Björken satt de små fåglarna och tittade på oss när vi hängde upp frö automaterna i Ekens stora krona.

”Nu så får vi se om det blir bättre, inga småfåglar som störtdyker in i vårat sovrumsfönster mera, utan nu kan de flyga fritt”.
Efter en stund så vågade fåglarna ner till eken och snabbt fylldes fågelborden med hungriga Grönsiskor och Grönfinkar. Hela marken var full av fåglar som plockade upp de frön som vi hade spillt när vi fyllde på frö i automaterna.

Plötsligt så kom det en Sparvhök flygande, det gick så snabbt, ”som en blixt från klar himmel” kom den, höken störtade in i eken, småfåglarna flög åt alla håll. Sparvhöken satte sig mitt i eken och såg sig omkring.
Den här gången missade han sitt byte. Han satt kvar en liten stund och spanade bort mot buskaget där småfåglarna hade tagit sin tillflykt. Efter en stund så flög Sparvhöken iväg in mot skogen.

Vilket drama, mitt i all idyll, allt eftersom vågade sig småfåglarna fram igen för att återuppta sin måltid.

Vilken tur att vi flyttade ut all mat till eken, för nu så var det då ingen fågel som störtdök in i vårat fönster. Nu förstod vi att det var den hungrige höken som hade skrämt vettet ur våra vänner, för naturligtvis så var det lockande för den att försöka fånga en liten grönsiska som satt och åt solrosfrön i en frö automat.

”Vilken tur att vi har pension och är lediga hela dagarna” sade jag till gubben ”för nu har man verkligen tid att studera naturen, se vad som händer, det är inte varje dag man får se en Sparvhök som anfaller småfåglar som sitter och kalasar på Solrosfrön”.

”Det är ju lite onödigt att det kommer en Sparvhök hit och tar våra fåglar nu när vi har matat dem hela vintern” sade gubben
Jag svarade inte, för nog hade det varit gott för höken med ett skrovmål, en fet liten Grönsiska fullproppad med nötter och solrosfrön. För även en Sparvhök måste ju leva. Men gubben han värnar verkligen om sina små vänner.

”Sköna Maj välkommen till vår bygd igen….”

”Sköna Maj välkommen till vår bygd igen….”
Det var bara att samla ihop noterna och ge sig iväg till servicehuset för att som traditionen bjuder, sjunga in våren för våra gamlingar som bor på där.
”Undrar hur länge de har suttit och väntat på oss” tänkte jag då jag klev in genom den stora porten till servicehuset. Jag vet att kyrkokörens besök är efterlängtade, speciellt för de pensionärer som själva i många år varit med och sjungit de välkända sångerna.

Pensionärerna var redan på plats i den stora salen, personalen kilade raskt iväg för att hämta flera som fortfarande befann sig på sina rum.
”Sångkören är här nu” hörde jag en man säga till en liten dam som satt i sin rullstol och sov. Hon plirade lite på mannen och sade: ”Det var allt på tiden”

”Kan ni sjunga en sång till för oss?” Kvinnan hade vaknat till och var verkligen på alerten, hon lyssnade på oss med inlevelse.
”Oh så vackert” sade hon när vi hade sjungit färdigt. Hon klappade i sina händer och sken som en liten sol, hennes rynkiga ansikte slätades ut i ett stort leende.
”Visst, lilla damen” tänkte jag ”Visst skall vi sjunga flera sånger för er, vi hade valt sådana sånger som vi vet är uppskattade av er i den äldre generationen".
”Sjung med nu” sade körledaren och viftade med armarna.

”Nu får det vara slut” sade körledaren efter det att vi även hade tagit till Psalmboken och sjungit några psalmer för våra åhörare.

”Nu får vi sätta fart, vi måste vara vid nästa brasa om några minuter".
När vi kom fram till hembygdsgården, där ortens folk väntade på att få tända brasan, när sångarna var på plats.
”Sköna Maj välkommen till vår bygd igen…” Fy, vad det var kallt om fingrarna, det blåste en kall vind och mina handskar låg kvar i bilen till ingen nytta.
”Vilken tur att jag tog långkalsongerna på” viskade jag till min ”alt kompis” som stod och huttrade bredvid mig.
”Sjung så det ryker” sade körledaren och vi sjöng så det hördes över hela bygden.

Visst är det något alldeles speciellt med Valborg och Välkomnandet till våren.
En positiv tid när vi går mot en varm och skön sommar.