Ingen höjdare….

Inne på färgaffären hade man byggt upp en liten hörna bara för att få plats med alla raketer som man räknar med att få sälja nu till helgen. Raketer som skall skickas upp i luften, vid midnatt, för att hälsa det nya året välkommet.

”Vilket tilltag” sade den lilla damen, som stod vid disken och såg på hur kommersen pågick. Det var inte bara en raket per person utan det var hela famnen full med raketer som bars ut genom dörren.
”Vilket tilltag” sade damen igen och såg mycket irriterad ut.
”Min hund är så skotträdd och likaså katterna” fortsatte hon. ”Jag får sitta inne på toaletten med mina husdjur för att de inte skall höra eller se raketerna som skickas iväg upp för att sedan explodera ut i ett hav av stjärnor.”

Jag tittar lite medlidsamt på damen som stod vid disken och betraktade de ivriga kunderna som valde och vrakade bland raketerna.

”Det kostar pengar också, men det har de väl råd med” hon fnyser och går med snabba steg bort mot dörren.

”Inte behöver jag sitta på toaletten i alla fall” tänker jag då jag tittar efter den gamla damen när hon korsar gatan för att gå vidare till nästa affär. Men jag vet precis vad hon talar om, vi har också haft en Schäferhund som var skotträdd.

Diza är det inget problem med, hon reagerar naturligtvis på att det smäller och funderar säkert på vad det är som händer. Men jag håller med damen i affären att visst är det ett otyg att skicka upp en massa raketer i luften bara för att det är ett nytt år som skall välkomnas.

Man vet ju aldrig vad som kan hända, för många år sedan så var det en raket som for rätt in i vårt fönster.
”Jag visste det” sade frun i huset då jag ringde på och förklarade att nattens äventyr på deras balkong resulterade i en krossad glasruta hos oss som bodde mitt emot.
”Hum” sade mannen och kliade sig i huvudet ”Ja, vi hade nog ingen koll på hur vi skickade upp raketerna, men naturligtvis så betalar jag en ny ruta för er”

Så kan det gå, därför så stannar vi allt hemma i lugn och ro tillsammans med vår hund, för man vet ju aldrig vart raketerna hamnar, och det vore inte så kul för en hund att vara ensam hemma då helvetet brakar löst, för det lär det göra inatt också precis som det har gjort alla andra nyårsfiranden.

Jag väntar bara på att politikerna skall inrätta en ny lag som talar om hur hanteringen av raketer skall gå till, för helt klart är det ju att det finns många som inte kan hantera en sådan explosivt vara. Det borde vara licens på det. Men så länge det är fritt fram för alla att bränna av raketer så kommer handlarna att se till att det finns raketer att köpa.

Kunde man förbjuda ”Ärt rör” på marknaderna så borde man kunna förbjuda allmänheten att bränna av raketer på nyårsafton. Det vore idé att samla alla raketer på ett ställe där personer med kunskap ansvarade för raketuppskjutandet. Då kunde raketerna riktas ut över havet så att ingen kom till skada.

Det får bli min nyårsönskan inför 2010, så att den lilla damen inte längre behöver sitta på toaletten och fira in det nya året.

En vit jul...

”Vi kan köpa en plastgran ” sa jag till gubben, men han tittade bara på mig och sa: ”Nää, inte så länge jag orkar gå ut och hugga mig en gran”
Sagt och gjort. Gubben spände på sig sina skidor och med en hopfällbar såg i fickan gav han sig iväg ut i skogen för att skaffa en julgran.
Med kraftiga stavtag gled ha iväg ut över fältet, det märks minsann att han kommer från Norrbotten för att åka skidor, det kan han verkligen.

Efter några timmar kom han hem igen och lyste som solen själv då han visade upp sitt nyförvärv.
”Jag fick leta ett tag, men till slut så hittade jag den här, vad tycker du? Visst är den fin!”
Jag nickar instämmande och tittar på granen, efter 30 år på Gotland så har även min gubbe fått sänka kraven på hur en julgran skall se ut, här på ön blir det inga ”Kalle Anka” granar utan de är allt lite glesare och gracilare.
”Så bra” sade jag och bar granen in i duschen, så att den fick tina upp.

Efter några timmar så var granen torr och fin så jag kunde bära in den i rummet. Alla granar blir fina efter det att man har klätt på den lite kulor och glitter.
”Vilket öde” tänker jag och ser på min gran ”Att bli en julgran istället för att få växa upp i skogen till en stor präktig gran”. Det är inte utan att jag kände mig lite skamsen.

”Nästa år får vi köpa en plastgran, för det finns väl snart inga lämpliga granar kvar i vår skog” Jag tittar bort på gubben som sitter och myser med en kopp varm glögg.
”Det är ingen fara” svarar han och ser lite finurlig ut.
Jag tittade på gubben, men vänta nu, kan det vara så att gubben min inte har huggit granen i vår egen skog utan har gått över gränsen?
”Kommunen sköter sina skogar så dåligt så jag har gjort en barmhärtighets gärning, lite gallring är bara bra” säger gubben och smuttar på glöggen.
Har han kanske blivit inspirerad av ”Karl-Bertil Jonsons jul” där han tar från de rika och ger till de fattiga. Ett program som vi inte missar att se på.

Det får allt bli en plastgran till nästa år, för att gallra i kommunens skogar kan inte vara min gubbes uppgift.

En vit jul......äntligen!!

Äntligen så har vi en vit jul! Så vackert det är. Men ack så fort det är över. Nu töar all snö bort.
En riktigt God Jul och Ett Gott Nytt År önskar jag alla mina läsare.

Vinter på Gotland…

Hela natten har det fallit ett mjukt lager med snö över hela Gotland. Ett riktigt vinterland som vi sällan får skåda här. Vi kopplade hunden och gick iväg tidigt på morgonen, på vår vanliga morgonpromenad.
”Nu får vi gå på gatorna, för i skogen är det för mycket snö” sade gubben
Vi gick in mot samhället, det var många husägare som redan var ute och skottade snö, plogbilen hade redan plogat gatan så det låg en stor sträng med snö längst med vägkanten.

”Inte trodde jag att det skulle vara så mycket snö” kvinnan stannade upp mitt i arbetet med att skotta snö. Hon hängde lite på skyffeln.
”Nu skulle man ha varit i Spanien och inte här på Gotland” fortsatte hon.
Vi stannade upp en stund och småpratade med kvinnan som såg en chans till att få vila sig lite.
”Det värsta är ju att grannen skottar ut all sin snö på gatan och så kommer plogbilen och lägger allt hans snö utanför min garageuppfart”.

Hon sträckte på sig och tog ett rejält tag i sin skyffel och började skotta igen.
Vi fortsatte gatan fram och stannade till lite då och då för en pratstund med andra husägarna som ville ta en paus.

Jag tänkte på kvinnan som hade beklagat sig över grannens knep att bli av med snön, att bara skyffla ut den på andra sidan vägen, man kunde se att det var flera som hade kommit på samma sak.

När vi kom hem efter vår promenad så var det gubbens tur att ta itu med vår egen snösträng som hade lagts upp framför vår grind.

”Jag tar fram traktorn och kör bort all snö till kommunens mark” sade gubben och tog Traktornycklarna och gick ut.

Det är inte så dumt att ha en Traktor till hjälp när det har snöat så mycket som det har gjort.

Efter en timme kom gubben in och sa ”Jag tog bort lite snö för grannarna också, när jag ändå höll på”
Så bra då, då behöver inte vi ringa till TV3 för att få reda ut en Grannfrejd. På vår gata så har gubben sett till att snön inte skyfflas över på grannens sida.

Min storebror Sjökaptenen...

”Hej, det är Perra” sade rösten i telefonen.
Min storebror, som jag inte träffar så ofta eftersom han bor i Dalarna, passade på att ringa när han passerade Gotland. Jag vet aldrig var han är då han ringer därför så frågar jag alltid: ”Vad är du?”
”Utanför Klintehamn” svarade han. ”Jag passerar alldeles här utanför med min båt, vi transporterar Bränd kalk till Norge.

Min storebror är ju helt otrolig, han jobbar fortfarande som ”Skeppare” på en stor båt även fast han har gått i pension för flera år sedan.
”Hum, har du inte pension?” frågade jag.
”Jo, men de ringer ju alltid och frågar mig då de har problem med personal, och man vill ju ställa upp”

Ja, det är precis som jag anade då jag hörde att min storebror skulle trappa ner och bli en pensionär.
”Det kommer aldrig att gå” tänkte jag för min storebror ”gick till sjöss” redan som 15 åring. När man har arbetat på havet i över 50 år, är det nog inte så enkelt att bara kliva i land och anpassa sig till vardagen i ett litet samhälle i Dalarna.

”Jag skall ligga ute nu i 6 veckor nu” fortsatte min bror ”Jag går iland sista januari, innan dess så skall jag göra flera resor mellan Norge och Holland”

Det är ingen tvekan om att min storebror är mycket glad att få stå på kommandobryggan igen och kryssa över havet. Nu sitter det väl i generna, för vår morfar var ju också sjöman som så många andra här från ön. Att gå till sjöss, var ett sätt att få komma ut i världen.

Tänka sig att min storebror just nu passerar Klintehamn, bara några kilometer ut från land.
Jag får ta min kikare och åka ut till kusten för att se hans stora båt passera ute vid horisonten.
En stolt storebror som inte vill gå i pension.

”Du förstår, det är så många Sjökaptener som inte vill arbeta i jul, så då tänkte jag att jag kunde göra det”

”Ääää” sa jag ”Du ville nog så gärna åka iväg, det blir väl lite för tråkigt att bara gå på ”land”
”Jo, så är det nog” sade min storebror och skrattade gott.

Knarr under skorna…

Det knarrade under skorna när vi gick ut på vår morgonpromenad med hunden. Reflexvästarna glittrade ikapp mot den vita snö som hade fallit ner under natten. Kölden bet i mina kinder och hunden travade på så glatt tillsammans med gubben framför mig.
”Tur att jag tog långkalsongerna på ” tänkte jag då jag märkte hur kallt det var.
”Idag kom vi ut i tid” sade gubben, där han gick med långa kliv längst med gatan.
"Så är det när man är pensionär", tänkte jag
Man behöver inte passa några tider utan man stiger upp när man är utvilad och går i säng när man är trött. På så vis kan man ”flytta på dygnet” för det är ingen klocka som styr en längre.

”En rejäl promenad skall det bli så att hunden blir riktigt trött, för idag så får hon ligga hemma ensam en stund då vi gör vår stadsresa” sade gubben och tog en extra sväng genom samhället.
När vi genade över Konsums parkeringen såg vi en kvinna som satt på en trehjulig cykel. Cykeln såg alldeles ny ut för den glänste riktigt där den stod parkerad utanför ingången till affären. Kvinnan hade lagt sin käpp på flaket. Hon satt framåtlutad över styret.
”Undrar om det har hänt något” tänkte jag och kikade bort mot kvinnan, huvan på hennes jacka dolde ansiktet så jag kunde inte se vem det var.
Jag gick fram emot kvinnan då tittade hon upp och log mot mig.
”Hur mycket är klockan” frågade hon.
”Klockan..ja, inte vet jag” tänkte jag och såg mig omkring om det fanns någon klocka på affären.
”Hur mycket är klockan” ropade jag bort mot gubben och hunden som bara hade fortsatt framåt och inte brytt sig om kvinnan som satt på sin cykel.
”Två minuter i åtta” sade han. Jag repeterade det till kvinnan och hon log
”Så bra då, då öppnar de affären snart. Det här gick ju bra att cykla med” fortsatte hon och klappade på cykelstyret. Man hörde riktigt hur stolt hon var över sin nya cykel.
”Ja, den ser ju riktigt rejäl ut ”svarade jag.
”Ja, det gick fint det här” sade kvinnan.

Kvinnan klev av sin cykel och tog käppen som låg på flaket, rättade till mössan och sa:
”Bäst att vara först till affären för då får man tag i det man vill ha”
”Gå nu försiktigt för det är halt” säger jag till kvinnan när hon går in i affären.

Hoppas att jag också är så där pigg, när jag är 90 år. Vilken ”krut gumma”, underbart att få möta henne och se hur livsglädjen fortfarande finns där i hennes pigga ögon.

Med knallröda gummistövlar…

Med knallröda nyinköpta gummistövlar och ett par rejäla yllestrumpor så var jag beredd att göra en besiktning av min skog.

Skogen har jag ärvt efter min far och har naturligtvis ett stort värde för mig. Det är så härligt att vara där och vandra omkring bland alla höga träd. Ett vitt täcke av snö låg på marken och trädens kronor var vitpudrade.

Bara några dagar innan hade en ”skogsgranne” tittat förbi för att få sig en liten pratstund och en kopp starkt kaffe. Han har skogen bakom min och är helt beroende av att få köra på skogsvägen som går genom min skog.

”Nu är jag så trött på allt vatten som rinner ut från dikena” sade han med en suck. ”Jag får inte ut mitt virke utan att fastna i leran”
”Det är storbonden som har dikat ut och släppt allt vatten i diket som leder vattnet direkt till våra skogar” sade min vän.


Bäst att ta sig en titt, vad det är som har hänt, tänkte jag och begav mig till skohandlaren för att köpa mig ett par rejäla stövlar. För enligt min vän så ”badade” skogen i vatten.

Hunden for iväg med fart rätt in i den våta sankmarken, gubben fick hjälpa mig med en utsträckt hand, när jag skulle ta ett kliv över vattenpölarna.
Vi gick längre in i skogen, det var vatten överallt.
”Men vad kommer allt vatten ifrån?” undrade vi båda. Vi hoppade mellan tuvorna och till slut kom vi på fast mark igen.


”Du kan inget göra mer än att bli förbannad” sade tjänstemannen på Länsstyrelsen. Man får nämligen släppa ut vatten på annans mark om man har fått tillåtelse av oss på Länsstyrelsen att gräva ett nytt dike.
”Men” sade assistenten ”Du kan ringa till Vatten och Fiske avdelningen så kan du be dem om hjälp. De kan även se om det finns något tillstånd att gräva nya diken”

Att bli förbannad brukar inte hjälpa så jag följde tjänstemannens råd och ringde till Länsstyrelsen igen för att höra om jag kunde få några kloka råd.
”Tjänstemannen som har hand om Vatten har gått för dagen” sade en mycket trevlig assistent ”Men hon är här i morgon igen”

Ibland är det bra att få tid till att samla sig. Jag var väl förberedd på att ta en diskussion med tjänstemannen som har hand om ärenden som rör vatten frågor.

”Det finns inget tillstånd vad jag kan se” sade hon ”Jag får komma ut till dig och se vad vi kan hjälpa dig med”

”Sagt och gjort” Nu är hon inbokad och kommer ut för att ta sig en titt på vår nytillkomna sjö.
Vi kanske skall fixa ett par vadar byxor till Länsstyrelsens tjänsteman då hon kommer, för nog porlar vattnet på för fullt ner ifrån storbondens åkrar.

En liten Rödhake..

Ute vid fågelfrös automaten är det livat, Talgoxarna förser sig på både hampa och solrosfrön.
”Det blir dyrt det här” säger gubben då han öppnar en ny säck med Solrosfrön.
”Ja, så är det när man vill vårda sina små vänner”.

Det är nu inte bara Talgoxarna som gästar oss utan det finns en del andra småfåglar som också har hittat hit.
En bit ifrån står vår lilla vän Rödhaken, undrar varför den är kvar här på ön. Den vill ju ha insekter att äta och flyga söderut för att få tag i sin mat. Där står den och tittar på de övriga fåglarna som slåss om fröna.

”Undrar om den får något i sig” tänker jag då jag tittar på den bakom gardinen.

När vi var ute på vår morgonpromenad med hunden så blev vi vittne till ett annat drama. Vi såg en hel flock kråkor som flög omkring och skrek i höga skyn.
”Vad är det som pågår” undrade vi. På gatan låg ett ”bylte” som när vi närmar oss den visar sig vara en Sparvhök som hade anfallit en kråka. Sparvhöken lämnade sitt byte som snabbt flög iväg in i en trädgård. Sparvhöken gav sig inte utan tog snabbt upp jakten på den skadade kråkan.

”Äta eller ätas” tänker jag då vi fortsätter framåt, men nog skickade jag en liten tanke till Kråkan att den skall klara sig mot attacken. I luften cirkulerar de andra kråkorna runt för att hjälpa till med att jaga bort angriparen.

Det finns så mycket runt omkring oss, bara vi uppmärksammar det.

En liten Rödhake som står och samlar mod för att försöka få sig en liten matbit. Talgoxarna och Blåmesarna som har varit här hos oss hela sommaren, vi har sett dem som små dunbollar, bli matade av sina föräldrar. Nu glänser deras fjädrar i en stor färgprakt.

”De är inte ens rädda för oss längre” sade gubben då han kom in, småfåglarna har vant sig med oss och sitter bara en liten bit ifrån oss och väntar på mat.

”Visst blir det dyrt med fågelfrön” svarar jag gubben, men vi får väl avstå något annat för att småfåglarna skall få sin mat.

Två par duvor sitter högt uppe i Ekens krona och kuttrar, det faller alltid ner lite frön under automaterna och det har Duvorna minsann upptäckt.

Så härligt att vara pensionär, och ha tid till att studera fågellivet utanför köksfönstret.

”Vilken dag är det jul” frågar jag gubben, för så illa är det att jag helt har tappat tid och rum. Jag bara njuter av min frihet, att få göra som jag vill utan att ha en kalender som styr mig.
Ja, när är det jul egentligen?
Vi kanske skulle göra något gott till oss själva och våra småfåglar.

Lilla Emilia fyller 1 år...

År 2008 var ett gott år för mig, för då fick jag två barnbarn. Albin som föddes det 4 juli och så Emilia som fyller ett år idag.

I mina studier i AMORC så ingår även numerologi och jag kan inte låta bli att göra upp scheman för mina två småttingar.
”Vad månde det bliva av dessa två” kan man fundera över.

Emilia 2008 12 11= 2+0+0+8+1+2+1+1= 15= 1+5= 6
Nyckelorder är TJÄNANDE
6:orna står för emotionella, intellektuella principen.
Konst, poesi, musik, samhälle, tillgivenhet, kärlek, sympati.


Albin 2008 07 04 = 2+0+0+ 8+0+7+0+4=21= 2+1= 3
Nyckelordet är INTELLIGENS
3:orna står för frihet, expansionens och individualitetens höga region.
Expansion, växande, ökning, överflöd, rikedom.



Två små personligheter som nyfiket möter världen. Man kan redan skönja vissa egenskaper så nog blir det något stort av mina barnbarn.

Ordinerat, städning……

”Du kan städa istället” sade min hjärtspecialist när han ringde och berättade för mig svaren på de prover som jag hade tagit för några dagar sedan.

Det är rent fantastiskt vad man kan avläsa på ett litet blodprov.

”Du behöver inte komma in till mig imorgon, för proverna ser ju så bra ut.

Nog är det skönt att läkarevetenskapen har gått framåt så att man inte behöver göra några besök hos läkaren, utan det är bara att lämna lite blod så kan de avläsa precis hur kroppen mår.
”Du kan städa istället, sade han och skrattade. ”Jag skickar en kallelse till dig, så ses vi i januari”
Ordinerat städning av en hjärtspecialist, det är inte dåligt.

Visst man måste ju lyda sin läkare så det var bara att dra fram dammsugaren, istället för att göra stadsresan som jag hade planerat.


”Nu är det någon som har varit inne i mitt rum igen och tagit skruvarna som jag hade lagt på bordet” säger gubben och ser mycket irriterad ut. ”Jag behöver dem nu och så är det borta”

”Ja, vem kan nu det vara?” frågar jag. ”För varken hunden eller jag har det minsta intresse av att plocka med dina grejer i ditt hobbyrum”

”Det är väl märkligt att det bara försvinner” säger gubben och ser väldigt misstänksam ut.
Han sneglar bort mot Randis bok ”Bortom gränsen om ett liv mellan liv”, som ligger på bordet.

Ja man vet ju aldrig, naturligtvis så kan det vara någon från ”andra sidan” som vandrar omkring här.
I alla fall så är det något mystiskt med vår TV apparaten, när man sitter och tittar på ett program så slår plötsligt TV över till en annan kanal och ljudet höjs upp till högsta nivån, för att lika plötsligt återgå till det ordinarie programmet.

”Ja, något mystiskt är det allt” säger han och går tillbaka för att leta efter en borttappad påse med skruvar i.
Efter en stund kommer han tillbaka med en påse i handen. ”Visst är det märkligt, påsen låg instoppad på översta hyllan, ja något mystiskt är det allt".

”Du får väl läsa Randis bok så får du något att fundera över” sade jag.

En mycket glad 95 åring…

Mitt i rummet satt hon och höll ”hov” så fort en stol blev ledig bredvid henne så var det direkt någon som passade på att få sig en liten pratstund med födelsedagsbarnet.

Min moster Lisa fyllde 95 år och hade bjudit in till fest i kvarterslokalen i Hemse.
”Istället för blommor och presenter så skänk ett bidrag till ”Världens barn” stod det i annonsen.
Framme vid ”presentbordet” stod det en skål som man kunde lägga pengarna i . Även fast hon hade sagt ifrån om blommor så pryddes hela bordet ändå av blomsterkvastar.
Jag förstår verkligen varför hon hade sagt ifrån, hon har nämligen gröna fingrar och trots sin ålder så odlar hon fortfarande fram egna blommor. Hela hennes lilla lägenhet är överfull med blomkrukor.
”Vill du ha en tomatplanta” sade hon till mig då jag var på besök hos henne.
”Jag har ju hela köksfönstret fullt”
Ja, det är sant, min moster har gröna fingrar.

Vad ger man till en moster som fyller 95 år och som inte vill ha blommor eller presenter?

En upplevelse kanske” sade jag till min lilla syster. ”Vi bjuder henne på en heldag där hon själv får bestämma vad hon vill att vi skall göra”

Så mitt bland alla blommor, pengar och presenter ligger nu ett Presentkort till vår kära moster som ger henne en heldag tillsammans med oss två.

”Det var fint det” sade moster och sken upp som en sol. ”Jag får allt fundera, och återkommer till våren, då får vi hitta på något kul”

Det är jag övertygad om att hon gör, för sist då jag var hennes chaufför, så hade hon gjort upp en resplan för mig som det bara var att följa. Det skall bli spännande att se vart det bär av i år.

" Vilken tjej!......."

”Vilken tjej!”
Inne i kammaren ligger hon nu och sover, vår lilla Emilia. Hon har sprungit runt i huset på sina små knubbiga ben tills hon blev riktigt trött. Nu har hon kommit till ro i den lånade sängen. Med tummen i mun sover hon så gott.

Hunden ser lite fundersam ut.
”Är det en till sådan där liten människa” tänker hon kanske, där hon försiktigt närmar sig Emilia. Hon vet nu att de där småfolket måste man vara försiktig med. En puff så ramlar de omkull. Hunden ser intressant på Emilia då hon försiktigt närmar sig hunden.

Farfar har blivit riktigt inspirerad och har nu tagit fram papper och penna för att skissa upp mallar på träleksaker till sina barnbarn.
”Det är klart att de skall ha rejäla leksaker” sade han och försvann ut i snickarboden.

Kanske det blir några hårda klappar till jul, vi får väl se.

I väntans tider…

Nu sitter hunden och jag och bara väntar på lilla Emilia som har anlänt till Visby flygplats.
Allt är fixat, både pottan, sängen och bilbarnstolen.

Att kliva in på Babyproffsen och botanisera där bland alla barnartiklar, var inte lätt. Att hyra en bilbarnstol var däremot lätt.
”Hur gammal är hon” frågade expediten och så var den saken ur världen. På snabba fötter sprang hon ner till min bil och monterade bilbarnstolen i baksätet.
”Tusen tack” sade jag, för det var verkligen vänligt av henne att hjälpa mig med monteringen av stolen i baksätet.
”Självklart” sade hon, där hon stod framåt stupa i baksätet på bilen.
”Den måste sitta säkert” .

När hon var klar så gick jag med henne in i butiken igen. Jag tänkte passa på att köpa en födelsedagspresent till lilla Emilia, vi skall passa på att fira henne lite i förskott.

Det var nu som jag fick stora problem, för oj, så mycket det finns som kan passa till en ettåring. Till slut så fann jag det jag sökte, längst in i affären så stod den där på hyllan.
Så glad jag blev då jag upptäckte att man fortfarande tillverkade träleksaker, för annars så är ju allt i plast numera. Plastleksaker som fort går sönder.

Vid disken fanns även en korg med barnböcker.
”Så fiffigt” tänkte jag, då jag kunde läsa utanpå boken till vilken ålder den passade. För det är inte lätt för en farmor som bor på avstånd, att veta vad som passar en liten tjej på ett år.

Min kära vän Randi…

Tänk om jag ändå kunde få vara med när min kära vän, Randi skall presentera sin nya bok. Men tyvärr så får jag tacka nej till Releasepartyt, jag får följa hennes framgångar så här på avstånd.

Nu får jag se fram emot att få en bok så fort den kommer från tryckeriet. Det skall bli spännande att läsa. För det ingår i mina studier om meningen med livet. Titeln ”Bortom gränsen – om liv mellan liv” lockar mig verkligen till att läsa boken.

Nu kommer ju Randi själv att besöka mig i Januari, och då skall jag passa på att bjuda in alla mina vänner som, liksom jag, funderar på livsfrågor, kanske kan hon då sprida lite klarhet för oss ”sökande”.
Självklart så har jag utsett mig själv som "Randis Återförsäljare" här på Gotland så boken finns att köpa hos mig. *ler*


En bok som jag passade på att köpa då jag var i Göteborg, är Dan Browns ”Den förlorade symbolen”. En mycket spännande roman som imponerade på mig genom sin beskrivning av alla de symboler som jag har kommit i kontakt med, dels i mina Rosenkors studier men även då jag arbetar med mina Tarotkort.

Symboler är och har varit viktiga under alla år. Nutidens symboler ser man ju i rebus, där man skall försöka knäcka en gåta genom att tolka de olika bilderna och sätta det samman till en mening.

I boken ”Den förlorade symbolen” är det en jakt på att få tag i alla symboler, för att knäcka en viktig fråga som har varit dold i många generationer. Hur det gick kan jag naturligtvis inte avslöja, för det måsta man själv läsa sig till.

Småfåglarnas skräck…

Utanför köksfönstret hänger en talgboll som Talgoxarna och Blåmesarna brukar kalasa på. Vi kan då sitta och betrakta dem på nära håll. Så vackra de är i sin granna fjäderdräkt.

En dag så hörde vi en kraftig smäll mot fönstret, vi tittade upp på talgbollen som gungade fram och tillbaka.
”Vad var det?”
Jag reste mig upp och tittade ut genom fönstret. Nere på marken stod det en Sparvhök och såg lite tilltufsad ut.
”Det måste ha gjort ont” sade jag och försökte se om fågeln var skadad. Den stod ett tag och såg sig omkring, sedan så vaggade den in emot husväggen.
”Ingen fara, den klarar sig nog”.

Den hade i alla fall spridit skräck bland alla småfåglar som nu var helt borta, de hade flytt in i buskaget där de satt och spanade bort mot Sparvhöken som efter en stund flög iväg bort mot skogen.

Det dröjde en bra stund innan vi kunde se en aktivitet runt frö automaten igen. Den här gången så fick den unga Sparvhöken inget byte, men den kommer säkert tillbaka. Den sitter säkert där ute i en talltopp och spanar in på vår trädgård för att samla mod till en ny attack.

Även fast jag fick en bok som handlar om Råttor av min kära svärdotter, så har jag upptagit jakten på de små söta mössen som vågar sig in i mitt hus. Två fällor är gillrade med ost och kommer de för nära så klipper fällan igen, rakt över deras söta nackar.
Boken är helt underbar med fina bilder.
”Det är en barnbok” sade svärdottern då hon överlämnade den.
Så nu väntar jag bara på att få studera den närmre tillsammans med Emilia och Albin. Till dess så fortsätter jag min mus jakt utan att skämmas. Kanske kan de få mig på ”bättre” tankar.

Jag får testa boken på Lilla Emilia, för hon kommer ju nu till helgen tillsammans med sin pappa. Men jag tror att hon är mera intresserad av leksaks boxen än en bok om råttor.
”Hon kan gå nu” sade sonen då jag talade med honom i telefonen.
Lilla Emilia fyller snart 1 år, och har nu fullt upp att på snabba fötter upptäcka världen.

”Vi kommer med flyget på Fredag” sade sonen
”Vi möter er”
För säkerhets skull så hyr vi en bilbarnstol till vår lilla Prinsessa, för när hon är på besök hos farmor måste vi vara rädda om henne.

”Kan du fixa en potta också, så vore det jättebra” sade sonen.
Visst, ett telefonsamtal till kusin Vicky så var även det fixat. Hon ställer upp med både rese säng och potta.
Allt är klart för storfrämmandet från Uppsala.