Mormors yllestrumpor

Undrar om mitt lilla barnbarn vill ha en mössa med små lamm på?
”Det är lika bra att sticka till en ettåring” sade jag då jag handlade garn i garnbutiken. För här går det undan, bara några extra maskor på stick nålarna så har man en storlek större, och lille Albin växer för varje dag som går.
Nu har en liten kofta tagit form, så underbart fin med små vita lamm på bröstet.
En mössa som matchar koftan håller jag just nu på med att sticka.

Att sticka är som att meditera, man kan sitta och låta stickorna fånga upp garnet som bildar en liten ögla, och arbetet växer allt eftersom. En avig och en räta, det gäller att hålla koll på mönstret och byta färg allt eftersom det lilla lammet växer fram. Jag känner mig som en riktig farmor där jag sitter och stickar. Både min mamma och mormor var riktigt duktiga stickerskor, de försåg hela familjen med vantar och yllestrumpor.

Jag var bara 4 år då min mormor satte stick nålarna i mina små händer och instruerade mig hur jag skulle göra. Hon hade egna mönster som hon själv hade ärvt av sin mor.
”De här yllestrumporna är alldeles speciella” sade hon, och visade på en mycket smart häl som hon själv hade ”uppfunnit”. ”Karlarna gillar mina strumpor” sade hon och myste belåtet.
Nu har jag inte lust att sticka yllestrumpor till mina män, däremot så kan det bli en liten yllekofta till mitt lilla barnbarn.



”Nu går de en efter en”
Jag hade stött på en av mina medarbetare då jag var ute på morgonpromenad med hunden och gubben. Hon stod i sitt grindhål och log stort då hon såg att det var vi som kom spatserande tidigt på morgonen.
”Så, hur känns det nu att vara pensionär, jag har inte sett till dig på hela tiden” sade hon.
Det är ju inte så konstigt för jag har verkligen gått i ide, håller mig allt för mig själv och skall det handlas så får gubben min åka på affären.
Så är det då man vill vara i fred och bara vila ut. Att vara chef i Gotlands kommun har verkligen tagit på mina krafter och det känns verkligen skönt att nu ha gjort ”sitt”.

”Vi får väl träffas en dag och prata lite” min kamrat såg förhoppningsfull ut ”Vi kan dricka lite kaffe och prata om gamla tider” sade hon.
Nu är jag inte längre hennes chef utan vi är båda pensionärer. Vi kan nu minnas den gamla goda tiden tillsammans, då när politikerna sa ”Gör så gott ni kan” och vi slog våra huvuden tillsammans och funderade ut stora saker, allt för att våra vårdtagare skulle få ett bra liv. Nu ser det annorlunda ut, nu styr regelverken upp allt och man behöver inte längre ens tänka själv, det är bara att kolla på Internet, där finns allt samlat i prydliga dokument.



Idag kom det ett brev på posten, det var från Albin, han skickade ett foto på sig själv som nu pryder min bokhylla. Han är så fin mitt barnbarn.
Det går inte med ord beskriva hur det känns att få ett barnbarn, man blir så glad och det bubblar inombords då man tänker på honom.
”Vilken fjantig farmor du är, som sitter och drömmer medan du stickar en yllemössa med små vita lamm på” tänker jag, men så är det väl att bli pensionär, då kan man låta tankarna ila iväg lite hur som helst, för nu behöver jag inte fatta några viktiga beslut utan nu handlar det bara om att sticka en liten kofta till mitt barnbarn. Ja, till och med så kanske jag skall ge mig på att sticka mormors yllestrumpor.

En släktklenod

Egentligen så har jag inte tid med att skriva i min blogg, jag är ju numera pensionär och har så mycket att göra. Ibland funderar jag på hur jag har hann med att arbeta tidigare, det är för mig en gåta. Nu har jag fullt upp med att sylta och safta, sådant som jag tidigare aldrig hann med att göra.
Gubben min är precis likadan, han gillar ”att samla i ladorna” så nu har han varit ute och plockat Salmbär vid dikeskanterna, så jag har haft fullt upp med att koka sylt.

Inspirerad av ”Gör det själv” programmen på TV satte gubben och jag igång med att storstäda. Nu skall det vara lättstädat, bort med alla prydnadssaker, nu skall det vara ”stilrent”
Uppe på bokhyllan har jag samlat mina ”ärvda” saker, det är antika krukor och vasar som står där för allas beskådning.
Jag har haft stor förkärlek för ”gamla” saker. Nu står de bara och samlar damm, ingen ser mina antikviteter. När jag frågade gubben min om han visste vad jag hade uppe på bokhyllan svarade han ”Nej, det vet jag inte” Ett tydligt bevis på att jag har samlat på grejer till ingen nytta. Nu diskas de och packas ner i en kartong, där får de ligga så länge tills jag vet om det är någon som är lika förtjust i antikviteter som jag varit, om det skall gå vidare i släkten och samla damm på en ny bokhylla.
Mina killar har säkert som sin far, inte lagt märke till mina klenoder.

”Skall vi ha kvar tavlorna” frågade jag gubben, tavlorna som hängde i mitt barndomshem över soffan. ”Tavlorna hör ihop med soffan” sade jag lite svävande, för jag kunde inte tänka mig att dela på dessa klenoder. ”Vi behåller tavlorna, de är ju vackra” svarade gubben.
Så får det bli, den lite modernare tavlan hänges upp i ett annat rum och rariteterna får hänga kvar.

En gungstol som jag nu har förvarat i hela mitt liv, vem skall ärva den. Tänk så mycket man har som man bara förvaltar och sedan hoppas på att en yngre generation övertar förvaltarskapet.

Tänk om ”de” kunde tala, då skulle silverbesticken som ligger oputsade i lådan, berätta om hur de inköptes av mina morföräldrar då de som nygifta bildade sitt bo. Hur de sedan packades ner i koffertar och forslades från Amerika till Gotland. Eller soppkaraffen som ser lite sliten ut, men fungerar bra som blomkruka. Den kunde berätta om hur mormor fyllde den med varm soppa och bjöd gårdens folk på ”soppmiddag”.

Medan jag diskar mina klenoder så känner jag dess historia utspelas i mitt huvud.
”Släkter kommer och släkten går” sjunger man i psalmen, det är likadant med klenoderna.

Nu måste jag skynda mig, jag kan inte sitta här och skriva blogg längre, för jag har fortfarande mycket att göra.

En lyckad affär

Bilen svängde in på den stora gårdsplanen, en traktor stod parkerad under en stor ek. Jag klev ur bilen och såg mig omkring.
Jag hade lockats in från vägen av en skylt som visade att här fanns en gårdsbutik, eftersom jag befann mig ute på landet så hoppades jag på att jag skulle hitta nyskördade grönsaker.
Tidigare på dagen hade jag ”vägt in mig” och det var inte roligt, det är bara att ”se sanningen i vitögat” och påbörja en viktminsknings kampanj.
”Nu får det bli grönsaker för hela slanten” sade jag till gubben min, nu stod jag där mitt på gårdsplanen för att leta mig fram till dörren där alla grönsaker fanns.

”Självbetjäning” stod det på en stor skylt som var uppsatt på väggen. Jag klev in i den lilla affären och började se mig omkring. Längst med ena väggen var det hyllor uppsatta och där stod välfyllda korgar med olika grönsaker i .
På ett bord stod det en skrin och bredvid låg en miniräknare. Borta vid fönstret, på ett litet bord stod en våg.
”OK, det är bara att plocka för sig” sade jag till gubben min och började undersöka vad som fanns i korgarna.

”Undrar om det finns en dold kamera här” tänkte jag, då jag plockade bland alla nyskördade grönsaker. Ett vitkålshuvud, rödbetor, morötter, gurka, solmogna små tomater, rödlök, allt som jag behövde plockade jag ner i bruna papperskassar.
Gubben min hade fullt sjå att räkna på miniräknaren hur mycket vi skulle betala. Så fiffigt anordnat, på griffeltavlor hade de skrivit upp priserna på de olika varorna, det var bara att läsa innantill.
Etthundra tio riksdaler stoppade vi i Gårdsbutikens lilla skattekista, och mycket nöjda tågade vi ut med våra påsar välfyllda med kravodlade grönsaker.

Jag sneglade bort mot boningshuset, ingen människa syntes till, det var bara några ”dvärghönor” som gick runt på gårdsplanen och letade efter mask.
”Vilket förtroende” tänkte jag, ”här har jag varit inne och plockat för mig av allt som gården kan erbjuda och det är helt okey, jag är betrodd” En härlig känsla i en tid då man övervakas från alla håll och kanter.

Campingsemester

”Nog har vi det bra nu vi två” sade jag till hunden som låg nere vid mina fötter. Nu har vi varit pensionärer i 8 veckor, en lång och underbar ledighet för två själar som har slitit för brödfödan i många år. Ja, hunden har ju inte gjort så mycket utan hon har bara varit vakthund på Järnvägsgatan 4 i Klintehamn i ca ett år. Visserligen så tog hon sitt arbete på största allvar, men några slantar inbringade det ju inte.

Två månader som man bara kan göra det man själv vill, nu när höstmörkret börjar göra sig påmind är det inte så dumt att dröja sig kvar en stund på kvällen med en intressant bok i handen. Man går och lägger sig när man är trött och stiger upp då man är utsövd. Det innebär att hunden och jag kan tassa upp redan vid 5 tiden på morgonen och brygga en stor kopp kaffe. Vi kan knäppa på TV där OS sändningarna ger repriser på alla utförda stordåd.
Det kan även innebära att vi sitter uppe till efter midnatt, med tända ljus och en deckare i handen.
Man gör som man vill, helt underbart.

Gubben min har inte varit pensionär lika länge som hunden och jag. Han har fortfarande lite ”stress i sig” han behöver ännu vara i ”karantän” ett tag till. Det behövs en av programmering på gubben. Han stressar fortfarande iväg på olika uppdrag.
Än så skall han ut på ”vedbacken” för att ta hand om veden
”Så att vi har ved till vintern” säger han. Sedan så är det nödvändigt med en tur till affären för att köpa en tidning.
”Måste se lite folk” säger han och hoppar på sin cykel för att i snabb fart cykla iväg ner mot byn.
Hunden och jag strosar runt i vår trädgård, nog får gubben ta hand om handeln om han vill, vi båda har det så skönt här och har inget behov av att trängas i affären.

”Det är som att dra ner en rullgardin” säger gubben då han kommer hem.
”Alla turister har lämnat ön och jag kunde gå ensam i affären”
”Så skönt då, för då kan vi ju ta husbilen och campa lite ute på ön” svarar jag. Det värsta jag vet är att trängas på en fullproppad camping, och att fricampa vågar man ju snart inte göra för även här på vår lilla ö har våldet gjort sig påmind. Häromdagen så var det ett rån på en bensinstation, tre unga män klev in sent på kvällen och avkrävde föreståndaren hans dagskassa. För att verkligen visa att de menade allvar, hade de tagit med sig en köttkniv och en yxa, som de viftade hotfullt med.
Lite senare framkom det att det var tre ungdomar från Hasselas behandlingshem, de hade försökt dryga ut sina fickpengar.
Med några tusingar i handen rusade de iväg och det var bara för hundpatrullen att låta hundarna nosa rätt på förövarna.
”De kommer inte att få vara kvar här hos oss, nu får de åka hem igen” säger Hasselas föreståndare och försöker lugna de upprörda rösterna som nu börjar få nog av ungdomarnas tilltag.

”Nog är det skönt att köra in på en camping och stå där över natten” säger gubben och svänger in på Sandvikens camping.
”Aldrig i livet jag vill stanna här, jag vägrar att stå intryckt bland alla husvagnar”.
För även fast turisterna har lämnat ön är det fortfarande många som bor kvar i sina husvagnar och lever camping liv hela sommaren.
”Har du blivit folkskygg” frågar gubben.
Det är inte utan att jag har blivit lite bekväm av att vara pensionär. Vi får leta upp en fin plats där vi kan ”fricampa” och lita på att hunden gör rätt för sig och ser till att inga bondtjyvar stör vår nattsömn.

Det var allt tur att det inte fanns en mikrofon framför mig i kyrkan då jag skulle läsa en bibeltext för brudparet.

”Vilken ära” sa jag, när den blivande bruden bad mig läsa en bibeltext i kyrkan då de skulle vigas.
”Jag har bara en bok” sade prästen så du får komma fram och hämta den hos mig”.
”Men, vad är det för text då?” frågade jag prästen.
”Jag har markerat den för dig, så det är bara att läsa innantill” sade den rutinerade prästen.

Mitt budskap var kärleken, den som övervinner allt.
Jag hoppas ändå att mina ord kom fram. I alla fall så hörde brudparet och prästen vad jag sa, brudparet såg lite nervösa ut, inte för att det var jag som läste utan för att det var så högtidligt vid den vackra vigselakten.

”Du skulle ha läst lite högre, man hörde inte vad du sa” sade min äkta make när jag satte mig i bänken efter utfört hedersuppdrag.
”Vilken tur då” tänkte jag, för när det vankas till bröllop är det ju brudparet som är i centrum och de hörde vad jag sa. Att jag läste lite fel, märket de nog inte, och prästen får allt skylla sig själv då hon inte hade gett mig någon egen bok.

”Åsåå skumpar ungmansdrängar till brulloprgarden ste …………å di i sadla blacken gra….”
Nog var det en lite annorlunda bröllop för framme vid koret stod prästen och sjöng med sin fina altstämma, Gotländsk bröllops marsch när brudparet tågade ut.

Bröllopsgästerna blev så förtjusta i prästens solosång så att de stod kvar och lyssnade, utanför vid kyrkporten fick brudparet pussas i lugn och ro tills sången var klar och gästerna kunde skynda ut för att uppvakta brudparet.

”Regn i kronan betyder lycka” sade brudens väninna. Så skönt att det har ändrat sig för jag har hört precis tvärtom att regn i kronan betyder tårar. Nu hade ju inte bruden någon krona så då är det andra regler som gäller. Men att skåla i ett glas Campange går utmärkt även om det regnar och fotografen fick fota ett glatt brudpar under ett stort paraply.

"Oj, jag glömde sotaren.."

” Det var det värsta jag har varit med om” gubben kommer in genom dörren och är alldeles genomvåt. ”Så här mycket har det inte regnat på flera år” säger han och hänger av sig regnkläderna.
”Ja, det var ju det jag sa då jag fick migrän, jag fick tillbringa många timmar under fällen bara för att ett oväder var på ingång över ön”. När väl ovädret kommer är det som en ”frigörelse” jag piggnar till och tycker att det är helt underbart att höra smattrandet på altantaket.
Gräsmattan suger snabbt upp vätskan och svarar med att fylla de uttorkade bladen med näring.

På båten till Gotland är mina kära vänner, de som under flera månader har planerat att gifta sig här på ”den magiska ön”.
”Det blir fint väder till Fredag” tröstar jag den blivande bruden med. ”Du skall se att Gotland kommer att visa sig från sin vackraste sida”
Vilken tur att de ändå valde att vigseln skulle vara i en Medeltids kyrka, för inte är det så kul att stå ute i regn och rusk.

Jag hade precis glömt bort sotaren, han hade skickat ett kort till mig för att påminna mig om att nu var det dags igen att sota skorstenen. Precis när mina fastlandsgäster hade ”satt sig till bords” så ringde det på dörren.
”Ja, det var dags för sotning” där stod vår unge sotare men sin sotarmössa käckt på sned och log så att hans tänder lyste vita i det sotiga ansiktet.
”Oj,oj det har jag alldeles glömt bort. Du får komma in”
Gubben min reste sig från bordet och skyndade sig ut på baksidan av huset för att resa upp stegen så att sotaren kunde komma upp på taket.
Sotaren har varit på besök hos oss tidigare så jag visste att han var mycket noggrann med att sota, det syns aldrig ett svart spår efter honom.
Han tejpade ett stort skynke runt braskaminen för att inget sot skulle komma in i rummet då han stod högt uppe på taket och sotade skorstenen.


”Kan du följa med oss till kyrkan?” frågade den blivande bruden. ”För jag vet inte om vi hittar”
Det är klart att vi måste se till att det blivande brudparet hittar, annars så blir det ju inget gifte mål.

”Vilken sida skall jag stå på?” frågade brudgummen där han stod framför altaret i den medeltida kyrkan.
Inte är det lätt att veta hur ritualerna är vid ett Gotländskt bröllop. ”Jag börjar bli nervös” den blivande bruden ser lite svettig ut ”Måste jag ha en brudbukett, jag vill inte ha det! ”

På vägen hem från kyrkan åker vi in förbi en blomsterhandel för att se ut en vacker brudbukett till bruden ”Du måste ju ha något att hålla i händerna” säger den mycket snusförnuftiga dottern.

Vilket bestyr, för även fast det skall vara ett enkelt bröllop, så krävs det ändå lite planering och att man följer vissa uppgjorda rutiner.

På kvällen anlände min favoritgäst, det var lille Albin som hade tagit båten över till sin farmor, så nu sussar han gott i sin pappas pojkrum där bredvid sin mamma och pappa.

”Han har minsann vuxit sedan sist” säger jag och klämmer lite på hans små ben.

Inte ens hunden vill gå ut..

Inte ens hunden ville gå ut idag, ett stort molntäcke låg över Gotland och regnet vräkte ner. Tyvärr så har jag återigen glömt att köpa en regnmätare så jag får vänta på att grannen kommer över med sin rapport.
Inte går det någon nöd på oss, vi sitter här hemma och har det varmt och torrt, värre är det med ”nasarna” på Medeltidsmarknaden, där har man inte det så värst trevligt idag.

Under många år har gubben min och jag varit med på Medeltidsmarknaden. Varje år deltog vi i det stora spelet om Valdemar Atterdags intåg på Gotland, hur han brandskattade Visby. År efter år återkom han vecka 32, för att upprepa händelsen.
Många gånger har jag funderat på varför Gotlands medeltidsmarknad har blivit så otroligt populär, den blir bara större och större för varje år som går.

Vi klädde oss i tidstrogna kläder, gubben med ett rejält skinnförkläde och jag med specialuppsydd klänning. Där stod vi och lät turisterna fotografera oss som det rejäla snickare paret vi skulle föreställa. Vi som såg till att alla hade trätallrikar och träskedar till den stora festen som skulle vara sista kvällen.
I över 20 år stod vi ut, sedan föll vi för ålderssträcket eller var det för de kommersiella kraven att vi skulle vara där dygnet runt. Från tidiga morgon till sena kvällen ville turisterna ha möjlighet att kunna strosa runt på den medeltida marknaden, där man kunde förse sig med allt vad medeltiden kunde erbjuda. Vi kände oss som statister i en medeltida långfilm.

För några år sedan så satte jag stopp, ”Nu får du åka ensam” sade jag till gubben, ”För jag strejkar!”
Det har jag inte ångrat en enda gång utan nu kan jag själv vara den som strosar runt bland alla marknadens nasare och tittar kritiskt på deras hantverk.

Varför har Gotland lyckats med det? Jo kanske för att vi var först och vi ligger så underbart avskilt från yttervärlden så många tror säkert att vi har det så här jämt, att livet har stannat på Gotland. Det är inte så konstigt om man tror så för det är inte bara medeltidsmarknadens nasare som har klätt sig i tidstrogna kläder utan det har många andra även gjort.
På Gotlandslinjen möts man utav Medeltidsklädd personal, affärspersonal strosar omkring bland affärshyllorna iklädda medeltidskläder. En munk kan komma vandrande i gränderna på väg mot något medeltida kyrka. Hela Gotland stannar upp och vi gottar oss i Medeltiden.

Själv så ids jag inte längre besöka medeltidsmarknaden, jag har fått nog, för har man varit med i över 20 år så finner man inte så stort nöje i det längre. Jag uppmuntrar mina gäster att göra besök, för en som inte har varit med från början är det här naturligtvis mycket sevärt. Allra helst för barnen, det finns mycket att lära sig av historien.

Vi får väl rycka upp oss, gubben och jag nu då vi har fått barnbarn, det stod i barnbarns boken att ett besök på en historisk plats är ett utmärkt utflyktsmål att göra med sina barnbarn. Men lille Albin är nog inte intresserad att följa med oss i år, han är nog lite väl ung, för han är ju bara 4 veckor gammal.
Tiden går så fort och snart så täljer farfar ett träsvärd till lille Albin så att han kan hjälpa Gutarna när Valdemar Atterdag återkommer för att brandskatta Gotlänningarna.

"En riktig oväders kärring"

”Så du kommer upp nu” gubben sitter ute på altanen och läser en tidning.
”Ja, hunden tyckte att jag skulle komma upp nu” jag tittade ner på hunden som stod där och såg ut som om hon inte fattade något, att det var hon som hade kommit in i mitt rum och stuckit sin kalla nos in under näsan på mig. Hon stod där bara och tittade uppfodrande på mig.
”Vad är det med dig?” frågade jag, hunden viftade på svansen ”Har du haft långsamt?”
Jag tittade upp mot molnen som tornade upp sig ute över havet.
”Det ser inte ut att bli något regn idag heller.”

För några dagar sedan så hade mitt huvud gjort sig påmint om att det var ett kraftigt lågtryck på ingång. Mitt huvud reagerar på så vis att jag får migrän, och då kan både hund och gubbe räkna bort mig under några dagar, jag får vara så god att inta sängläget och krypa under fällen. Där får jag ligga tills anfallet börjar klinga av.

”Jag trodde att du skulle slippa migrän nu när du är pensionär” sade gubben.
”Ja, det trodde jag med, men det här är nog mera ”väderbetonat”
Det är allmänt känt bland vänskapskretsen att jag är en riktig spåkärring som mycket väl skulle kunna arbeta åt SMHI för så exakt kan jag förutspå oväder.
Nu får det inte var vilket ”skrutt väder” som helst utan det är då molntäcket lägger sig tungt över Sverige och pressar sig ut över Gotland, som jag reagerar som en väderleksrapportör.

”Du ser allt lite blek ut” säger gubben och ser medlidsamt på mig där jag kisar på honom med rödsprängda ögon.

Hunden pockar på uppmärksamhet, hon springer bort mot köket, ”Har inte hunden fått någon mat?” frågar jag gubben. För det är ju annars alltid jag som brukar utfodra hunden.
”Visst har hon fått mat” säger gubben, men hon har inte varit så hungrig nu då du har legat där inne på kammaren tillsammans med dig, hon har legat där bredvid dig hela tiden, har du inte märkt det?”

Jag tittar på min kompis, hon är en solidarisk vän, som har hållit mig sällskap.
”Då får vi gå ut och äta båda två då,” säger jag till hunden, för visst fattar hon att även jag måste få i mig lite föda.

”Inte blir det något regn av det här heller” grannen har kollat regn mätaren igen. ”Nu finns det bara damm och smuts i mätarglaset” säger han ”Ja, till och med så har en spindel vävt sitt nät över hålet”
Grannen längtar efter regn så att han kan föra sin statistik.
”Bara 20 mm sedan i april” säger han. Plötsligt så börjar det att regna, ett underbart uppfriskande regn.
Grannen får fart han springer med långa steg, med regnmätareglaset i handen
”Jag måste skynda mig att sätta tillbaka mätaren så att jag kan se hur många millimeter som har kommit” ropar han över axeln då han skyndar iväg bort mot sin tomt.

Vi hjälps åt, gubben och jag, med att få in allt under tak som inte bör bli vått. För som sagt, vi är inte så vana med att regnmolnen pressar sig in över ön.
Hunden hoppar runt ute på gården, hon älskar att försöka fånga regndropparna med munnen.