Med Länsstyrelsens tjänstemän i skogen….

Med stövlarna på vandrade ett litet gäng in i skogen för att beskåda allt vatten som hade tagit sin egen väg. En liten bäck hade bildats och ringlade sig igenom naturen fram till ett litet tjärn. Tjänstemännen stannade upp och tittade på den lilla porlande bäcken.

”Ja, det var en hel del vatten här” sade den ena tjänstemannan.
Han tittade sig omkring på träden som nu stod mitt ute i vattnet.
”Det är ingen fara för träden” sade han beslutsamt, ”för de vilar just nu, snart så börjar de växa och rotsystemet går djupt ner i jorden”

”Vad kommer allt vatten ifrån?” undrade den andre tjänstemannan. Han hade presenterat sig som ”Vattenmiljöansvarig” och var naturligtvis nyfiken på varifrån allt vatten kom.

Vi följde bäcken uppför, in i grannens skog och hittade källan, det var självaste storbonden som hade tagit fram sina stora maskiner och rensat sina diken. Med grävmaskin hade han grävt djupa diken som nu var vattenfyllda.

”Tjänstemannen som var ansvarig för vattenmiljön skakade på huvudet och sa ”Det här kan vi inte göra något åt, storbonden har all rätt i världen att rensa sina diken”

Han ställde sig nära mig, och sa ”Bevisbördan är så svår, så vi kommer ingen vart med att anklaga storbonden för miljöbrott, men jag skall ge dig ett förslag, du kan få ansöka om att få bidrag till Våtmarker”

Den långe stilige Vattenmiljöinspektören, tittade ner på mig ”Vad säger du? Fundera lite på det här”

Naturligtvis så kan man inte ge sig i lag med en storbonde som bara har rensat sina diken, och att jag sedan får ta hand om hans vatten i min skog är bara något som jag måste gilla.

”Okej, jag skall tänka på saken” svarade jag

Men så mitt i natten vaknade jag av att en röst sade ”Men Inga-Maj, inte skall du gå med på det där” Jag satte mig upp i sängen, vem var det som talade till mig? Jag såg mig omkring, hunden kurade ihop sig borta på sin bädd. Gubben sov lugnt bredvid mig.

”Okej” sade jag högt, jag skall inte gå med på det utan nu bär det av till maskinaffären och där införskaffar vi en stor kraftig motorsåg. Nu skall vi rensa dikena precis som storbonden har gjort, så får vi också fart på vattnet som sakta kan slingra sig fram genom skogen rakt in på nästa skogsfastighet.
För storbonden har skogar lite överallt, vattnet kommer att återkomma till en annan skog som också är i storbondens ägor. Vattnet har bara tagit en liten sväng genom min skog och får leta sig vidare till närmaste dike.

”Släkten komma släkten går….”

”Nu är vi pensionärer på riktigt” sade gubben efter det att vi kom hem från pensionärsmötet.

Med ett varmt välkomnande togs vi emot och bepryddes med var sin PRO nål som nu sattes fast på våra jackslag.
Vi är medlemmar i PRO föreningen i Klintehamn, och det är inte dåligt. För en gångs skull så känner man sig riktigt ung där man sitter tillsammans med andra medlemmar som har uppnått den aktningsvärda åldern. Då man med stolthet säger ”Jag är 90 år”

”Det var roligt att du kom med i föreningen” sade den lilla damen då hon sträckte fram sin rynkiga hand till mig.
Jag minns henne sedan jag var liten, har ofta suttit i hennes trädgård och druckit hemlagad hallonsaft.
”Visst gick du i Sanda folkskola” sade hon ”i samma klass som min son?”
”Kan man tänka sig att vi har barn som är 66 år” fortsatte hon.
Hela hennes rynkiga ansikte strålade och hon log mot mig.
”Ja, det var verkligen trevligt att Ni kom med”

”Släkten komma släkten går” sjunger man i psalmen och så är det även i en liten pensionärsförening, för mötet inleddes med en tyst minut till minnet av en medlem som hade lämnat jordelivet. Efter det att vi tillsammans hade sjungit ”Härlig är jorden” så var det vår tur att välkomnas. För hur skulle annars en pensionärsförening kunna fortsätta att bedriva en meningsfull aktivitet om det inte fylls på av nya medlemmar.

Jag sneglade på gubben min som satt och småpratade med mannen mitt emot, de hade visst gemensamma intressen för Gubben värvades raskt in i en slöjdgrupp som snickrar fågelholkar som sedan skulle säljas på vårens auktion.

”Vi är en aktiv förening” sade ordföranden och räckte fram ett programblad till mig. Jag har hört att du kan sjunga så du är välkommen i vår sångkör”

Inte behöver gubben och jag vara oroliga för att vi inte skall få något att göra. För på listan så fanns det en hel del aktiviteter som väcker mitt intresse.

Som att dra ner rullgardinen….

Så tyst det blev med en gång. Från att ha huset fullt av folk, så var det bara gubben och jag som satt där och tittade på varandra.
Nu har alla rest tillbaka till fastlandet och det är så tomt och tyst i huset. Kvar på golvet ligger en hög med byggklossar och på bordet ligger kritorna utspridda.
Här har det varit liv och rörelse under några dagar, när barn, barnbarn, svärdöttrar och släktingar har varit på besök.

”Jag fick min första Havsöring!” Svärdottern ser stolt ut när hon berättar om ”fiskefärden”
I alla år så har det varit en liten intern tävling, under Påskhelgen, om vem som tar den första öringen.
”Den var under minimåttet så jag satte tillbaka den igen!”
Ja, så säger en sann fritidsfiskare, för små Havsöringar blir snart stora Havsöringar, om de får leva vidare.
För säkerhets skull så har jag besökt fiskhandlaren och inhandlat en stor präktig laxfile, som snabbt tas fram ur kylskåpet för att tillagas.


Hunden går runt i huset och letar efter småttingarna, som hon var så nyfiken på, de som luktade så gott. Hon tar en sväng runt bordet där hon slickar upp några smulor som har ramlat ner från bordet.
”Jag går och lägger mig en stund” sade jag till gubben, sneglade lite bort mot hunden som reste sig upp och följer efter mig.
”Nu är det som förut igen” tänkte säkert hunden då hon tassade bakom mig bort till sovrummet där vi båda kryper ihop i sängen för att ta en liten ”tupplur”.

En farmor med skavanker…

Nog var det tider sedan som man själv hade småttingar som sprang runt benen och ville att man skulle ta upp dem i famnen.
Lilla Emilia har minsann förstått att hennes farmor är mycket svag för henne och hon utnyttjar det till max. Att få vara i farmors famn och titta på det som händer ute på bakgården, är något som verkligen lockar en liten tjej.
”Titta dääää…” säger hon och pekar med det lilla fingret ut mot hunden som traskar runt, på gården, och nosar efter ovälkomna gäster. Man vet aldrig om en katt har traskat över gårdsplanen.
Vår fågel matnings station är välbesökt, flyttfåglarna hittar tillbaka till vår gård och ser sig väl smaka av det gubben har lagt ut.
Lilla Emilia pekar ut mott Domherrarna som sitter uppe i ekens krona. ”Titta däää…”
”En fågel” säger jag mycket pedagogiskt.

En stor fågel kommer inseglande över gården, ”Vad är nu det där för en fågel?” frågar jag ”en Duvhök kanske?” Den seglar så elegant in över småfåglarna som festar på solrosfröna som ligger på marken.
”Dramatik på Loggarvevägen 17” tänker jag där jag står vid fönstret med lilla Emilia i famnen.
Duvhöken gör ett svep över gårdsplanen men upptäcker vår stora vakthund som ligger alldeles stilla och betraktar det som pågår under ekens krona.
”Så skönt!”
Duvhöken ger sig iväg bort mot grannens tomt, för att se ut ett nytt byte.

Att stå så där med lilla Emilia på armen, tar på krafterna, jag försöker att gå bort från fönstret och sätter ner Emilia på golvet. Det är verkligen svårt att motstå hennes uppsträckta armar, jag lockar med mig henne bort till fåtöljen där sagoböckerna väntar.

Snart så kommer kusin Albin, då blir det fullt upp för Albin är en kavat liten kille. Albin-klätter-bus, har vi döpt honom till för det finns ingenting som hindrar honom från att testa gränserna för hur högt man kan klättra.

Lilla Emilia sover sött i sin säng, skönt för en farmor med skavanker att få sitta en stund och skriva i sin blogg. Snart så är det full fart igen och då vill det till att jag har vilat mina armar, för som sagt, lilla Emilia vet verkligen att farmor är svag för henne och inte kan motstå att lyfta upp henne i famnen och stå framför fönstret och betrakta det som sker där utanför.