Inte riktigt på hugget...

”Skall du inte med på marknad?” gubben min stod i dörren och såg frågande på mig.
”Nä, jag stannar kvar här hemma” svarade jag för att gå på ortens marknad fann jag ingen glädje i att göra.
”Hunden och jag skall sätta oss en liten stund och meditera” svarade jag och tittade på hunden som låg vid mina fötter.

Årets Marknad i Klintehamn är annars något som lockar långväga besökare.
”Dottern kommer hem nu till marknaden ” sade grannen och såg mycket glad ut ”Det har hon gjort varje år nu sedan hon flyttade till Stockholm, det är något hon inte vill missa”

Marknaden är kanske mera en social mötesplats där man kan ströva runt och betrakta utbudet. På senare år så har det kommit allt fler marknadsstånd och utbudet har blivit mera internationellt. Att leta efter mina favoriter bland alla marknadsstånd såg jag som en svår uppgift.
”Du får leta reda på ståndet som säljer hemkokta karameller och brända mandlar” sade jag till gubben då han gav sig iväg. ”Jag köper hem lite gott kaffebröd till dig också” sa gubben och försvann iväg på sin cykel. Han var nog lite extra glad för att åka själv, så att han kan ströva fritt bland alla marknadsstånd.


Jag sätter på en meditations skiva och placerar mig i fåtöljen, hunden vet precis vad som gäller och lägger sig på mattan framför mina fötter.

”Så skönt att slippa trängas med folk” tänker jag för som nybliven pensionär har jag fortfarande ett stort behov av att få vara själv.
”Bäst att hålla sig borta från stora folksamlingar nu när jag skall opereras”
På Söndag kväll så får jag packa min lilla väska med det absolut nödvändigaste, jag har fått en lista på vad som nu skall hända på måndagsmorgonen då jag rullas in på operationssalen för att få min knäled utbytt.

”Det gäller att planera för rehabiliteringen” tänker jag för det har personalen på lasarettet naturligtvis också tänkt på, och skicka med förhållnings regler.
”Ingen bil körande på två månader ” står det med fet stil. Bara det måste vi planera för, jag som är van att röra mig fritt utan chaufför får nu snällt be gubben och skjuts om jag skall göra något.
Ingen simhall heller, undrar vad man får göra egentligen. Jag studerar förhållningslistan och till slut kommer jag fram till att det enda som är tillåtet är att promenera.
”Då blir hunden glad igen för det som hon gillar allra mest är när vi kopplar henne för en långpromenad.

Trädgårdsmästaren...

Att vara trädgårdsmästare..
”Nu måste du vara trädgårdsmästare, ta fram sekatören och sågen och gå ut i din trädgård, för nu är det dags att röja bland det vildvuxna”.
Nu var det inte min egen trädgård som astrologen menade utan det var min ”inre trädgård” som jag behövde se över.
Enligt astrologen så hade jag svårt för att säga NEJ och har så haft i många år.
Att säga NEJ till personer som på ett eller annat sätt utnyttjade mig. Att kunna sätta gränser för vad jag orkade med.

En svår uppgift, ”vilka grenar suger energi” tänkte jag då jag satt och mediterade en dag. Kanske har hon rätt, min käre astrolog, att jag har svårt att sätta gränser för enligt mitt horoskop så är jag en person som alltid vill vara till tjänst för mina medmänniskor.
”Arbetsgivarens favoritarbetare” sade hon, ”för du kan inte säga nej, du jobbar och jobbar”

Nu som pensionär skall jag ta fram stora sågen och se vad som behöver tas bort. Fokusera mig på det som ger mig tillfredsställelse och där jag kan se att jag själv får något i gengäld.

Det gäller att ha balans, man kan inte bara ge utan man måste också få något tillbaka.
”Jag torkar svetten ur pannan och tittar mig nöjt omkring, efter en genomgripande förändring i min trädgård, kan jag åter andas.

Nu får jag fokusera mig på min operation, den som jag har fått vänta på så länge.
”Du får inte ha något sår” Sade sköterskan ”För då kan vi inte operera dig”
Kanske var det så som getingen tänkte då den slog sig ner i mitt knä och stack mig i låret.
Getingens giftiga gadd stacks in i mitt lår och bara på några sekunder så svullnade hela låret upp, som en rid byxa.

”Aj, aj, det var som ett Skorpionbett, för Getingarna är ju väldigt giftiga så här års.
Kanske satt getingen på en av de grenar som jag sågade ner” tänkte jag för nog var det lite onödigt att jag just nu skulle få känna på en bitsk gadd.
I flera timmar satt jag och tyckte synd om mig själv, den stackars getingen som bara var ute för att söka sig en vintervila, låg som en liten krympling mitt på golvet. Lite chokad efter det att jag hade satt mig på den.
Tur är att jag inte har någon allergi för getingstick utan jag har några dagar på mig för att kurera mig, innan det är dags för mig att opereras och återfå min rörlighet och kunna gå ut med hunden på våra långpromenader.

Inskriven på lasatettet..

Så var man inskriven på lasarettet. Nu finns det ingen återvändo, jag skall opereras och har nu fått veta allt om vilka rutiner som gäller.
”Du måste vara här redan klockan 18.00 på söndagskvällen” sade sköterskan och såg mycket bestämd ut. ”För vi litar inte riktigt på att ni håller dieten som ni ska” Hon sträckte fram en lapp och sa: ”Nu vill jag kolla om du har uppfattat vad narkosläkaren informerade dig om”
”Oj, är det skrivning?” frågade jag och satte mig ner på en stol och svarade på frågorna.
From när får du inte äta någon fast föda?
Vad får du inte dricka?
From när får du inte dricka något alls?
När jag hade fyllt i blanketten och fått ett godkännande av sköterskan sade jag
”Nu är det så att jag verkligen inte kan komma till klockan 18.00 för jag är upptagen och kan inte komma förrän efter 22.00”

Hon såg mycket missnöjd ut, och sade ”Då får du gå in på avdelningen och prata med dem, för det kan inte jag bestämma”

När jag klev in på avdelningen så hörde jag en mycket glad röst som sa: ”Nej men Inga-Maj”
Där stod en sköterska och såg mycket glad ut, jag fick dra mig till minnes, oj, jag som känner så många människor, inte vet jag vem den glada sköterskan är, men helt klart, hon känner mig.
”Alla känner apan men apan känner ingen”
Någonstans där inne i hjärnkontoret så vaknade det och jag sade, du har varit min elev eller hur?”
”Visst har jag det, för 8 år sedan” svarade hon.
I ett huj så fixade hon så att jag fick ”permis” till efter klockan 22. ”Det är bara att gå in via akutintaget och säg att du skall läggas in här på K1”

Väl hemkommen så fick jag sitta och studera alla papper, för att veta hur allt skall vara då jag skall läggas in på sjukhuset.

En familjetradition…
”Det är då tur att det händer lite i familjen så att vi blir tvingade att gå till kyrkan” sade mannen som tog min hand, han skrattade gott ”Och så får vi ju träffas emellanåt”
Det var släktkalas och vi var bjudna till kyrkan för att närvara vid ett barndop. En högtid som man absolut inte kan tacka nej till.

Framme vid dop fonden stod min systerdotter och hade en liten Alicia i famnen. Alicia skulle få sitt namn genom dopet, och vi, alla hennes släktingar och vänner var inbjudna.
Hon var så fin lilla Alicia, den vita dopklänningen var nästan i minsta laget. Det var gjord av tunnaste bomulls tyg.
Sexton namn var broderade med fina kedjestygn runt om på dopklänningen.

Visst är det trevligt med traditioner, den förste bebisen som döptes i klänningen var min storebror och det var år 1941. Dopklänningen har sedan gått i arv och används utav vår familj.
Snart så kommer jag att broderas in Albins namn för han skall precis som sin far döpas på traditionellt vis. Undrar bara om han kan ha den skira bomullsklänningen, för bebisarna var nog lite mindre då på 40 talet när min mamma sydde dopklänningen som har hängt med i så många år.

Som sig bör, så bjöd föräldrarna på kalas efteråt och det är mycket praktiskt att då hyra in sig i församlingshemmet, där allt som behövs finns lätt tillgängligt.
Sju sorters kakor var det då inte, men likaväl en stor underbart god tårta som vi alla festade på.

”Ja, det är tur att ungdomarna bjuder till fest emellanåt så vi gamlingar får träffas, är det inte jämna födelsedagar så är det barndop eller bröllop.” Alicias farfar såg nöjd ut för det är inte så ofta annars som vi träffas, annat än på kalas.

”Det är mycket rosa i klänningen” för naturligtvis så höll även vår kära mamma på traditionen att rosa brodyr skulle vara till flickor och blått till pojkarna, då hon broderade in sina barnbarns namn.
”Ja, vi får hålla på traditionerna, du och jag” sade min kära syster Stina, när hon överlämnade en docka med blått brodergarn. ”Det har varit många flickor nu ett tag, det skall bli trevligt med ett blått namn nu som omväxling.

Mitt stora intresse...Tarot

För snart 15 år sedan så kom jag i kontakt med Tarot för första gången. Direkt så kände jag att det skulle vara något för mig och köpte en Rider Waite kortlek, anmälde mig till en distansutbildning och satte igång.

Den vanliga uppfattningen är att tarotleken skapades för spådom. Men så är det inte alls. Korten är nämligen främst ett hjälpmedel vid personlig utveckling via meditation.
De är också portar till Astralplanet. Möjligheten att förutsäga vilka krafter som är i rörelse vid ett speciellt tillfälle, är något som man får på köpet, så att säga.

Att meditera runt ett kort kan ge så mycket att få tillträde till Astralplanet – tankens kungarike – som är ett gigantiskt kollektivt undermedvetande. Det är till detta plan som tarotkorten öppnar portar.

Under ett år har jag haft en utbildning för några vänner. Vi har träffats regelbundet och samtalat runt Tarot, de har blivit riktigt duktiga på att tolka korten och som träning så får de lägga kort för varandra.
Astralplanet kan man jämföra med Internet där man kan söka information, man använder sin intuition och egen erfarenhet när man tolkar korten utifrån varje korts betydelse. Till sin hjälp har man nyckelorden som ger en ” hint” om vad det hela handlar om.

Många är mest intresserade av att få hjälp med tolkning. Tarotlinjernas utbud är välbesökta och man betalar mer än gärna 19:90 i minuten för att få svar på en fråga.
Den vanligaste frågan handlar om sökandet efter den stora ”kärleken” mera sällan så får man svara på frågor som handlar om den egna själsutvecklingen.

Många Tarot tolkare vittnar om hur de har utsatts för spe för att tolkningen inte levde upp till förväntningarna. Får man inte det svar man önskar går man bara till nästa tolkare och hoppas på bättre tur.
”Det stämde inte alls”
”Hon kan ju inte tolka”
Den riktigt duktiga tolkaren säger sanningen och låter sig inte frestas av att vara till lags för att få en nöjd kund. Men många tolkare är beroende av linjens inkomster och vill naturligtvis att kunden skall återkomma.


Jag föredrar numera att bara arbeta med utbildning. För korten har en magisk makt att öppna upp sinnet och få igång tankeverksamheten. Utlägg ger jag bara till de som jag känner eller som jag har utbildat, för naturligtvis så finns det poänger med att få en djupgående analys utifrån Tarotkortens budskap.

Gubbens roddmaskin....

Går det att ro utan vatten?
Jag tror det för gubben min har köpt en roddmaskin.

”Kan jag ställa den här uppe på övervåningen?” frågade han då han bar in det stora paketet från bilen.
En roddmaskin som han skall träna upp sina muskler på. Ja, det är ju bra för som pensionär kan det bli lite förslappade muskler annars. Fast jag tror inte att det är någon risk för det med gubben min, för han är så aktiv ute på ved backen.

Nu står den i hörnet och glänser, gubbens nya leksak.
”Kunde du inte ha gått till gymmet istället” frågade jag.
Gubben lyssnade inte på det örat, utan satt och studerade anvisningarna.

”Du kan också ro på den här, säger gubben "jag kan ställa in den så att det inte är så tungt för dig, då du skall ro”
Jag tittar lite misstänksamt på maskinen och tänker ”Det får allt vänta tills efter operationen, då först kanske jag skall testa gubbens maskin”
”Nää, det är bäst att du testar först, så vi vet hur den fungerar. Jag väntar nog ett tag” gubben brydde sig inte om att lyssna, han var helt upptagen med att kontrollera alla finesser på maskinen.



”Vi har alla fördomar” ja så påstås det i alla fall. Jag har nu funderat på vilka fördomar jag har. Egentligen så visste nog jag inte vad en fördom var så jag fick allt fundera lite först innan jag kunde avgöra vad jag hade för fördomar.

”Vilka fördomar har du” frågade jag en vän.
”Inga svarade hon snabbt, jag tycker att jag har varit med om så mycket och har blivit tolerant med tiden”
Men efter en stund så sa hon ”Alla har vi väl fördomar, det är bara så att vi inte tänker på det”.

Hon har så rätt, min vän, för visst bär vi alla på en och annan fördom.


Kanske är det en fördom som jag har mot gubbens roddmaskin, att det inte är något för äldre kvinnor. Jag tror att jag kan träna mina muskler med att bära ut sopor, hänga tvätten på linan.
Dammsuga, laga mat, lyfta den tunga stekpannan upp på spisen. Det finns massor av möjligheter för mig att träna mina muskler i bara "att vara".

”Det räcker inte säger gubben” Man måste svettas lite, nu har han satt sig i sin nya roddmaskin och börjar dra i spakarna.
Jag smyger mig ner för trappan för när väl gubben börja svettas, vill inte jag vara i närheten.

Kanske är det en fördom mot gubben, för så stark och vältränad som han är dröjer det säkert innan han är nöjd med sin första roddtur på övrvåningen, och vem vet, han kanske inte ens svettas.

Sångkören..

Lo-cus i-ste paus a Do fac-tus est, paus
Den entoniga sången klingar ut ur lokalen, idag är det kör övning och vi tränar in de olika stämmorna.
”Lyssna på varandra” hojtar körledaren, hon sitter bakom sitt piano och spelar.
”Jag spelar Tenorernas stämma, lyssna bara på mig”
I altstämman försöker vi att få tag på de noter som ligger där emellan. Ofta så är det inte så enkelt.
”För att sjunga i altstämman så måste man vara musikalisk” tröstar hon oss med.

Vår kör har funnits i 90 år, det var den första kyrkokör som startades på ön, så nu när vi skall jubilera vill det till att vi bjuder på något alldeles extra.

”Hur uttalas factus est” frågar en körmedlem, för det gäller att man kan lite latin, åtminstone måste man kunna uttala det perfekt när man sjunger.

En hel dag satt vi på hårda stolar och tragglade igenom stämmorna på ca 15 stycken.
”Vi måste ha något pampigt” säger körledaren och plockar fram ”Guds lov i naturen”
Nu har vi ju fortfarande flera veckor på oss att öva, för konserten är inte förrän den 22 november.

Redan som liten tös så förstod jag att det där med sång var något alldeles extra. Det var alltid mycket sång och musik i vår familj, pappa tog ner fiolen från väggen och vi flickor sjöng av hjärtans lust.
”Hur länge har du varit med i sångkör då” frågade en vän.
”Så länge jag minns” svarar jag, för så är det, jag minns att jag satt på en scen redan som 4 åring, det var min kära mamma som var med och spelade ”buskis” teater.
”Du får spela lillan” sa hon och manuskriptet skrevs om i all hast för att ge mig en liten roll.
För hur skulle hon annars kunna träna in sina roller, där satt jag på scenen och lekte med min docka, när helst jag hade lust så sjöng jag en sång.
Allt har sin tid, ett början och ett slut, det kommer säkert en dag då även min röst sviker. Men min käre körledare har lovat att när den dagen kommer så skall hon berätta det för mig för att förstöra klangen i vår kör, det vill ingen göra.

En dröm uppfyllelse.........

”Vad gör du nu som pensionär, målar du”?
Jag läste brevet som jag nyss hade fått via postbilen. Jag har en ung vän som jag brevväxlar med. ”En antik kommunikations sätt” kan man säga, men eftersom vi båda gillar att få brev så har vi valt att hålla kontakten på det sättet.

”Vad gör du nu då?” frågar min vän i sitt brev.
Dagarna går så fort och nu har jag varit pensionär i 3 månader. Under den tiden så har vår släkt förökats med en ny liten medlem, lille Albin som är det finaste barnbarn man kan se.
I alla fall så tycker jag det!

Det är så underbart att ”äga dagen” att bara göra det som man vill.
Sova tills man vaknar, äta frukost och läsa tidningen, inget jäkt utan att går i ultrarapid.
”Vad skall du göra idag då” frågar jag gubben min. Han ser lite fundersam och tittar upp mot himmelen.
”Det får nog bli ”ved backen” idag för det är så fint väder”
Jag tittar ut mot bakgården där gubben står och staplar ved ”Det blir gott till vintern” tänker jag och stoppar in några pinnar ved i kaminen.

Trädens blad börjar gulna, det håller på att bli höst och framför mig ser jag alla höstens färger.
Jag kanske skall göra som min brevskrivande vän föreslår, att måla har varit en av mina passioner som jag inte har haft tid att utveckla, för att jag har arbetat så mycket.
Jag letar fram färgtuberna från hyllorna. Var har jag staffliet? Längst in i garderoben står det och dammar. Nu skall det bli lite färg på dukarna som jag inhandlade för flera år sedan.
Möt hösten med färg och penslar. Ja, det kan man göra då man är pensionär….

”Det är som att meditera” tänker jag då jag låter penseln glida lätt över duken, att se hur en bild växer fram.

Så ringde äntligen telefonen på mitt skrivbord, det var från lasarettet där man meddelade att jag nu skulle få tid för en knä operation. Jag har linkat omkring så länge och har den senaste tiden blivit stillasittande eftersom jag inte längre kan röra mig så lätt som förr.

”Du får först träffa läkaren som skall operera dig” sade sköterskan som ringde till mig.
Nog pirrar det alltid lite i maggropen då jag tänker på att snart så ligger jag där på operationsbordet och är helt överlämnad till expertisen.
”Vi byter ut hela leden ” sade ortopeden så käckt. Jo jag vet, för jag har arbetat på operationsavdelningen och varit med på operationerna både på knäleder och höfter.
Jag vet hur det är och det är kanske just därför som det pirrar lite extra i ”magtrakterna”.
Men nu är det min tur.
”Du har svår Atros står det i journalen” sade systern ”Därför så har vi bestämt att skynda på lite för vi förstår att du har ont”
”På tredje dagen är du uppe och hoppar, då går du i trapporna”
Vi får verkligen hoppas att hon har rätt, att det skall gå som en dans att bli återställd med en ny knäled inopererad.

Jag packar ner mina färgtuber i korgen, sätter på mig stråhatten och vandrar ut i trädgården, jag får allt ta med mig en stol för än så länge klarar jag inte av att stå så länge. Men vänta bara, snart så skuttar jag iväg ut på stranden med mina målargrejer, ställer upp staffliet och låter mig hängivas av allt det vackra som finns ute i naturen. Penseln sveper lätt över duken och med kärlek och smärta föder jag fram mitt motiv.

Nymodigheten....

Den lilla klockan pinglade till då jag öppnade dörren till lanthandeln. Handlaren stod bakom sin disk och expedierade sina kunder allt efter en speciell turordning. Kunderna fick själv hålla reda på vem som stod på tur.
”Vad skall det vara här då?” frågade handelsmannen.
Med notan i hand läste jag upp vad min mamma hade skrivit.
Handlaren sprang raskt bort och plockade ner varorna från sina välfyllda hyllor.
”Skall kaffet vara grov malet? Frågade han.
”Nej, vi mal vårt kaffe själva i vår kaffekvarn”.
Handelsmannen gick in i ett speciellt kylrum där han förvarade alla charkuterier. Genom en glasruta kunde jag se hur handelsmannen tog fram falukorven och skar av en bit som han sedan lindade in i ett blankt papper.

Min barndoms lanthandel, med handlare Jönsson som var en man som man verkligen kunde lite på. ”Det var på den gamla goda tiden” då man fick det man ville ha ”över disk”.

Jag står med en nyköpt GPS i handen, vi måste ju följa med i utvecklingen. ”Bra att ha på semesterresan” sade expediten, och naturligtvis så måste även vi ha en sådan i vår husbil.
Vi köpte den och monterade den, efter konstens alla regler, på instrumentbrädan.
Efter bara en resa så gick den sönder.
”Vi får reklamera den” sade gubben och for in till Visby . Men så enkelt var det nu inte, först så skulle expediterna i affären försöka lista ut vad det var för fel på apparaten, när de inte lyckades hitta felet så skickades den vidare till leverantören.
” Ni får den om några dagar” sade expediten
Dagarna gick och vi väntade och väntade.
Vi kontaktade expediten som vi hade köpt GPSen av, och han svarade
”Vi har inte längre något att göra med varan, utan ni får själva kontakta leverantören”.

Så är det, numera så säljer handlaren bara varan, men blir det något fel får kunden själv kontakta leverantören och framföra sina klagomål.

Tacka vet jag Handlar Jönsson, han tog i alla fall ansvar för det han levererade över sin disk. Numera så kommer alltid kunden emellan och får stå där utan sin vara, medan den repareras.
”Så enkelt är det verkligen inte ” sade expediten ” det är mycket svårt att få byta ut en vara till en ny, det finns försäkringar som reglerar det”

Efter två månader fick vi tillbaka vår ”nymodighet” men då var sommaren slut och vi var inte längre i behov av att guidas genom landskapet.
Nu gick det bra i alla fall för vi begav oss aldrig över till fastlandet utan vi semestrade bara här på ön. Hur man än kör så kommer man förr eller senare alltid hem.

Surströmming till extrapris....

Till och med hunden gick ut, när vi öppnade surströmmingsburken.

”De reade ut burkarna på ICA” sade gubben min ”De kostade bara 10 kronor, det är billigt det!”
Som pensionär letar man alltid efter extrapriser, i alla fall så gör gubben min det, han är en fena på att hitta affärernas ”pensionärs lådor” där man rear ut överblivna varor till låga priser.

”Bäst att vi äter surströmmingen nu då, så att inte burken behöver stå och jäsa sig rund i kylskåpet”
Mandelpotatis, lök tomater och bröd är allt man behöver för ett skrovmål, plockades fram på bordet.

”Vi får allt sitta inne vid köksbordet och äta vår surströmming, för det blåser och är allt lite kallt ute” sade gubben och öppnade den välaromatiska burken.

Hunden brukar alltid ligga en liten bit ifrån oss då vi sitter vid matbordet. Hon hoppas alltid på att det skall bli lite kvar på våra tallrikar, som hon kan få.

Strömmingen var utmärkt, så fast och fin, att rensa den gick på ett nafs. Snabbt så fixade vi till var sin ”klämma” som består av tunnbröd, surströmming, lök, potatis och tomat, underbart gott!

Plötsligt så reste sig hunden och gick ut!
”Hunden går ut!” sade jag till gubben, hon gillar kanske inte surströmming”
Jag förstår henne så väl för när jag mötte min Norrbottnings födda gubbe för 42 år sedan, och han öppnade en burk surströmming, så gick jag också ut.
”Du kan ju försöka smaka” vädjade gubben.
I flera år så ”försökte” jag tills jag insåg att gubben alltid kommer att äta surströmming. Det var bara att gilla läget, och ge sig på surströmmingen.

Men kärleken övervinner allt, även surströmming.
Nu äter hela familjen surströmming och det hör hösten till att äta minst en gång per år.

Kanske var det ändå inte surströmmings doften som fick hunden att gå ut, det var kanske bara av ren nyfikenhet som hon passade på att kolla bakgården när vi ändå satt och åt. Hunden har nämligen kommit in i sin ”mensperiod” hon ”löper” och några små valpar vill vi då inte ha, hon bevakas hårt just nu, inte får hon vara ute på egen hand inte. Man vet aldrig när en uppvaktande hanhund hittar hit och står bakom staketet och lockar på vår hund.

Vi får väl hoppas at det var därför som hon passade på att kolla läget, för när vi äter surströmming så kan ingen få oss från bordet förrän burken är tom.
Faktum var att hon kom in efter en stund igen och lade sig på sin plats bredvid bordet.

I hundens skål fanns det bara pellets, surströmmingen hade vi ätit upp själva.

Som ett skott...

”Jag kommer som ett skott” min kära kollega hade problem och även fast jag numera är en mycket lycklig pensionär, så tvekade jag inte en sekund då min vän var i nöd, jag ilade till undsättning direkt.
”Jasså det var så enkelt ” sade min kära kollega Petra, då jag men ett litet handgrepp lossnade datorn från laddningsstationen.
Det kändes lite märkligt att sitta bakom skrivbordet igen.
”Vi håller på med prognoserna nu” Petra suckade djupt, ”Du kan vara glad att du slipper”
Ja, det är jag verkligen för så uppjagat som det var varje månad då prognosen skulle göras till en viss tid. Avdelningschefen och Ekonomen satt sedan och granskade siffrorna noggrant för att se om vi chefer hade ”tänkt på allt”
”Om ni inte håller er budget så får ni sluta som chefer” sade ekonomen. Det var ord och inga visor, men skrämseltaktiken bet då aldrig på mig utan jag svarade bara ”Ok, då får det väl bli så då”
Att tro att det går att hålla budget i en verksamhet där man erbjuder dygnet runt tillsyn, där människor med stora omvårdnadsbehov måste ha en GOD levnadsnivå, (ja, så säger i alla fall lagen) när man inte får den budget som man behöver och som är anpassad till den verklighet som vi befinner oss i.

”Ja, du Petra, jag är så glad att jag inte behöver göra en prognos. En budget har vi däremot gjort upp, gubben och jag. Där vi ser hur mycket vi tjänar på att vara pensionärer.
Nu bakar vi vårt bröd, lagar husmanskost och tar vara på allt som naturen ger.
Man behöver inte så mycket egentligen utan nu kopplar vi båda av och njuter av livet.

Innan vi skils åt och Petra tar datorn med sig för att göra sin prognos, bestämmer vi att vi skall träffas och njuta lite utav sensommaren ute på min altan.
”Ni kan ta lite friskvård och komma hem till mig” säger jag för jag vet ju att Gotlands kommun har generöst beslutat att alla medarbetare får var sin timme per vecka att utöva friskvård på. Något som vi som chefer sällan kunde utnyttja. Att sitta på min altan måste ju vara rena dynamiten för en stressad medarbetare i Socialförvaltningen i alla fall nu då jag ser hur stressad hon ser ut, min käre vän.

Ett mail kom från min körledare, med uppmaning om att nu var det minsann dags att plocka fram not häftena. ”Vi har mycket att göra i höst” skriver hon ”Kören firar 90 årsjubileum och det måste vi fira med en stor konsert”.
Nu är det ingen kvar, som tur är, i kören sedan den startade, men dock några trogna basar som har firat minst 5 jubileum.
Att sjunga i kör betyder så ofantligt mycket för mig, ” Man får vara glad så länge rösten håller” tänker jag då jag börjar sortera bland alla noter.

Jag öppnar min almanacka och skriver in datumet för vår sångkörsstart, det finns inte så mycket skrivet längre i min kalender, och skönt är väl det, för nu kan jag rå om min tid best jag vill. Kanske kan jag få möjlighet att åka till Göteborg i oktober då Rosenkorsorden bjuder in till konferens för som sagt ”Man blir aldrig för gammal för att lära sig något nytt”.

http://www.amorc.se/