Nog är det sanslöst ibland.

Arbetsmiljökonsulten såg bekymrad ut och stegade in på den nybyggda toaletten. Han kliade sig på hakan och sa:
”Det här räcker inte till för att bli godkänt av Arbetsmiljö verkets inspektör”

”Vad var det jag sa” tänkte jag, toaletten såg liten ut och här kan ingen rullstolsburen person göra sina behov.
”Ja, det är inget att göra åt nu” sade Arbetsmiljökonsulten,
”Men en handikapp toalett är det ju inte, kanske en rullstolstoalett?”
Han gned sig på hakan igen och såg fundersam ut.

”Jasså, är det olika mått på en handikappstoalett och en rullstolstoalett?” frågade jag nyfiket.
”Ja” svarade han, ”En handikapptoalett har en större yta än en rullstolstoalett. För är man i behov av en rullstolstoalett så klarar man sig själv på toaletten, man kan hoppa från rullstolen själv över till toaletten, men om man behöver handikappstoalett så är man så handikappad att man behöver en eller två vårdare med sig in på toaletten”

Vilken tur att jag konsulterade Arbetsmiljökonsulenten, för att det fanns olika graderingar på handikapptoaletter, hade jag då aldrig tidigare hört talas om. Nu får jag kolla om beställningen var en ”handikapp toa” eller en ”rulle toa”, för beställningen fick ju inte jag göra utan det var självaste Socialdirektören som hade gjort den till Tekniska förvaltningen. Jag är på en alldeles för ”låg” nivå i förvaltningen för att kunna få beställa en toalett till min verksamhet.
Däremot så har jag fått delegering att ansvara för arbetsmiljön för personalen som arbetar där.Det innebär att det är jag som "ryker" om inte vi har rätt sorts toalett eller om inte arbetsmiljön är bra för mina anställda.
Så nu får jag kolla med högsta chefen vilken toalett hon har beställt.

Vi fortsätter vår rond och allt eftersom så får jag ta fram mitt block och skriva ner Arbetsmiljökonsultens funderingar.
”Här är det stora män som har tänkt till, ser jag, män som inte vet hur det ser ut i verkligheten” konsulten skakar på huvudet och vandrar ut på trappan.
”Men se här, här måste det upp ett räcke och så här kan det inte se ut” konsulten suckar.
”Nu får du skriva ett protokoll på det här och skicka till Socialdirektören, så får vi se vad som händer” Konsulten ser lite medlidsamt på mig” Det är inte lätt för dig, för du det är ju du som har arbetsmiljöansvaret inför Arbetsmiljöverket”
”Tänk inte på mig, svarar jag med ett leende ”Jag slutar min anställning nu om 1 månad och 19 dagar” för nu har nedräkningen börjat.

Nog är det sanslöst ibland.

En strejkande bil

Med ett stadigt grepp om min portfölj så vandrade jag ut på fältet. Jag märkte hur man från gården bredvid, iakttog mig.
”Vem är den token som genar över fältet?” undrade man säkert.

”Du kan inte köra med den här, då förstör du den” bilmekanikern såg medlidsamt på mig. ”Vi måste montera ner den för att se vad det är för fel.”
Han stod med en minidator i handen, en sladd var kopplad in till instrumentbrädan.

”Kan du se på den där apparaten vad som är fel på min bil?” frågade jag.
Förvånad blev jag då han svarade ”Ja, så är det att vara bilmekaniker idag, man sätter bara in en sladd så läser datorn av konditionen på bilen”
”Kan du lämna bilen här så skall jag kolla på den imorgon”
Bilmekanikern ville verkligen hjälpa mig, så jag svarade tufft.
”Visst jag kan ta en promenad hem, det är ett så underbart väder”

Med långa kliv, stegade jag ut på åkern, långt där borta så kunde jag se taknocken på mitt hus.
Efter en stunds promenerande så märkte jag att det låg något på marken. Gödsel!!
Inte undra på att man hade tittat förvånat på mig då jag passerade ladugården.
För vem vill kliva på en nygödslad åker?
Nu var det för sent, jag var tvungen att fortsätta hela vägen fram, ”Man har väl inte gödslat alla åkrar, jag får gå i traktorspåret, där är det nog inte så mycket gödsel” ” tänkte jag och fortsatte fram mot diket.

”Var har du gjort av bilen?” frågade gubben då jag klev in genom dörren.
”Fy, vad du luktar, var har du varit?”

Bilen står nu inne i verkstaden, imorgon får jag reda på vad som är felet, för innan bilmekanikern kan reparera min bil måste han söka efter felet på sin dator.

Från häftigt till sanslöst…

Att vara kändis för några dagar var verkligen en upplevelse, tydligen så läser många lokaltidningarna här på Gotland, för överallt där jag visade mig så fanns det igenkännande blickar.
Redan första dagen då reportaget om min långa yrkeskarriär var publicerad på tidningens familjesida, väckte jag uppmärksamhet. Blickar, leenden och glada utrop från bekanta som jag mötte.

Aulan fylldes med folk, jag försökte gömma mig i bänkraden.
”Det var inte så här jag hade tänkt mig den här dagen” viskade jag till min söta kollega som satt bredvid mig.
Vi hade blivit kallade till en föreläsning om ekonomi, jag trodde att det skulle vara vi som arbetade tillsammans, att vi åter igen skulle få en uppläxning i hur vi skulle hålla budgeten. Nya förväntningar från ekonomerna och cheferna om att vi, trots ökade behov, skulle hålla hårt i plånboken.
En efter en kom de in, alla Verksamhetschefer som arbetar i Gotlands kommuns Socialförvaltning.
Plötsligt hörde jag mitt namn ropas upp och någon sa ”Ställ dig upp, och vänd dig om.”
”Där har vi Inga-Maj” sade rösten och allas blickar riktades mot mig. En av mina medarbetare viftade med dagens tidning. ”Ett mycket fint reportage” sade han.
Jag sjönk ännu djupare ner i stolen, jag som hade tänkt hålla mig undan idag satt till allas beskådande mitt i en aula.

Utanför mitt kontorsfönster stod fyra unga män och lastade ställningar från ett lastbilsflak.
Medan jag satt och talade i telefonen så studerade jag vad de fyra männen hade för sig.
De bar ställningen fram till mitt fönster och började montera.
”Men vad är det här” jag såg mig frågande omkring, mina mycket yngre kollegor hade ju sina fönster mot den andra sidan.
Varför byggs det nu upp en ställning precis utanför mitt fönster?
Så märkvärdigt var det väl ändå inte med artikeln i tidningen.

”En av eld stjälarna” stod det i tidningen. Visst jag hade varit en av dem som med stor entusiasm hjälpt till att bygga upp Omsorgsverksamheter på Gotland, men för den skull så vad det väl ändå inte meningen att jag skulle behöva få en hel beundrarskara utanför mitt fönster.

Jag måste sätta stopp för de unga männens tilltag.
Jag öppnade fönstret och sa ”Inte behöver ni bygga en ställning för att kunna se in till mig, ni är välkomna in genom dörren. Och föresten så har jag mycket sötare kollegor som ni kan titta på.
De unga männen såg förvånade ut, och svarade ”Vi skall renovera husets fasad, men vi kan gärna komma in för en kopp kaffe”

Undrar om inte mitt kändisskap har stigit mig ”åt huvudet”


www.helagotland.se/familj/artikel.aspx?articleid=3528246

Åter på plats i Sångkören.

Långt inne i ett hörn hittade jag min väska, där jag förvarade alla mina pärmar med noter i.
Nu var det dags att damma av pärmarna, börja leta efter gamla välkända sånger, för nu, även fast mina knän protesterar mot det hårda stengolvet i våra medeltida kyrkor, så skall jag vara med och sjunga i kyrkokören igen.

Det var värst vad efterlängtad vi var, min syster och jag. Vi som trodde att vi inte längre var behövda, att man klarade sig utmärkt utan våra Altröster.

En överraskning för oss båda, för har man kommit över ålderssträcket och har firat sin 60 åriga födelsedag, är det inte längre så säkert att rösten håller.
Visst kan man fortfarande sjunga sin egen aria då man står i duschen och låter vattnet strömma ner över den nakna kroppen.
Men att stå och sjunga i en kyrka, är ju något helt annat. Då gäller det att kika över not kanten, på vad dirigenten gör och att lyssna in vad sopranerna håller hus. Men nu räcker det inte med det, man har ju även två herrstämmor som man skall samsas med.

Att sjunga i altstämman är det samma som att surfa omkring och försöka fånga in det toner som ”blir över” då de andra stämmorna har tagit sitt.
Sopranerna som drillar så vackert och basarna som följer med för att ge djup i sången. Tenorerna och Altarna skuttar sedan runt på mycket knepiga not slingor.

Så nu är det dags igen att damma av Kör kavajen, även fast man har sagt att man skall lämna in sin kavaj då man slutar har jag trotsigt behållit den som ett minne. Längst in i garderoben hänger den med medalj och allt. För efter så många år som körsångare har jag även fått en liten medalj som jag stolt kan visa upp.

”Men upp i tornet klättrar jag då inte”
”Det behöver du inte, bara du är med i kyrkan så är jag jätteglad” Min kära körledare visste inte till sig hur hon nu skulle fånga in sin förlorade alt.
”Men jag måste ju bli godkänd igen, jag fyller ju snart 64 år och gränsen för att vara en klingande alt, har jag passerat för länge sedan.”

På årsmötet, för några år sedan, hade det beslutats att när man fyller 60 år så måste man sjunga upp för körledaren och på så vis godkännas för att få fortsätta att sjunga.

”Vi ändrar gränsen till 80 år ” säger min påhittiga körledare ”Så du kan sjunga flera år till.”
Hum….skall man lita på det eller är det så att kravet på kör klangen har sänkts med åren.

Vi får väl se, för nu plockar jag i alla fall fram min kör pärm och letar bland vårsångerna. För visst är det ljuvligt att få sjunga in våren vid en brinnande brasa eller att stå mitt i kyrkan och sjunga ”En vänlig grönskad sommartid…” så stilla och vackert man bara kan. Så att kyrkobesökarna som har letat sig till kyrkan för att lyssna, får gåshud och vandrar hem med ett leende på sina läppar.

Föresten så måste jag ju tänka på mitt barnbarn så jag tränar upp rösten igen, för då måste jag sjunga vaggvisor, det står det faktiskt i ”barnbarns boken” att man med fördel kan göra.

Reportern

”Vad skall du göra sedan när du har gått i pension då?”
Jag hade väntat på den frågan och visste inte riktigt om jag skulle vara ärlig och berätta om mina vilda planer.
För nog har jag planerat vad jag skall göra då jag blir pensionär.

Reportern som var utskickad från lokaltidningen för att göra ett reportage om mitt långa yrkesliv, hade grillat mig i över en timme.

Att jag hade planer på att studera Astrologi, Tarot och Magi nämnde jag inget om. Eller att jag redan har blivit tillfrågad av en ung man att vara med i styrelsen för en ”okult” förening, som han planerade att starta.
Eller att Vuxenskolan redan hade försökt att värva mig som Cirkelledare i en Tarotkurs.

”Jag skall bli farmor, vi väntar vårt första barnbarn och det ser jag verkligen fram emot”
Svarade jag för det är ju sådant som mycket väl kan stå i tidningen.
”Åsså har vi ju en husbil, så vi lär åka runt lite med den.

Reportern skrev på sitt block, ”Så intressant liv du har haft och så mycket du har gjort” hon tittade på mig över glasögonskanten. "Nu fattas det bara ett foto på dig, så har jag min artikel klar." Hon plockade fram en kamera ”Fortsätt och prata du, så tar jag kort på dig under tiden.”
Hon lade sig på knä framför mig och sade ”Jag måste ha en närbild också”

Vad får man inte stå ut med då man har blivit utsedd till ”Måndags porträttet”
”Såja, då är jag nöjd” sade reportern och borstade bort lite smuts som hade fastnat på byxan. ”Det kommer in i tidningen nästa vecka.”

Johanna, Evelina, Palanen - Eliasdotter 1890-1974

Ӏmnar du fara till Amerika?
Hör av dig till mig så kan vi slå följe?”
Kortet var undertecknat med ”Vännen Anders”

Jag vände och vred på vykortet, det var skrivet av en man som bodde i en grannby, han hade hört talas om att min mormor tänkte, som många andra från byn, emigrera till Amerika.
Stämpeln var lite otydlig, men jag kunde lista ut att det var år 1908 som det var skickat.

Jag plockar i alla gamla dokument som min kusin har ärvt av min mormor, dokument som nu är värdefulla för mig som nybliven släktforskare.

”Du kan få några vykortsalbum som jag fick av mormor för länge sedan, de ligger uppe i min sommarstuga, du kan bara hämta dem”
Inte förstod min kusin vilken skatt som hon hade liggande i sin sommarstuga, jag bläddrade försiktigt bland alla vykort. De flesta var avsända från släktingar och vänner i Finland.

Som liten flicka älskade jag att sitta och lyssna på min mormor som med sin ”sjungande” dialekt berättade om sitt livs äventyr, när hon träffade min morfar i Amerika, hur de sedan reste till Gotland där de köpte sig en gård.

Det var kärva tider i Finland och många ungdomar emigrerade till det ”förlovade landet”
Mormor var bara 19 år då hon bestämde sig för att tillsammans med Anders lämna sin barndomsbygd. Hon berättade för mig hur det var att komma till ett främmande land där man inte kunde förstå språket. Hur hon fick tjänst som kökspiga på ett hospital.
Jag lyssnade gärna på hennes berättelser om hur hon började snegla på den Gotländska timmermannen som arbetade som vaktmästare på samma hospital. Hur de möttes och förälskade sig i varandra.
Morfar som många år tidigare hade kommit till Amerika. Han var egentligen sjöman, men som hade ”hoppat i land” för att se sig om lite i det ”nya landet”.

Mormor visade stolt upp vigselbeviset, som hon hade ramat in och hängt upp på väggen.
Där kunde man läsa att bröllopet stod år 1912.

Efter hand klarnar en bild för mig, genom att läsa alla adresser på vykorten kunde jag se hur mina morföräldrar hade flyttat omkring på olika adresser.
Så en dag så kom det ett brev från Gotland med en vädjan om att morfar skulle komma hem. ”Vi behöver dig här hemma” stod det i brevet.

Tack, mormor för att du så noggrant sparade alla vykort och brev, så att vi, dina ättlingar, kan forska i vad som hände dig och morfar då ni var i det ”Förlovade landet”

Ibland så har man tur.

Vägen låg rak och fin framför mig, jag hade lite bråttom för att hinna till ett Arbetsplats möte som jag skulle ha med en av mina personalgrupper. Jag var medveten om att ”farthållaren ” var inställd på lite mer än 90.
”Det är säkert inga poliser ute på vägarna idag för det regnar ju”
Bilens motor surrade rogivande och musiken tonade ut från bilradion. Inga andra på vägen, vägbanan var lite blöt av regnet.
Plötsligt så kom jag fram till en bilkö.
”Vad nu, en bilkö på Gotland så här års” tänkte jag, det var lite ovanligt.
Jag stannade upp och spanade framåt. Vad pågår, varför måste jag sakta in.
Då såg jag traktorn som stoppade upp all trafik så jag fick snällt lägga mig bakom en bil och lugna ner mig lite.

Efter en stund så såg jag dem.
En poliskontroll.
Där stod de och vinkade in fortkörarna.
Men vi som snällt låg bakom Traktorn hade naturligtvis inte kört för fort utan vi fick bara passera.
”Vilken tur” tänkte jag, ”för om inte traktorn hade stoppat mig så hade jag varit en av dem som hade fått ett inbetalningskort för att jag hade varit så ivrig för att komma i tid till ett möte.

En liten tankeställare kanske, att man inte skall ha så bråttom utan köra lagligt.

”Ni kan väl börja, för jag har fått förhinder och kommer så fort jag kan”
”Visst, vi börjar så smått med sådant som du inte behöver vara med på” svarade en glad röst. ”Vi började allt bli lite oroliga för att du inte hade kommit”
” Ingen fara, ni vet väl att jag alltid kör lagligt, eller hur” svarade jag och höll fingrarna i kors.

För bara några veckor sedan så hade jag suttit och predikat hur viktigt det var att köra enligt trafiksäkerhetsförordningen, att man hade ett eget ansvar då man kör bil i tjänsten.
Jag hade även kollat allas körkort, att de var lagliga, för så stod det i Kommunens nya Trafikpolicy.

”Ansvarig arbetsledare skall försäkra sig om att medarbetaren har giltigt körkort”.

För som sagt, ibland så har man tur.

Konsulterna

En efter en kom de, våra konsulter, för att berätta vad de hade hittat på.
Det var personalkonsulten som talade och lagar och avtal.
”En väg in…” kallade hon det, all rekrytering av personal sker via poolen. Där granskas man och godkänns innan man får ta in dem i verksamheten.

Personalkonsulten hade mycket på sin lista.
Jag kände hur mina ögonlock blev allt tyngre och tyngre.
Jag sneglade på min kollega som satt bredvid mig. Han skrev ivrigt på sitt block.

”Oj, vad intresserad han verkar då, min käre kollega” tänkte jag.
”Vad skriver han om mån tro?” För det som personalkonsulten berättade om skulle tas i nämnden, så det var inte en offentlig handling ännu.
”Så fort nämnden har antagit våra förslag så får ni ut information” lovade personalkonsulten.

För så är det ju i vår nya organisation, här tas allt i nämnden så kan konsulterna skylla på att det är ett politiskt beslut.

Min kollega lutar sig mot mig och viskar ”Så, nu har jag planerat in mitt nästa möte, man måste ju göra någon nytta då man sitter här och lyssnar”

Direkt efter personalkonsulten kom en annan konsult som redogjorde för hur sjukvården skulle hanteras ute i våra verksamheter.

”Oj,oj hur skall vi hålla reda på alla dessa regelvärk” undrade jag.
Men jag behöver inte oroa mig för allt läggs ut på nätet.

”Klicka bara på ”Ö” så kommer ni till Överenskommelser om hantering av sjukvård enligt HSL”

Ja, ja nu får vi ännu mera att klicka oss fram till, att hämta information från nätet börjar vi bli vana med.
”Det är så bra, sade en annan konsult, för då kan vi uppgradera dokumenten allt eftersom vi hittar på nya saker”




”Kan jag få boka in en tid hos dig?”
”Visst så gärna så, för nu skall jag gå i pension och då kan jag ägna hela min tid åt att lägga Tarotstjärnor för mina vänner.”
Min kollega såg lättad ut.
”Kom du” svarade jag ”Jag har tomt i min almanacka efter den 1 juli”.

Blivande pensionärer

”Nu måste jag räkna på min pension” gubben kliar sig i huvudet och ser bekymrad ut.
”Jag måste ju veta hur mycket jag får i pension och jag slutar samtidigt som du”

Man bearbetar sin pensionsavgång på olika sätt. Gubben vill ha garantier för att pengarna skall räcka, och jag ser mest till att äntligen få slippa allt slit med personalgrupper, styrkort och allt annat som politikerna hittar på att vi skall göra.
Förr i tiden så kunde man använda sitt sunda förnuft. Då satt politikerna och sprättade upp kallelsen till mötet samtidigt som de skulle fatta beslut i olika frågor.
”Gör så gott du kan” sade man till mig och jag kunde gå ut med mandatet från dem, att göra det jag ansåg vara nödvändigt.

Nu sitter politikerna och bestämmer exakt vad jag skall göra, de bestämmer när det skall ske och hur jag skall göra det.

Mina mungipor faller längre och längre ner på kinderna. Surmulet öppnar jag mailet och läser alla instruktioner som de har plitat ner på sina datorer. Nu finns det ingen tid för oss att diskutera, utan nu gäller det att utföra order.
”Vilken tur att jag har åldern inne” tänker jag och låter skrivaren skriva ut en entledigande blankett åt mig.

Gubben kliar sig i huvudet, ”Egentligen så har jag ju ett år kvar att arbeta”
Ja, för så är det ju, man måste jobba tills man är 65 år för att kunna få så mycket som möjligt i pension, det har vi ju förstått då vi läser det ”orangea kuvertet” från Försäkringskassan.

Nu är det ju samma sak för mig faktiskt, jag borde arbeta ett år till, men jag behöver bara studera politikernas ”styrkort” för att inse att för mig är det bara en sak som gäller och det är pension.

Solen skiner ute och jag har redan rustat för sommaren, då skall jag odla mina trädgårdsväxter och se till att det finns grönsaker i min frys, för äntligen så kan jag ägna mig åt det jag så länge har önskat, att själv producera det som jag lägger på min tallrik.

Jag sneglar bort mot gubben min, jag får nog hjälpa honom att fatta beslut, för visst skall vi båda blir pensionärer och njuta av livet.
Vi ser fram emot att få barnbarn och då behöver man vara ledig och inte sitta bakom ett skrivbord och verkställa tråkiga politiska beslut.

Det gäller att ligga på topp.

”Då blir det 4 244 kronor” Bilmekanikern såg förtjust ut då jag betalade.”På läggningen bjuder jag på” Säger mekanikern med ett brett flin.
Det kostar att vara på topp, har man bil så får man allt emellanåt fixa till den lite och nya sommardäck var helt nödvändigt att införskaffa.

Jag kommer ändå lindrigt undan, det var värre för de två kvinnorna som stod bredvid sin bil och talade med bilmekanikern då jag kom. Hela ena sidan var intryckt.”Vi får byta båda dörrarna, för det går inte att laga.” Konstaterade mekanikern torrt.Tur att det inte var jag som hade tagit ut svängarna för mycket och klämt min bil mot ett träd.De båda kvinnorna stod en stund och diskuterade hur de skulle ha det, efter en stund så såg jag hur bilen körde iväg, passageraren fick sitta och hålla i dörren så att den inte for upp.

Det är allt flera som rusta sig för våren, även min son han kostat på sig nya skor. Han ringde hem till mig för att berätta att han hade beställt ortopediska skor för flera tusen kronor.Som sagt, det kostar att ligga på ”topp”

Småfåglarna rustar också till sina bon, de far runt nu och plockar hundhår från gräsmattan. Diza har blivit ”tvångskommenderad” till päls vård igen, för vad gör vi inte för de små fågelliven. Nu ligger det en nyborstad hund mitt på gräsmattan, och ser sur ut, för hon gillar inte att bli borstad. Småfåglarna springer runt henne och samla hundhår i sina näbbar.Skatorna däremot är inte så tuffa, de sitter kvar högt uppe i björken och kraxar högljudd till varandra.

Det är liv och rörelse i naturen. Allt vaknar till liv och så gör även fästingen. Bäst att ”mota olle i grind” tänkte jag, så jag skaffar ett ”fästinghalsband” till hunden så att inge äckliga småkryp skall inta hennes päls.

Värre blir det med råttorna som nu kommer att öka i antal efter det att Gotlänningen skall göra ett aktivt val hur man vill ha sin sophämtning.Många väljer då att ha egen kompost.”Det blir så fin blom jord ” suckar de, men de tänker inte på att även en kompost drar till sig råttor. Vårt aktiva val bli att skicka allt med sopbilen, för med en hund i familjen så blir det ändå inte så mycket avfall att lägga i komposten.

Byggmötet

Precis som herrarna som gick runt på bygget, hade jag också en penna och ett block i handen. Man vet ju aldrig om det är något som man måste anteckna.
Jag var på byggmöte tillsammans med ett antal hantverkare. För som Verksamhetschef får man vara med om det mesta. Nu var det trösklarna som vi måste diskutera, för när bygget är klart så kommer det att flytta in tre personer där som alla sitter i rullstol.
Vi vandrar runt i lokalerna, golvet har man täckt med brunt kraftigt papper som ett skydd.

”Jag vill visa dig toaletten” säger bygg förmannen. ”Vi har verkligen tänkt till” han kliver in i ett stort rum och visar på vad toalettstolen kommer att placeras, visar vad tvättfatet skall hängas upp.
Han ser så lycklig ut, där han står mitt inne i en blivande toalett. Det ser allt lite litet ut, men jag förmår inte säga något om det, för jag vet ju att en godkänd handikappstoalett kräver en stor yta så att man kan ha svängrum med sin rullstol.

Ja, nog får vi hoppas att det blir bra, när alla byggjobbare har gjort sitt, för då kommer vi att flytta in i nya fina lokaler med vår verksamhet.
När jag vandrar tillbaka till mitt kontor så har jag inte skrivit något på mitt block, men det såg bra ut i alla fall då jag spatserade i följe med alla hantverkare på byggmötet.

Chefen ringer och vill ha information om något som hände för flera år sedan. På den tiden då vi ännu inte visste så mycket om dokumentation och dess värde. Då hann vi med att uträtta stordåd, men vi dokumenterade inget. Nu så dokumenterar vi och hinner inte med att göra så mycket mera än det.
För även fast en Verksamhetschef får gå på byggmöte och diskutera trösklar så sitter hon för det mesta bakom sitt skrivbord och svarar på det andra har dokumenterat, för man måste dokumentera att man har läst det som andra har dokumenterat..
Hur var det nu, kom jag ihåg att dokumentera att jag hade varit på byggmöte?