Det första leendet…

Det första leendet fick jag via ett foto som sonen skickade över till mig, för sist då jag mötte lilla Emilia var hon bara några veckor gammal och sov nästan hela tiden då jag var på besök hos henne.
Som tur är så finns det Internet och det går alldeles utmärkt att skicka foton via mail.

Får vi presentera lilla Emilia, som är född i Skyttens tecken, och har Ascendenten i Tvillingarna.
Vår lilla prinsessa, som är lite över två månader nu, och som har börjat jollra och ler så fint mot fotografen.
En liten människa som föds till jorden och för oss att lära känna. En stor gåva för oss som är farföräldrar. Här kan man följa barnens utveckling via webb kamera och fotogalleri.

Det var annat förr, då man tog fram sin lådkamera och tog kort bara på högtidsdagar. Där man ställde upp sig framför kameran och sade ”Omelett” och där fotona noggrant klistrades in i fotoalbum. Nu sätter man på TV apparaten och kan se bilderna bara några minuter efter det att de är tagna.

Gubben på glid.....

”Det var på tiden” sade gubben och spände på sig sina skidor för att åka ut i naturen och lägga ett skidspår.
Han hade långe gått och tittat upp mot himlen för att se om det skulle komma så mycket snö så att det täckte marken. Med långa stav tag gled han iväg ut mot tallskogen som ligger alldeles bakom vårat hus. Snöflingorna dalade sakta ner och det såg verkligen härligt ut.
Hunden låg och gnällde vid dörren. Hur kunde husse ge sig iväg utan att hon fick följa med. Hon som alltid får hänga med då han skall göra något utanför hemmet. Där sitter hon snällt i bilen när han uträttar sina ärenden. Att försöka förklara för en hund att det inte var möjligt för henne att följa med ut på en skidtur, var inte lönt. Hon hade inte förstått det ändå.

”Nog saknar jag snön, det är inte många dagar som det ligger snö på marken här på Gotland” min Norrlands födde gubbe ser lyrisk ut då han tänker på de långa vintrarna i Norrland, där man dagligen i flera månader kunde få åka skidor.
”Åja, du saknar väl snöskottningen också kan jag tro” sade jag lite retfullt, för min gubbe är inte den som slänger sig på snöspaden precis.
”Ä, det töar bort i alla fall, så låt det ligga där det ligger” säger han och tar kvasten och borstar bort det värsta framför trappan.
Jag vet minsann att i Norrland så får man skotta snö i flera timmar per dag, för att komma ut.

Helt plötsligt så såg vi den igen, Rödhaken som har besökt vår ”utskänkningsställe” för ett par dagar sedan. Nu var den åter här och hoppade lite försiktig omkring en bit från de kaxiga Talgoxarna. Så fort Rödhaken närmar sig solrosfröna så jagar de andra fåglarna bort den.

”Vi får ge den ett eget matställe” sade gubben och gick ut och lade ut lite extra solrosfrön en bit bort där vi hade sett att Rödhaken uppehöll sig.
Hoppas nu att Koltrastarna förstår att det är Rödhakens frön, för nog är det lite slagsmål om maten ute i vår trädgård.

En Sångfågel

Det var köbildning redan ute på trappan. Många Gotländska sångare hade tagit sig till Eskelhems bygdegård bara för att få vara med på en Kördag med självaste Förbundsdirigenten Robert Strand från Uppsala.
Stolarna stod redan uppradade så det vara bara att ta plats i den stora lokalen.
”Sopraner till höger och Altar till vänster” sade en trevlig man som stod i dörröppningen och hälsade oss välkomna.
”Basar och Tenorer mitt emellan”
Med stor förväntan bläddrade vi i det, för dagen, speciellt framtagna not häftet. Framme vid pianot stod den legendariska körledaren från OD kören och väntade på att få starta igång med övningarna.

”Så många ni är som har kommit hit” sade han
Tackar för det, så dyr som han är att konsultera så ställer alla körsångare på hela Gotland upp mangrant.
”Han är dyr” sade kassören till mig då vi hade en liten paus i sång övandet.
”Han kostar 10 000 kronor för en dag”
”Nog har Gotlands Körförbund råd med det” tänkte jag, för så mycket tid som vi ger av vår fritid till att sjunga i alla Medeltida kyrkor, kan det vara kul att få något tillbaka.

En mastodont kör med 7 olika stämmor blev det till slut, här gällde det att framföra Mozart Halleluja kör och veta precis när man skulle göra sin insats. Men 140 sångare klarar av en sådan insats med glans. Det var så att hela taket rämnade när alla röster klingade ut i universum.

Väl hemkommen så var jag tvungen att kolla hur vår lilla Rödhake hade klarat sig i kampen om solrosfröna ute på verandan.
En dag såg jag en lite annorlunda fågel som försiktigt hoppade omkring för att leta efter lite föda.
Jag fick snabbt konsultera min kära Svärdotter som har full koll på alla fåglar(både utan och innan) och efter en stund så kunde hon konstatera att det förmodligen var en Rödhake som hade återvänt efter att ha varit nere i Södern några månader.
Hela marken ligger täckt med snö så det är inte så enkelt för Rödhaken att skaffa sig insekter, som annars är den vanligaste födan för dem.

”Jo då” sade gubben min” Fågeln har setts här ute vid fågelbordet, men de kaxiga Talgoxarna jagade bort den nytillkomna gästen.
”Vi får allt åka iväg och köpa Fågelfrön med insekter i” sade gubben ”För naturligtvis så måste även en hemvändande Rödhake få sig ett skrovmål efter sin långa resa.

"Dödssjuk"

”Det är Salmonella” sade min syster med svag darrande röst. ”Jag får allt ligger kvar här på lasarettet några dagar, tills jag blir lite piggare”
”Systra min” som har varit ute i stora världen och sett både det ena och det andra kom hem lycklig och glad, det strålade omkring henne då hon berättade om allt det hon varit med om. Men bara efter någon dag så började hon märka av att ”magen inte var i ordning”
”Det blir nog bra, bara jag får äta vanlig mat igen” tröstade hon sig med. Men besvären bara fortsatte och hon var tvungen att uppsöka läkare.
"Ett tag trodde jag att jag skulle dö" sade hon.

Afrika kan bjuda på mycket vackert, men har man otur så kan man även bli smittad, hur noga man än är med hygien och mat val, så är det lätt hänt. Bara att stoppa fingret i munnen kan vara just det som orsaka problem.

Ingenting ont som inte har något gott med sig.
”Jag har inte rökt någon cigarett på flera dagar” sade hon, så nu är det verkligen läge för henne att sluta helt.
Det är bara att hålla tummarna för min systers nya liv som icke rökare.
Själv så slutade jag för exakt 39 år sedan och det har jag inte ångrat för så underbart är det att inte behöva vara beroende av ett gift.
Egentligen så brydda jag mig inte om att rökningen förstörde min kropp utan det var mera en ekonomisk fråga för mig.
Ett paket cigaretter skulle kosta 4,25 och då satte jag åt bromsarna för det var alldeles för mycket för att min hemmafrusekonomi skulle klara av en sådan kostnad.
Min mamma var också rökare, så man kan nog säga att jag var passiv rökare redan som litet spädbarn, för det var inte så ovanligt att man satt med en babys vid bröstet samtidigt som man rökte en cigarett. Likaså när man åkte i bilen, där satt vi barn i baksätet och båda våra föräldrar rökte under färden.
Mamma lyckades aldrig med att sluta utan rökte ända tills det att hon dog. Hoppas nu att min syster klarar av det bättre och kan få uppleva hur det är att vara rökfri.

”Du får handarbeta istället” säger jag till min syster ”Så att du har något att sätta händerna i”
Allt går bara man vill!

"Snart är det vår!"

Tiden bara rusar iväg och nu är det dags att planera för trädgårdens vår blommor. Som pensionär har man ju tid att både så frö och plantera ut perenner.
Undrar om det kommer upp några vårlökar i år, nog var vi noga med att plantera dem på rätt djup och i små grupper, allt enligt bruksanvisningen på paketet. Men vår hund hade tydligen synpunkter på hur det skulle vara, för i ett nafs så hade hon krattat upp alla lökar och de låg utspridda på marken.
”OK, då får det bli lite hur som helst då” sade jag till hunden och skyfflade ner alla lökar i rabatten. Spännande att se hur lökarna klarar av en sådan behandling. Det var i alla fall både tulpanen och snödroppar som vi hade planterat i små fina klungor, nu kommer de upp lite hur som helst.
För säkerhets skull så har rabatten varit inhägnad med ett kompost nät så att lökarna skulle få gro i fred för hundens vilda framfart.

Kompost nät är ett utmärkt sätt att hålla hunden utanför känsliga områden, undrar om det även kan vara ett sätt att hindra nyfikna barnbarn från att komma i kontakt med sådana saker som små fingrar absolut inte får röra. För nu får även vi börja tänka ”barnsäkert” eftersom vi väntar storfrämmande till Påsk.
”Du får allt snickra en grind till trappan så att Albin och Emilia inte ramlar ner för den” sade jag till gubben. Han får passa på då han ändå skall snickra fågelholkar till alla småfåglar som nu har vant sig med att få mat varje dag.
”De gillar ju vår stora ek, så det vore väl trevligt att få ha dem nära när de föder upp sina fågelungar”
För varje dag som går så kommer det fler och fler småfåglar till vårt fågelbord, men en vakthund som ser till att alla rov fåglar håller sig borta så kan det vara tryggt för dem att kalasa på gubbens utlagda solrosfrö. Även grannens katt har fått fly när hunden upptäckte hur den låg här utanför och lurpassade.

Nog längtar både gubben och jag efter att få träffa våra barnbarn. ”Hon ler så ofta numera” sade sonen när han ringde. Lilla Emilia är ju några månader yngre än kusinen Albin som nu drar sig fram över golvet med sina små armar.
Tänk vilken skillnad det ändå är bara på några månader, men det är bara under första året. Lilla Emilia kommer snabbt att växa ifatt sin kusin. Det är spännande att följa de små barnbarnens utveckling.

Jag älskar Tarzan….

”Vad är det bästa som har hänt dig?”
Den frågan får man ofta och ett av de vanligaste svaren är
”När jag fick barn!”
Visst är det en stor gåva att få bli förälder.
Att en liten människa har blivit född till jorden.
Så var det även för mig, en lycklig dag då jag födde mina söner.

Just idag för 41 år sedan så blev jag och min gubbe, föräldrar till en son.
På den tiden så fick inga fäder vara närvarande. Gubben min, som då var en ung man på 24 år, följde med mig i ambulansen som i ilfärd körde mig in till Allmänna BB i Stockholm.
”Du får stanna här” sade personalen till gubben och stängde dörren till behandlingsrummet. Där satt gubben kvar i väntrummet medan jag undersöktes.

Efter en stund så kom en sköterska tillbaka till honom och sade
”Du kan åka hem nu, för när det är första barnet så tar det tid, hör av dig imorgon så får du höra hur det är med din fru”

Det var på den tiden då det ännu inte hade uppfunnits några mobiltelefoner, så gubben åkte direkt till min bror som bodde en bit därifrån.

Men sonen hade bråttom och föddes 1.45 mitt i natten. Nu hade det inte gjort så mycket, även om gubben min hade suttit kvar där ute i väntrummet, för så var det, inga karlar fick vara närvarande då ett barn skulle födas. På morgonen då gubben ringde och fick höra att han hade varit pappa i flera timmar utan att veta det, krävde han att få besöka oss på BB.
”Det går inte för sig” sade sköterskan ”Du får komma på besökstiden som är klockan 13.00”
Men inget kunde hindra den nyblivna fadern utan strax därpå så stod han bara där och krävde att få komma in.
”Nåja, en kort stund då” sade sköterskan ”men barnet får du inte se nu, utan han är redan på BB avdelningen och där visar vi upp de nyfödda bakom en glasruta, och det är först klockan 13.00".

Visst har tiderna förändrats och när den andre sonen skulle födas, bara tre år senare, så var det en helt annan ordning. Gubben fick klippa av navelsträngen och vi kunde ha sonen inne hos oss på rummet så mycket vi ville.

Tiderna har även förändrats då det gäller serietidningar. Då jag växte upp så var min idol Tarzan, den stilige mannen som hade vuxit upp bland aporna i djungeln. Det var spännande att läsa om alla hans äventyr där han svingade sig i lianerna.

En dag då jag var på besök i Uppsala, var vi inne i ett stort varuhus. Då kom en liten kille gående mot mig, han var utklädd till Stålpojken.
Jag sa: ”Men oj, här kommer Stålpojken” Då svarade han generat ”Nej, jag är inte Stålpojken, jag är bara en vanlig pojke”

Lille Albin är inte Tarzan, men det gladde mig mycket då jag fick se att han har på sig ett par Tarzan badbyxor när han skall börja på babysim.