En smällfet Gråsparv…

Ute på vår altan hänger det en nyinköpt fågelfrös automat. Den blänker där den hänger, med sitt koppartak, en mycket fiffig anordning, för runt omkring automaten finns det pinnar som småfåglarna kan sitta på.
Talgoxarna har varit trogna hela sommaren, från att de satt på räcket som små dunbollar och bara väntade på att få mat från sina föräldrar, tills att de själva kunde söka efter mat. Därute i vårt busgage har de suttit och haft det mysigt. Nu när det börjar bli kallt uppehåller de sig hela dagen med att slåss om en plats vid automaten.

Så kom en dag en liten skygg Rödhake, den stod plötsligt där på altangolvet och kikade upp mot Talgoxarna som slogs med varandra för att få den bästa platsen.
-Undrar om det är samma Rödhake som var här i vintras. Kanske är han bara här för att kolla läget innan han drar söderut där det finns gott om insekter.

En stor fet Gråsparv kom flygande som ett litet klot, den var rejält rund om magen och stöddig till tusen. De tuffa Talgoxarna vek åt sidan när Gråsparven landade på automaten. Där satt den sedan en lång stund och åt av fröna.
-Undrar vad de har hållit hus hela sommaren. Tänkte jag då jag såg att den feta Gråsparven hade ett helt harem med sig. Överallt i busgaget så kvittrade det och allt eftersom så vågade de andra sparvarna sig fram till matbordet.
Efter en stund så kunde vi se att alla småfåglar samsades fint runt automaten och att även de små Blåmesarna hade vågat sig dit.

En Skata tar för sig av hundens ratade märgben, den sticker in hela huvudet i benet för att få tag i det som finns längst in, det som hunden hade lämnat.
Nog är det trevligt med lite liv ute i trädgården.

Har man fåglar så har man även Skogsmöss. Nu har en kamp påbörjats där jag gillrar fällor som de små söta, men icke önskvärda mössen hamnar i. Det är ett ögonblicks verk så ligger de döda i fällan som med ett säkert sätt har klämt till dem över nacken.
När vi skulle bygga ut vår Friggebo så upptäckte vi en hel Musstad, där hade de byggt sina bon i väggarna och fött upp sina ungar i behaglig isolering. Allt fick rivas och nu har vi garderat oss med ett helt annat väggmaterial som mössen inte kommer att gilla. För nog kan mössen finna sina bon ute i skogen, de behöver verkligen inte våldgästa i vårt hus eller bosätta sig i vår Friggebo.

En stor säck med fågelfrön och en hink med Talgbollar har nu införskaffats. Nu kan vi ta fram kikaren och Fågelboken för att roa oss med att studera våra vintergästande småfåglar.

Hårdbevakad.....

Med ett nytt recept i handen gick jag ut mot sjukhusets entré, gubben satt och väntade på mig, hunden satt på sin plats längst bak i bilen.
Så skönt att åter få åka hem tänkte jag då jag klev in i bilen. Hunden gjorde sig påmind med gälla skrik, då hon såg att det var ”matte” som kom.
En förbipasserande gångtrafikant tittade lite förvånat på hunden som inte visste till sig av glädje.

Att ligga på sjukhus är som att bo på ett hotell, man bevakas dygnet runt och personalen är snabba med att serva oss sjuklingar då vi kallar på dem.
Undrar hur många rör med blodprov som har tappats från min arm, ibland så var det allt lite svettigt för vårdpersonalen då de inte hittade rätt åder att sticka i. Jag vet inte om min kropp protesterade med att ”dra in” ådrorna, för helt plötsligt så var jag mycket ”svårstucken” vilket märks på alla blåmärken som jag nu har överallt där de har försökt att få lite blod.

Ute i matsalen satt de andra patienterna, det allmänna samtalsämnet var att överbräcka varandra över vilka äventyr man hade varit med om. I detalj berättades den ena historian efter den andra. Att ha åkt helikopter upp till Karolinska var en höjdare, och sedan diskuterades olika mediciner, vilka som var bra, men det fanns även en tendens att skryta över vem som hade den dyraste.

Jag satt där med den lilla datorn runt halsen, på bröstet satt 6 kablar klistrade. De skulle känna av mitt hjärtas rytm och signalerna gick direkt ut till Sköterskans kontor där man kunde se det på en stor dataskärm.
-När det så var min tur att berätta varför jag var intagen på Hjärtavdelningen, så sa jag:
-Jag skall ställa in en ny medicin, jag har förmaksflimmer, det är inget fel på mitt hjärta utan det är bara signalsystemet som klickar.
-Då skall du få se att även du snart får en peacemaker inopererad, för det brukar det bli till slut. Sade en av kvinnorna som nyss hade berättat hela sin sjukdomshistoria.
-Det hoppas jag verkligen inte, svarade jag, jag nöjer mig med att få en ny tablett.

Att man var under sträng kontroll märktes allt. Jag låg på sängen och läste en tidning. Då flög dörren upp med ett brak och en ung sjuksköterska störtade sig in i rummet bort mot min säng.
-Åååå, vad skönt, här ligger du och läser. Jag tittade förvånat upp på henne.
-Larmet gick förstår du, sade hon och log lättat mot mig
-Det kan göra så ibland.

Efter tre dagar så fick jag åka hem.
-Har du något som du undrar över? Frågade den unga AT läkaren och såg mig in i ögonen. Han hade noggrant berättat för mig om vad som nu gällde när jag kom hem, att jag skulle äta min medicin enligt ett uppgjort schema.
-Nej, jag kan inte komma på något, sa jag.
-Jo, det skulle vara hur skall jag förhålla mig till alkohol, får jag dricka vin?
-Den unga läkaren tittade på mig och sade.
-Jag vet inte, men jag skall gå till Överläkaren och fråga. Han reste sig upp och på snabba fötter sprang han iväg bort mot Överläkarens rum.
Jag satt kvar och funderade på varför jag nu hade ställt den frågan, kunde jag inte ha kommit på något intelligentare än att fråga om alkoholkonsumtionen, precis som det var det viktigaste för mig.
Den unge läkaren kom tillbaka och sa:
-Det är ingen fara, du får dricka vin, 1-2 glas kan du dricka utan att det gör något.

Något vin blir det då inte ännu, för först så måste jag ”fyllas på” med medicinen som Överläkaren har ordinerat, jag behöver helt enkelt inget vin för jag går nu och känner mig lite rumlig ändå.
-Det tar tid för hjärtmuskeln att suga upp ämnet som skall göra så att hjärtat klappar i den rytm som den ska, sade läkare.
Och föresten så får jag sköta mig nu så att inte även jag får åka helikopter till Karolinska sjukhuset för att få en peacemaker.

En packad väska..

-Kan du komma imorgon?
Läkaren verkade väldigt angelägen att hjälpa mig, mina besvär med hjärtat hade inte blivit bättre som jag hela tiden hoppades på.
-Du är ju en obotlig optimist, sade gubben och såg lite irriterad ut när han så hur jag mådde.
-Tror du verkligen att det kommer att bli bättre? Du får allt kontakta läkaren för att få en annan medicin utskriven.

Läkaren funderade.
-Det är svårt det här, sade han
-Men jag tror ändå att det blir bäst att lägga in dig så fort som möjligt, så vi får ha dig under observation i några dagar.
Det var bara att packa väskan med förnödenheter som jag kunde behöva under min sjukhusvistelse. --Nu är jag ju inte sjuk, utan det är bara mitt hjärta som inte ticka i takt utan det hoppar lite hur som helst.
-Inte bra, säger läkare
-Det kan bli blodproppar av det där.

Vad behöver man ta med sig? En deckare, handarbeten och CD skivor, så att jag kan fördriva tiden medan jag har en apparat hängande på mitt bröst.
-Det tar bara tre dagar, sade läkaren.
Det får jag väl stå ut med. Gubben ser nöjd ut när jag packar min väska.
-Skönt att du äntligen har kommit till insikt, säger han.
Ja, en obotlig optimist är jag nog för det där med tabletter som man måste ta dagligen är inte något som jag är så förtjust i, men vad gör man när man inte har något annat val.
Jo, man packar sin väska, låter sig läggas in på lasarettet för inställning av en tablett som skall hålla mitt förmaks flimmer i schakt.
-Det finns medicin dosetter, säger gubben
-Där kan du dosera din dagliga medicin dos, så är det ingen risk att du då glömmer.