Teknikens under...

”Äntligen så kan även vi få upp advent stakarna och belysningen i rätt tid” sade gubben och rotade fram ljusslingorna ur garderoben.
Andra år, då vi båda har arbetat heltid, har det alltid varit så jäktigt med att hinna med ljussmyckningen till advent.

För inte nöjde sig gubben med att belysa den vackra eken, utan även på framsidan skulle ljusslingor sättas upp. Han får hållas” tänkte jag ”bara han håller sig till neutrala ljusslingor” och inte sätter upp blinkande färgsprakande slingor som ser ut som ilskna ormar som vrider sig i buskarna. Det märktes minsann då RUSTA kom till ön, det blev ett uppsving på ”pråligheter” som hängdes upp överallt i trädgårdarna.


Lille Albin har fått en mail adress så nu kan vi ha kontakt med varandra via MSN.
”Är det så här vi får umgås med vårt barnbarn” sade gubben min då jag ropade på honom så han kunde komma och se hur fin Albin var där han satt i sin mammas knä och intresserade sig för tangent bordets alla knappar. Han försökte till och med att skriva, men det var på babyspråk så jag kunde inte tyda det….

Jag har tidigare skrivit om hur imponerad jag är över teknikens utveckling. Att kunna få direktkontakt via kamera, är helt fantastiskt. Nu gäller det bara att jag själv installerar en kamera så att vårt barnbarn kan se oss i rutan.

Tekniken är även ett hjälpmedel för funktionshindrade.
Vi fick en inbjudan från Sär-Vux att komma på besök. Vår son som har Downs Syndrom går där ett par dagar i veckan. Naturligtvis så måste vi göra ett besök för att se vad han hade för sig på dagarna.

Han satt bakom en datorskärm och tittade på fotografier som var tagna under deras skolresa.
Med hjälp av bilder så kan han sedan berätta hur skolresan har varit.
”Välj ut fyra bilder” sade hans lärare ”Så drar vi ut dem och sätter dem i en pärm”
Så enkelt och pedagogiskt, helt plötsligt så kan vår son, med hjälp av datorns bilder, berätta om sina upplevelser på sin resa. Något som han inte har kunnat tidigare.
Han satt där och valde sina bilder med omsorg, det var en bild på sängen där han sov, en bild på flickvännen och en på bästa kompisen. Sista bilden blev ett stort fat med varmkorv. Samtidigt som han valde bilderna kunde han berätta vad han hade gjort.

Det är inte lätt att vara utvecklingsstörd i dessa tider, där allt skall gå så snabbt, men det finns ändå saker som gör att livet blir lite lättare, tex att få bli farbror till en liten Albin.

Personlig service....

Nu är det dags att teckna avtal med nix så man kan få lugn och ro på dagarna. Nix ser då till att ingen telefon försäljare kan ringer till hem telefonen.
Idag så är det två stycken försäljare som har ringt och igår så var det en. De lovar GULD och Gröna skogar.

”Hej jag ringer från xxxx och jag ser här att ni inte har utnyttjat den bonus som ni har rätt till…”
”Grattis, du har blivit utvald….

Knepen är många för att fånga kundens uppmärksamhet. Jag har länge tvekat, trodde att telefonförsäljningen skulle avta, men nu som pensionär märker jag hur många som ringer under en vecka. Det måste bli slut på det!

NIX 020-277000 det var bara att trycka på några knappar så var det gjort! Underbart!

Egentligen så tycker jag lite synd om telefonförsäljarna för de gör ju bara sitt arbete, men när det ringer flera försäljare på samma dag så tröttnar man.

Den nya dörr knackaren, förr så stod det en trevlig försäljare utanför dörren och pockade på att få komma in och visa upp sina varor. Jag vet inte om det var bättre precis, det kunde vara lite svårt att ”bli av med dem”. För många år sedan så köpte jag av en dörrförsäljare ett stort uppslagsverk på Engelska. Vad jag nu skulle med det till.



”Om en månad så är det juldagen” sade min privata ögonläkare och såg glad ut. Tänk vad tiden går. Jag gör regelbundna kontroller på mina ögon, det har jag gjort i många år nu.
När jag kom inhoppande på mina kryckor kom genast hennes man och mötte mig.
Vilken tur att jag fortfarande har möjlighet att konsultera min ögonläkare, hon har hållit på i många år nu och borde ha gått i pension för flera år sedan.
I ett litet hus i innerstaden, har hon sin mottagning. Hennes, ännu äldre make, fungerar som ”sköterska” och passar upp så att patienterna får det de behöver.
Ett slitsamt par som tillsammans driver en ögonklinik.

Med ett nytt recept på fickan så tog jag hissen ner igen. ”Jag följer med dig ner i hissen” sade ögonläkaren och tryckte på knappen, den gamla hissen satte igång med knyck.
”Jag hör av mig om ett år” sade ögonläkaren då jag klev ur hissen. Hon vinkade glatt då hissen for upp igen till hennes lilla mottagning.
”Det är väl sådant här som kallas för personlig service” tänkte jag och tog fram min mobil för att ringa efter gubben så att han kunde komma och hämta mig.

Rikligt med snö.......

Idag snöar det på Gotland, vita stora flingor som sakta dalar ner och lägger sig på marken. Hunden ser lite förvånad ut, nosar på snön och gör några glädjeskutt, slänger sig på marken och snurrar runt i snön.
Skatorna sitter i ekens krona och skrockar förnöjt. Nere på marken ligger hundens märgben och skatorna bara väntar på att få kalasa på dem, så fort hunden har gått in i huset igen.

Hunden gör sin ronda runt i trädgården, nosar efter ovälkomna gäster som har vågat sig in på hennes revir under natten. Grannens katt jagar hon bort med några ilskna skall.

”Har du skaffat broddar till dina kryckor” frågar gubben ”Nej, inte trodde jag att det skulle bli snö så här tidigt på året” svarade jag. Nu blir det att sitta inomhus och inte försöka hoppa ut på kryckorna för det kan vara halt. Att vara konvalescent kräver sin planering och inte sade sjukgymnasten något, då jag var hos honom för att få nya instruktioner för min träning, om att jag skulle skaffa broddar till kryckorna.

Kanske så behöver både hunden och husse sätta på sig broddar för när de skulle ut på sin morgonpromenad så föll de båda pladask. Under snös fanns en förrädisk vattenpöl som det hade frusit is på under natten. Där låg båda golvade, att husse föll var väl inte så konstigt, men att även hunden föll omkull var lite överraskande, för både hund och husse.

Gubben som är född och uppväxt i Norrbotten, ser med glädje på alla snödrivor som formas ute på garageuppfarten. ”Bäst att jag går ut och skottar snö” sade gubben och drog ner luvan över öronen, tog snöspaden och gick ut.
Efter en stund kom gubben in igen och såg måttligt glad ut. ”Vet du vad grannen har gjort?” sade han ”Han har blåst ”sin snö” över på vår tomt, så det ligger en stor hög snö på vår garageuppfart” gubben suckade ”Det är bra fräckt att bara köra med en snö maskin och låta all snö blåsa över till oss”.

”Ja, vilka finesser” tänkte jag, nog hade vi båda stått och beundrat den fina snömaskinen som grannen hade investerat i . Men inte förstod vi då att all snö skulle blåsa över till oss.
”Det är så fiffigt” sade grannen för snön bara försvinner”

”Kanske skulle jag be att få låna grannens snö maskin och blåsa tillbaka snön till hans tomt” muttrade gubben då han gick ut för att skotta bort all snö från garageuppfarten.

Lagom när gubben är klar kom snöplogen och drog med sig en snövall som placerades precis utanför vår utfart.

”Bry dig nu inte” sade jag ”för snön smälter bort av sig själv. Det är bara uppe i Norrbotten som man måste skotta så där ordentligt, här på ön försvinner det av sig själv”

”Man är väl ”norrlänning” muttrar gubben och ger sig på snövallarna som snöplogen lämnat efter sig.

”Äras den som äras bör”

”Är det någon som vill stå bredvid sin stämmokamrat?” Körledaren såg ut över kören.
”Oh, vad skönt”, tänkte jag och sträckte upp handen. ”Jo, jag, för jag känner mig så osäker” ”Då får du det” sade körledaren.

Kören stod uppställda i U form, stämmorna var blandade för att få den finaste klangen.
”Det låter så otroligt vackert när ni sjunger” säger vår körledare stolt.
Jag sneglar upp mot min syster som även hon sjunger i altstämman,
”Nu du, kära syster, så skall vi göra så gott vi kan” tänkte jag.
Vi hade båda tagit ”time out” från kören och varit borta över ett år. Det kändes skönt att få stå bredvid henne, även fast hon också kände sig osäker ibland. På grund av min knäoperation hade jag inte kunnat delta i kör övningarna som jag borde, för att sjunga altstämman innebär att man får ”ta ” de toner som blir över och göra musik av det. Inte alltid så lätt, därför behövs det övning.

”Du får komma i tid” sade jag till gubben min, ”Det kan vara svårt att få sittplatser annars”
Kyrkan fylldes med åhörare, det var mest släkt och vänner, men även en och annan församlings medlem hade hittat till kyrkan.

Vår kära körledare är verkligen en trollkonstnär, hon kan få oss att sjunga som en hel änglakör.
”Håret reste sig på mina armar” sade en av de inbjudna gästerna
”Jag har sjungit i kör i många år, men det här var ett av det finaste jag har hört” sade hon.

Hon har nog rätt vår käre körledare, när man blandar upp kören så märker man inte de små ”fel” som görs av enskilda sångare, utan helheten blir ändå så bra.
Inte kan jag säga att jag var nöjd med min insats, det var på flera ställen som jag var osäker, men det märktes inte i det stora hela.

”Nu skall vi öva inför advent” sade vår körledare. Men jag får nog fundera lite, för jag är kanske inte redo ännu att sjunga. En operation tar på krafterna så kanske får jag även detta år sitta i kyrkbänken och lyssna till kyrkokörens julkonsert, för naturligtvis så har kören en ny repertoar även då det gäller julens sånger.

Vad skall Albin säga...?

”Nu har jag fixat belysningen till din ek” sade gubben min och såg så stolt ut. Under flera månader så har jag tjatat på gubben om att jag vill ha den stora eken som står ute i trädgården, belyst. När jag nu tittar ut genom fönstret så ser jag den vackra eken som glittrar i ljusskenet.
”Jag har satt på timer så du kan bestämma när eken skall vara tänd” sade gubben.

Den stora eken står där ute och ser stor och mäktig ut fast den bara är ca 30 år, vi hämtade den ute i skogen och planterade den då vi byggde vårt hus. Då var det bara en liten planta, nu breder den ut sitt grenverk över trädgården.
”Nu behöver vi inte ha någon julgran” sade gubben ”För hela baksidan på trädgården är nu upplyst”
Nu pryds vår vackra ek med talgbollar som småfåglarna kalasar på.
”Vi får ta fram kikaren och titta på vad det är för fåglar som är här” säger gubben och ställer sig vid fönstret, sätter kikaren framför ögonen och studerar fågellivet i vår fina ek.

”Vad tog talgbollarna vägen som jag lade på stolen” gubben ser sig frågande omkring. Talgbollarna är borta.
”Kan hunden ha tagit dem?” undrar jag, och nog är det så, när hunden ser att ”husse” utfodrar fåglarna så vill även hon vara med på ett hörn. Bakom ”friggeboden” låg hon och smaskade för fullt på talgbollarna.
”Inte var det meningen att du skulle ha det här inte” säger gubben och plockar av henne resterna av två talgbollar.


Undrar vad Albin skall säga när det kommer ett nytt paket med strumpor till honom.
”Nu har nog farmor blivit knasig, jag hinner ju inte använda strumporna innan jag har vuxit ur dem”

Nä, det är nog ingen risk att Albin klagar, för det finns säkert andra som kan ärva alla strumpor som jag stickar. Jag har nämligen fått ”strumpmani” för det är så kul att sticka små söta strumpor i olika färger och mönster.
Albin får bli min ”provdocka” så kan jag prova ut vilken modell som blir bäst. För naturligtvis så får jag nu följa mina anfäders tradition och förse alla mina familjemedlemmar med stickade strumpor och vantar.

Att kunna imponera på kvinnorna...

Inte ens hunden vill vara ute. Det är grått och kallt, tur att gubben min har försett mig med ved så att jag kan hålla eld i kaminen. Och framför allt, vilken tur att jag inte behöver gå ut i stormen. Här kan jag nu sitta i stugvärmen och må gott.

Gubben däremot fick ta på sig regnstället och ge sig iväg till affären för att handla lite mat och posta ett nytt brev till Albin.
”Han behöver en ny vante” sade pappa Magnus, för när vi var ute så tappade han den ene.
”Självklart” sade jag och satte igång med att sticka nya vantar till Albin. För inte skall han frysa om sina små fingrar inte.
Det fanns plats i kuvertet så jag stoppade in ett par vantar till mamma Karin också. Riktiga rejäla ”mormors vantar” stickade av handspunnet ”utegångsfår ull”. Kommer att värma hennes fingrar när hon är ute på promenad med Albin.

Det var värst vad gubben var flitig han bakade det ena brödet efter det andra.
”Du kanske vill bjuda dina vänner på bröd ikväll?” sade han.
Han dukade upp så fint på köksbordet innan han drog sig undan för att titta på en ishockey match.
Gubben visste vad han gjorde för nog imponerad han på mina vänner med nybakat bröd.

Jag funderar på om jag skall fortsätta ett tag med att hoppa runt på två kryckor för nu har jag fått igång gubben så han sköter sig riktigt bra.
Egentligen så står det i mitt träningsprogram att jag mycket väl kan börja träna lite på att bara använda en krycka. Det har varit helt underbart att kunna bli så uppassad som jag har blivit.
”Vill du ha pizza eller paj ikväll?” frågar gubben. Han har varit och handlat så det är bara att välja.

Även om frestelsen är stor för att jag skall dölja att jag mycket väl kan lämna en krycka så får jag väl börja hjälpa gubben lite ändå. Han ser allt lite trött ut ”Det har inte varit lätt att sköta hela hushållet” sade han ”Det är mycket att tänka på”

Mina Tarotvänner var i alla fall mycket nöjda då de gick. De hade fått nybakat bröd och en rejäl uppdatering i Tarotkortens mystiska värld.
Kvar på bordet stod en flaska Blossa Glögg
”Den här tänkte vi att du skulle få och festa på nu när det snart är jul" sade de.
Jag får väl bjuda gubben på ett glas, det har han gjort sig förtjänt av efter alla dessa rehabiliterings veckor.

”Man måste hänga med i utvecklingen” sade min kära moster och köpte sig en ny dator.
Min moster fyller snart 94 år, och har slitit ut ett par datorer redan.

Nog har det hänt mycket med tekniken, från att telefonen blev ett kommunikationsmedel i varje hus till att vi numera kommunicerar med varandra via Internet.
Via Internet kan vi odla ny vänskap, vi kan gå med i olika diskussionsforum och få vänner genom det.
Nu sitter man hemma bakom sin dator och chattar med människor som bor runt om i Värden.

”Vi kommer att skriva dagbok” sade min syster ”Vi söker bara upp Internetcaféer så fort vi har chans så kan du följa oss på vår resa i Afrika”

Mycket har hänt sedan sonen begav sig av till Nea Zeeland för att arbeta där i ett år. Då kunde det gå månader emellan kontakterna. Nu kan man bara koppla upp sig på Internet och logga in på syrrans dagbok för att få information om hennes upplevelser när hon åker på safari i Afrika. Tänk om det hade varit möjligt då Krister bodde på andra sidan jordklotet. I och för sig så var det väl bra att jag inte hade möjligheten, för nu i efterhand så kan jag tycka att det var nog bäst för mig att inte veta vilka äventyr som han var med på.

Världen öppnar sig, och du behöver bara sitta i ditt vardagsrum och surfa iväg.
Jag är med i ett Skandinaviskt Esoteriskt forum, där vi har chatt aftnar var 14: dag
I söndags så var det min tur att hålla i chatten, det gör jag varannan gång. Då gäller det att ha disciplin på deltagarna och se till att alla håller sig till det ämne som jag har bestämt.

Norrmän, Danskar, Gotlänningar och Svenskar, ja det var en salig blandning på nationaliteterna när vi gav oss i kast med att analysera Tarotkortet, Djävulen. Det är så kul att vi nordbor kan kommunicera med varandra även om man ibland inte förstår alla ord som skrivs.
Att få vänner på sådant sätt är spännande, kanske kommer vi aldrig att mötas i verkligheten, trots det så har vi ett stort utbyte av varandras kunnande. Nya dörrar öppnas och jag kan sitta här hemma och utbyta tankar med andra som har samma intresse som jag.

Som en behaglig motvikt till mitt surfande ute i Cyberrymden så är det mycket skönt att besöka vår medeltidskyrka. Kyrkvaktmästaren hade värmt upp kyrkan bara för vår skull för nu börjar det allt att ”dra ihop sig” för vår konsert. Det märktes på körmedlemmarna att allt ”tragglande” av stämmor hade gett resultat. Det lät inte så tokigt när vi övade i kyrkan.

Nu är det bara finliret kvar men det skall säkert fixa sig för som sagt, vi är många i Sanda kyrkokör som sjungit tillsammans i över 10 år.

Sonens återkomst....

Även fast jag försökte förbereda hunden på att vi skulle få ”fastlandsfrämmande” så blev hon överraskad då hon såg en lång stilig man komma fram emot bilen med stora kliv. Det var sonen från Uppsala som hade anlänt med flygplanet och skulle ”rå om ” sina föräldrar några dagar.
Hunden skrek så att alla passagerare vände sig om för att se vad som var på färde. Det lät som den värsta misshandel.
Har man som vi, barnen på fastlandet, är det alltid trevligt att få besök. De brukar turas om med att komma hem, inte bara för att ”se till” oss gamlingar, utan det är även för att få testa fiskelyckan. Östersjön har mycket att erbjuda bland annat så simmar det en och annan havsöring här utanför och väntar bara på att få bli infångad.

”Då skall jag fixa middagen då” sade sonen när han gick ut tillsammans med sin barndomsvän som naturligtvis ställer upp på en fisketur.

Inte blev det någon fiskelycka heller även fast han var ute och provade lyckan båda dagarna.
Men nu är det ju inte det som är det viktigaste utan bara att få stå längst med stranden eller vada ut en bit och låta fiskespöets drag glida genom vattnet.
”Det är rena avkopplingen” säger sonen och han ser betydligt piggare ut då han återvänder till storstaden efter att ha fått känna av den Gotländska solen.

”Hur var det när jag föddes” sonen tittar nyfiket på mig, för nu är det snart dags för honom att vara med då hans baby skall födas. En ny epok tar sin början jag blir farmor igen och han blir pappa. Naturligtvis så har jag även försett det lilla väntade barnbarnet med små persedlar. Ett lammskinn är naturligtvis självklart, det finns inget finare att ligga på för en liten baby än ett lammskinn från Gotland.

Det är alltid lite sorgligt då man tar farväl. Sonen har nu återvänt till ”fastlandet” och hans besök i hemmet är nu slut.
Sonen tar påsen under armen då han går iväg, ”Stoppa ner det i väskan” säger jag förmanande ”Du får inte glömma påsen på flyget”
Nog kommer man alltid att vara den där överbeskyddande morsan som hela tiden är där och har synpunkter.
”Visst” svarar sonen ”Jag packar om i bilen”

Det är grått och trist ute, jag stoppar några extra pinnar i brasan, tar fram min sticksöm. Att sticka är som att meditera, man kan sitta i sin fåtölj och bara låta stickorna forma garnet till en liten ögla. Snart kan jag släppa en av mina båda kryckor, och bara ha den ena som stöd. Min rehabilitering fortskrider och sonen som är arbetsterapeut, har varit hemma och tittat till mig. Vad kan man mera önska.

På väg framåt.....

Lite sömndrucken stapplade jag upp på morgonen, på mina två kryckor. Gubben tittade frågande på mig ”Satt du uppe i natt och såg på valvakan?”
”Japp” svarade jag för inte kunde jag låta bli att kolla hur det gick för den unge svarte presidentkandidaten i Amerika. Visst är det mycket som händer ute i stora världen och som även kommer att göra sig påminda här hos oss.

Nya tider kan man skönja när den unge Obama tar tag i rodret och försöker styra upp skeppet som har gått överstyr. Ett gigantiskt uppdrag som vi nog inte fattar bredden av. Det är bara att lyckönska den unge mannen och hoppas på att han har goda rådgivare i sin stab.

Nog påverkas vi av det som händer på andra sidan av jordklotet, se bara på den ekonomiska nedgången, den har även påverkat mitt lilla fondsparande. När jag kollade sist så hade mina fonder sjunkit betydligt och jag har gjort en stor förlust. Nu får man snällt bida sin tid och låta allt bero och hoppas på ”bättre tider”. Allt bara för att bankerna har beviljat krediter utan att ha någon säkerhet.


Försiktigt så testar jag om jag kan släppa en av mina kryckor, för nu börjar det allt att ”klia” i fingrarna. Jag har suttit nu i flera veckor och varit konvalescent, nu börjar jag att tröttna på det och vill kunna göra lite mera. Men att plantera lökar i den nyanlagda rabatten, var ändå lite i överkant för vad jag kan prestera. Gubben min fick ”ta över” för att det skulle bli ”klokt gjort”
Nej, att gräva i rabatter och plantera vårens blommor var nog väl optimistiskt, jag får hålla mig till mera stillsamma arbetsuppgifter.

Då är det mycket bättre att mumsa i sig ett winerbröd tillsammans med min ny pensionerade lillasyster, som kom förbi för att kolla hur jag mår.

”Tänk vad tiden går” sade jag ”Nu sitter vi här båda två och är pensionärer”
Nu skall vi börja släktforska, syrran har letat fram den gamla familjebibeln där man har noterat alla födslar och dödsdagar i släktled. Vi skall också studera släktens fotoalbum i jakt efter våra förfäder.
För som jag tidigare har skrivit om i en blogg, så väntar vi på Amerikafrämmande, det är emigrantättlingar som söker sina rötter i den Gotländska myllan. Men först och främst måste vi kolla att det verkligen är ”rätt” gren som vi tillhör därför måste alla datan stämma med det som Amerikanarna har fått fram i sina forskningar.
Här sitter syrran och jag och letar efter vår farfars bror som emigrerade till Amerika i början på 1900 talet.

Det är klart att jag bevakade presidentvalet i Amerika, för som sagt, vi har mera gemensamt än vad vi tror.

Nu har det gått fem veckor sedan jag opererade in en ny knäled i mitt ben. Fem veckor som jag har varit ”handikappad”. Det har varit mycket lärorikt att vara beroende av mina kryckor och att behöva be om hjälp. Att vara begränsad, inte kunna göra det som man annars gör, sitta kvar i stolen och låta andra passa upp.
Nog har jag försökt att hjälpa till så gott jag har kunnat, men det har inte alltid varit så lätt.


Det är så lätt att tro att man kan mer än vad man egentligen kan. Att hoppa fram på kryckor kräver armstyrka och när man har fått skavsår i händerna förstår man att det är dags för att vila lite.

Jag har funderat mycket på den kommande konserten som vi skall ha i min Kyrkokör. Kommer jag att orka skutta fram tillsammans med mina körsångare när de skrider fram i procession till tonerna av en Motzarts ”Alta la trinita” Det är så vackert och högtidligt. Vi vet att våra åhörare älskar att se oss när vi gör det.
Men om jag skall delta, det får jag fortsätta att fundera på.
”Då får du sätta fart på kryckorna” sade min körledare och det vet jag inte om jag vågar för så enkelt är det då inte.

Helt plötsligt så blev det svart i rutan. Strömavbrott hela Gotland är svart.
”Ja, det är säkert bara för att du har suttit här och tittat på TV hela dagarna” sade gubben med ett förargligt flin.
Det är tur att det nu är val av ny president i Amerika så jag kan sitta här och följa med i debatterna omkring valet.
”Du sliter verkligen ut TV:n nu ” sade gubben innan han gick ut till snickare boden.
Han har så rätt, TV står på hela dagen och jag kollar på de olika kanalernas utbud.
”Något skall man ju roa sig med” svarar jag gubben, för tiden kan gå långsamt när man är handikappad och sitter still på en stol.

Efter en stund kommer gubben in och börjar rusta i köket.
”Vad gör du?” frågade jag.
”Jag skall baka bröd” svarade han ”För brödet är så dyrt i affären så nu har jag köpt jäst och mjöl, och skall nu lägga en deg”

Ser man på, gubben har blivit riktigt huslig under tiden som jag har varit konvalescent.
Inget ont som inte har något gott med sig” tänkte jag då jag sjönk ner i min fåtölj och lyssnade på program ledaren på TV som diskuterade presidentkandidaterna i Amerika.

Några timmar senare så kom det en underbar doft från köket, gubbens brödbak var avklarat och låg nu under en vit bakduk för att svalna.

Inte är det så tokigt ändå att vara konvalescent.

Inte vilken höst fest som helst.....

Nu är det fredag och jag sitter här framför min dator, ny duschad och fin. I kväll så skall jag som så många andra på fest.
”Det gäller att planera när man är konvalescent, så att man inte behöver klä på sig en trång stödstrumpa mer än en gång per dag.
Naturligtvis så har strumpan en viktig funktion, den skall ge stöd åt mitt nyopererade knä. Men ack så svårt det är att tränga på sig den varje morgon och sedan att ta den av sig på kvällen. Tur att jag har gubben min som får hjälpa till att dra av den på kvällen.
”Du får nog försöka att klara dig själv på morgonen” sade gubben efter det att han med stor möda hade försökt att hjälpa mig med att få den över foten.

”Det här måste du ha på dig minst i två månader” sade sjuksköterskan på lasarettet.
Nu har det gått en månad och jag har utarbetat en teknik så nu går det som en dans att både sätta på och dra av den.


”Du får inte köra bil på två månader” sade sjukgymnasten ”För så lång tid tar det för ditt knä att läkas inuti”
Det är bara att gilla läget och be gubben köra mig in till festen. Det skall bli riktigt spännande att träffa mina gamla arbetskamrater igen.
”Du hör ju fortfarande till oss” sade Christina då hon ringde för att informera om vad som gällde.
”Katarina vet ingenting så det skall bli en överraskning för henne” fortsatte Christina, hon tror att det bara är Annika och jag som tänker fira hennes 40 års dag”
Nog har mina arbetskamrater planerat i flera veckor på hur de skulle kunna fira sin arbetskamrat som nyss har fyllt 40 år. Men att tro att Katarina skulle gå på att det bara är de två som vill uppmärksamma hennes högtidsdag, var nog lite vågat.
”Tror du verkligen att Katarina går på det?” frågade jag. ”Hon anar nog ”ugglor i mossen” och är förberedd på det värsta.

Lokalen som i vanliga fall används till att habilitera gravt handikappade personer, hade bytt skepnad och var nu en festlokal. Borden var fint uppdukade och stämningen förväntansfull.
”Nu åker vi och hämtar Katarina” sade en Annika, hon tror att vi skall gå ut och äta middag tillsammans, det är vad vi har sagt till henne” Det glittrade i hennes ögon av förväntan när hon gick bort mot bilen som stod framkörd.


”Det har hänt en katastrof” min kära kollega Petra kom in i lokalen ”Vi skulle hämta kroppkakorna som vi har beställt med det fanns ingen där. Det var mörkt och ned släckt vid restaurangen då vi kom dit.
Efter ett intensivt decktertiv arbete så kom kroppkakorna till rätta, Visby hotell hade tagit emot beställningen och där kunde kroppkakorna även avhämtas.

Säga vad man vill om mina arbetskamrater, men fantasi har de i alla fall, istället för att springa till frissan och fixa håret jaga in på HoM för att köpa en ny festblåsa, så letar man i ”grabbarnas” garderober och tar fram snickare byxor, rutiga herrskjortor stål försedda herrskor, målar utrustning, hjälmar och hammare. Iklädd detta går de på fest. För festens tema handlade om att bygga och skapa.


Gubben min kom och hämtade mig när stämningen var på topp, efter några intensiva timmar tillsammans med mina före detta kollegor var det skönt att återgå till konvalescent och pensionärslivet.
Nu får jag åka hem och skriva i min blogg, för nu är det ju ingen risk att jag avslöjar mina arbetskamraters kupp mot Katarina som har fyllt 40 år.