I gränslandet….

”Det är vid gränslandet” sade studieorganisatören,
”Man har diskuterat det här så länge inom förbundet, Tarot är ju inte vetenskapligt bevisat, så därför har man varit tveksam”.
”Men vi är mycket glada för att Du vill hålla cirkeln i vår regi”

Så bra då, nu kan jag fortsätta med min planering för min Tarotkurs som så många har efterfrågat. Jag kan förstå att studieförbunden har sina regler, men min kurs är inriktad på att eleverna lär känna sig själv, att lära sig att ”vända på stenarna”, att meditera och komplimentera över korten, bara det kan ge insikter som kan vara bra att ha.

När jag sitter i vår fina Medeltidskyrka och studerar de vackra väggmålningarna så ser jag ju deras symbolik. Precis likadant är det med Tarotkorten, de visar på olika händelser i livet.
På kyrkväggen ser jag Änglarna som manar till försiktighet att man inte skall göra något förhastat. Översteprästen som bjuder in människorna till kyrkan. Jag ser också Djävulen som lurar bakom en sten. Likheten med mina Tarotkort är slående.

”Vetenskapligt bevisat” sade studieorganisatören, undrar om Kyrkan budskap är Vetenskapligt bevisat, det finns mycket där som jag funderar på. Prästen som predikar från sin predikstol om syndernas förlåtelse och de dödas uppståndelse. Ja, nog funderar jag ofta på hur kyrkan har tänkt sig ”uppståndelsen” och hur vetenskapsmännen har bevisat det.

Det är så lätt att rynka på näsan åt Tarotkorten och säga att det är bluff, men korten i sig är ju bara kartongbitar med vackra motiv på, sedan kommer det ju till betraktaren hur man tolkar dem. Precis som jag då jag sitter i kyrkbänken och lyssnar till prästens ord medan mina ögon betraktar de vackra kyrkmålningarna. Eller då jag vandrar runt i ett galleri och studerar konstnärens sätt att uttrycka sig på.

Min Tarotkurs kommer att vara inriktad på att träna upp deltagarnas förmåga att tolka in olika symboler, för Tarotkorten har mycket gemensamt med de vackra väggmålningarna.

”På måndag sätter vi in en annons om Din Tarotkurs” sade studieorganisatören
”Det värsta med att jobba här är att jag blir så intresserad och vill gå alla kurser, men vem vet jag kanske ändå skall försöka hinna med den här kursen”

Så trevligt att min Tarotkurs, även fast den är i gränslandet, kan locka en studieorganisatör i från Studieförbundet Vuxenskolan.

En minnesvärd stund på sängkanten…

”Det tar sig” tänkte jag då jag hörde skramlet från köket. Gubben hade klivit upp ur sin säng och stod nu ute i köket för att fixa en liten uppvaktning åt mig.
Det är inte så vanligt precis för min gubbe brukar glömma bort min årsdag. Men idag så var han allt på alerten.
In kommer så gubben men en kaffebricka, han hade verkligen ”gjort sig till” för på en tallrik låg en stor ostmacka.
”Grattis på födelsedagen” sade han och ställde ner brickan på sängen.
Jag tittar stolt upp på min gubbe, ”så han kan” tänker jag.

För jag är inte så bortskämd med att bli ihåg kommen.
”Är det i dag” kan han säga och ser då lite skamsen ut. En gång så var vi på semester och min årsdag tillbringades i en av de bärrikaste skogarna i Norrbotten. Vi plockade lingon och det fanns massor av bär. Det var inte så konstigt att han då glömde min årsdag.

Tänk vad lätt det är att trampa snett i skogen då man inte kan se alla håligheter.
”Vi får allt åka till doktorn” sade gubben då vi såg hur min fot svullnade upp.
Den unge läkaren tittade på min fot, han slet och drog i den.
”Bara en stukning” sade han efter en stund ”Du får ta det lugnt nu ett tag, det var ju ingen trevlig årsdagspresent som Du fick” sade han och gick bort mot dörren.
”Hum” sade gubben
”Var det idag? Tänk vad åren går fort, jag hänger inte riktigt med”
På hemvägen så stannade han till vid en butik och vi firade min födelsedag på tu man hand, med att rensa lingon i en liten stuga i Norrbotten.

”I år kom jag i alla fall ihåg Din födelsedag” sade gubben stolt och det får jag verkligen hålla med om, undrar hur han bär sig åt? För jag vet ju att han inte har gjort som sina söner, skrivit in det i birthday.se och på så vis få en liten påminnelse några dagar innan.
”Nej då” säger han bestämt, ”Jag har skärpt mig”

”66 år är ingen ålder” säger vår son som är Arbetsterapeut som ofta har patienter som är över 90,
”Du räknas fortfarande till ungdomarna”

Men visst är det lite märkligt med åldern. När man är liten så räknar man månader, sedan så blir det halvår *ler*
Sedan är det viktigt att fylla år, det skall vara barnkalas som överträffar varandra.

Sedan följer en tid då man helst vill glömma att man fyller år,
”Det spelar ingen roll längre”
Ja, det är till och med så att man måste tänka till ”Hur mycket är det nu jag fyller?”

När man sedan närmar sig 80 så ändras det igen och då är man återigen stolt över sin ålder.
”Jag fyller år idag” sade en kvinna till mig.
”85 år blir jag idag”
Nog kan man vara stolt då när man fyller 85, men att fylla 66 år är absolut inget att ”göra väsen om” men jag kommer i alla fall att bjuda mina vänner på nybakad Blåbärspaj med vaniljeglass. Och den finaste presenten väntar på mig det är lilla Emilia som kommer på besök till farmor och då blir det fest.

Ilfärd till Visby…..

Det var bara att sätta sig i bilen och tillsammans med gubben besöka Visby för att införskaffa en sprillans ny frysbox.
”Nu får vi inte in ett endaste bär till i frysen” sade jag med en suck.
Det är bara att inse att vi behöver en frys till för att kunna förvara alla bär som gubben min har plockat. Gubben hade redan varskott om att han hade äpplen och päron på gång.
”Du vet den där gamla damen som bor i det gråa huset, hon har sagt att jag kan plocka så mycket frukt jag vill”
Nog märks det att vi båda är pensionärer och har tid att koka och sylta. Men vi har tyvärr inte så gott om plats för alla våra krukor utan det måste frysas in.

Med plasthinkar på styret och myggmedel i fickan, ger han sig iväg på min röda cykel, för hans egen har fått punktering sist då han var ute på ”bär plockar” tur.
”Jag kommer hem om några timmar” säger min Norrlands födde man, som förmodligen har det här med att ta vara på ”skogens guld” i blodet.

Nu står den där och brummar i mitt kök, den nya frysen som snart skall fyllas med blåbär, salmbär, vinbär och inte att förglömma den underbara fläderblomssaften. Nyttiga vitaminer som blir gott att ha i vinter.

Kanske var det bara så att gubben hade blivit lite överansträngd när han glömde hunden ute.
Som alltid så går de båda ut en liten ronda innan sängdags, hunden nosar runt lite för att kolla vilka ”gäster” som har tassat runt på hennes revir och gubben kollar att allt är tillbommat och låst.

Men vad gubben tänkte på då han bara gick in utan att ropa in hunden, vet man aldrig. Kanske drömde han om sina bär plockar stunder för han gick bara in och låste om sig.
Som tur är så sover jag lätt, så när hunden efter några timmar förstod att husse redan hade gått in så satte hon sig utanför dörren och gnällde ynkligt. Det var en mycket glad hund som kom in genom dörren och en mycket förvånad matte som undrade hur ”detta var möjligt” att gubben hade glömt sin bästa vän ute.

Kusinträff…

”Ja, det är ruter i vår moster Lisa” sa vi till varandra när inbjudan kom till en kusinträff hemma hos henne.
Lisa är inne på sitt 96:e levnads år och är fortfarande den som håller ihop oss kusiner. Hon har överlevt sina svägerskor (våra mammor) och sin man och hans bror, nu är hon ”den äldste” i vår släkt och det med all ära.

En efter en klev vi in i hennes lägenhet. Där satt hon på en stol och skrattade glatt, gav oss en varm kram. De båda kryckorna som hon har till sin hjälp när hon skall förflytta sig, stod fint bredvid henne redo att användas.
”Jag hör så dåligt” sade moster Lisa, ”men nu är det Ni som skall prata med varandra” sade hon, lade sina händer på magen och såg glatt på oss.

Vi kusiner, bara flickor hade mycket att prata om, de underbara släktkalasen som vi hade fått varit med om, då och då så ropade vi till moster Lisa
”Minns Du Lisa, våra släktkalas, där gubbarna alltid skulle spela ”priffe?”

Det var tider det, speciellt då vi var hos moster Lisa, för hon hade alltid bullat upp med många kakor och andra festligheter.
”Vi var så mätta så vi fick nästan inte plats i bilen då vi skulle åka hem” sade kusinen och skrattade, hon räknade på fingrarna ”Vi var ju 4 vuxna och tre barn som skulle få plats i en liten Saab”
På en kusinträff så måste man naturligtvis rota lite i det förflutna, minnas de som inte längre finns med oss. Under många år så har jag släktforskat och har letat fram våra anor. Spännande att studera anfäder som vi har hört talas om. Hur en hel generation unga män emigrerade till Amerika för att finna lyckan. Ett gammalt album som jag har fått ärvt av min morfars syster, ger oss svaret på vad alla hennes bröder tog vägen då de valde att stanna i Amerika.
”Vilken tur att morfar och mormor bestämde sig för att återvända till Gotland, för annars så hade vi ju inte blivit till!” sa vi och skrattade gott.

Moster Lisa sitter och ler i sin fåtölj, njuter av att ha ”flickorna” hos sig. Vi är de barn som hon aldrig fick. Vad tänker hon på, där hon sitter i sin stol och inte deltar i vårt ”tjatter” hon ser när vi skrattar, och hur vi böjer våra huvuden över fotografierna.

”Har Ni skogen kvar” säger plötsligt moster Lisa med hög röst. Vi tittar upp och ser på henne, jag förstår att det är mig hon menar.
”Ja, det har vi” jag nickar och ser glad ut.
”Det var bra det” säger moster Lisa och fortsätter ”Vi hade också skog, där var Elis dagen innan han dog, vilken tur att han hann hem, han dog på natten”
Lisa ser fundersam ut.
”Ja, det var tur för vi hade ju inte saknat honom förrän på kvällen då det hade blivit mörkt”
Hon tittar på mig igen ”Det är trevligt med skog”

Vi flickor diskuterar våra anor ”Hur var det egentligen med morfars far, var han adlig eller är det bara snack?”
Ja, vad vet man vad våra anfäder har haft för sig, men visst är det ett rykte som har cirkulerat i släkten om vår morfars far, som en riktig sol och vårare, med ”barn på bygden” ”Vackre Hoffman ” kallades han, för han var rasande grann, det kunde till och med vi bekräfta för när han var i Amerika så passade han på att gå till fotografen, för att vi hans barnbarnsbarn skulle kunna sitta på en kusinträff och beundra hans skönhet.

Jag får väl forska lite i vem han var, vår anfader, för det jag har hittat är att han var barnhusbarn, född i Stockholm 1853, men att det är något ”mystiskt” runt hans tillblivelse är säkert, så vi får se om vi flickor har några droppar adligt blod i oss, för som sagt, det är inte lätt att släktforska för man vet aldrig vad de har haft för sig.

”Allt har en början och ett slut” så även en Kusinträff hos moster Lisa, när jag kramar om min kära moster så säger jag ”Lisa, jag hämtar Dig en dag så får vi göra en dagsutflykt, Du får fundera på vad Du vill göra”
”Ja, det skall jag göra” säger moster Lisa.

”Vad vet vi egentligen?!”

Redan som liten satt jag ofta och blickade upp mot stjärnorna. De mörka höstkvällarna lockade min fantasi att ta vida svängar om vad som kunde finnas där uppe i stjärnhimmelen.

Att jag fanns här på jorden på grund av att jag var född, var också något som jag funderade mycket på. Min mamma skrattade då jag sa: ”Men vad skulle jag ha varit om jag inte hade blivit född?”
”Då hade Du ju inte funnits” svarade hon.
Konstigt att tänka sig, att man inte hade funnits, då man är 7-8 år och funderar över livet.

Det fanns en tid då man trodde att jorden var platt som en pannkaka, och det trodde nog jag också där jag satt och studerade alla stjärnor som blinkade mot mig. Jag var övertygad om att min mamma hade fel, att jag inte skulle ha funnits var för mig otänkbart. Nej då, där uppe bland stjärnorna fanns det en stjärna som var min, för när min lilla syster föddes så sa pappa: ”Spring nu ut på gården och titta upp mot stjärnorna, för idag så har det tänts en stjärna för er lilla syster”.
Där stod vi, min syster och jag lyckliga över att ha fått en ny liten babys som nu hade fått en egen stjärna. Efter en stund så såg vi den, en ny stjärna som blinkade lite extra mot oss.

Nu vet vi ju att jorden inte är platt som en pannkaka utan det har forskats en hel del under flera hundra år och nu vet man till och med att jorden uppkom genom ”The Big Bang” någon gång för 3,8 miljarders ljusår sedan. Hur man nu kan mäta sådant?
Att universum bara växer och växer, fler och fler stjärnor föds, men även så dör det stjärnor allt efter som.

Hur stor är Universum egentligen? Eller hur liten är jorden?
Som tur är så finns det forskare som mer än gärna ägnar sin tid åt att forska på rymden, även fast det kanske inte är så enkelt att få fram korrekta siffror, utan att allt grundar sig på att det är flera forskare som kommer fram till samma resultat. Då får det bli ”en sanning” tills man har funnit nya ”bevis”.

”Jag har aldrig tänkt på att jag hörde ihop med universum” sade min vän då hon hade lyssnat till ett föredrag om ”Magiska vibrationer och Tankens mystiska kraft” ett föredrag som handlade om den forskning som ständigt pågår. Att man bland annat studerar vattnets kraft och hur man med sin tanke kan påverka molekylerna i vattnet. Dr Masaru Emoto har skapat sensation med sin bok ”Vattnets dolda budskap” Boken innehåller förbluffande fotografier av frysta vattenkristaller efter att de har utsatts för icke-fysiska stimuli.
Han började med att utsätta vatten för musik och fotograferade resultatet. Musiken påverkade vattenkristallernas storlek.(www.masaru-emoto.net)
Likaså har Lynne Mc Taggart gjort spännande experiment som hon redovisar i boken ”The Intention Experiment. (www.livingthefield.com)

Så nu ser jag fram emot att få sitta på min balkong och studera den vackra stjärnhimmelen, medan jag gör, precis som när jag var liten, drömmer mig långt bort, för som sagt ”Vad vet vi egentligen?!”

Vart tog de vägen….?

 

Hunden springer runt i huset, gnäller vid dörren, hon vill ut, jag släpper ut henne, hon springer runt och letar, kommer in nästan direkt, gnäller igen.
”Är hunden sjuk?” frågar gubben och ser lite bekymrad ut.
”Har hon ont någonstans?”

Nej inte är det något fel på vår hund, hon letar bara efter våra småttingar som hon nu har vaktat över i flera dagar. Men det finns inga småttingar här längre utan de har åkt iväg, nu är det bara husse och matte och runt dem händer inget spännande.

Albin och Emilia blev till slut riktigt modiga då de vågade mata hunden med hundgodis, de gömde också godiset i trädgården så att hunden fick söka efter det. Hunden satt snällt och väntade på småttingarna som tumlade runt på gräsmattan för att finna ett gömmställe där de kunde lägga godiset. Inte underligt att hunden nu saknar sina små vänner.

Själv går jag och plockar upp leksakerna från golvet, sagoböckerna har nu gjort sitt för den här gången. Det var allt lite trångt i knäet då båda två skulle sitta i farmors knä och läsa sagor.
Farmors egna ”Tomtebobarnen och Hattstugan av Elsa Beskov, låg orörda för just nu gäller ”Kiss och bajs böcker” ”Nejlika har en potta” var populär likaså ”Busiga bebbens potta”
Det är ordning på mina barnbarn, nog vet de vad en potta skall vara till och vad man skall göra i den.
”Var är pottan” frågar jag pedagogiskt
”Däääär” svara de i kör, deras små pekfingrar pekar snabbt ut den röda pottan som är avbildad i boken.
”Men vad är det där som ligger i pottan” frågar jag.
”Bajs” svarar de.
Ja, nog är mina småttingar upplyst och väl medvetna om vikten av att sköta sina behov på rätt sätt.
”Titta kiss på golvet” Båda barnen tittar i boken och hänger glatt med i Bebbens alla busstreck.

”Nu skall vi åka hem till Uppsala” säger min svärdotter till Lille Albin, han ser fundersam ut och frågar ”Skall famo med”
Neej, farmor skall inte med men hon lovar att hon skall besöka sina barnbarn i Uppsala lite senare i höst, för visst är det något alldeles speciellt med att få vara farmor till två småttingar som heter Emilia och Albin.

Tre-åtta-sex-fyra-ett-nio-två…….

Tre-åtta-sex-fyra-ett-nio-två…….
Inte spelar det så stor roll i vilken ordning siffrorna kommer. I alla fall om man heter Albin och är 2 år. Då går det att räkna precis hur som helst, bara man räknar.

Att det kommer att bli något stort av mitt lilla barnbarn, det är jag alldeles övertygad om. Han har redan visat den rätta gnistan för att lyckas här i livet.
”För honom gäller bara klättring” sade hans pappa när han stod bakom sonen och såg till att han inte skulle ramla ner från trappan.

”Kanske blir han Sveriges första president” tänkte jag då jag betraktade hans iver med att komma så högt upp som möjligt. Han tittade ner på sin pappa och skrattade.
Nu är det nog ingen risk att lille Albin kommer att hota vårat kungahus, där kommer det säkert snart att födas små tronarvingar när väl bröllops yran har lagt sig.

Lille Albin pekar med fingret rakt upp i luften och säger ”Flygplan”
Men visst han kanske kommer att följa i pappas fotspår och jobba med stora flygmaskiner som flyger högt där uppe bland molnen.

”Vad är det?” frågar jag och pekar i sagoboken på en Ekorre.
”Ekorre” säger Albin snabbt för nog vet han hur en ekorre ser ut. Fattas bara annat, för kommer han att följa i sin mammas fotspår lär han snabbt klättra högt upp i trädens krona för att undersöka djurlivet där.

”nappen” säger lille Albin och börjar leta på bordet. Nu är det dags att vila benen lite och det gör han helst i mammas famn. ”Bullibompa” säger han och pekar på TV som står borta i hörnet, för nu skall det vara mys stund, i alla fall om lille Albin får bestämma.

En riktigt bra ursäkt…..

”Om man skall återuppta en blogg så får man ha en riktigt bra ursäkt” sade min kära svärdotter.
Ja, vad kan jag skylla på?
Hur jag än funderar så kommer jag inte på något så där direkt, så då får det bli en liten ”nödlögn” för ärligt talat så är det nog mest den sköna fåtöljens fel, där sitter jag så gärna och surfar runt på facebook.

Facebook ja, där har jag en bra ursäkt, att sitta i timmar och surfa runt i cybervärlden bara för att hålla lite koll på sina ”vänner” ja, det borde vem som helst förstå att sådant tar tid.
68 vänner står det på listan och då är det mest familjen, och fd arbetskamrater som man vill hålla lite koll på, men även nya underbara vänner från både Finland, Danmark och Norge.

Men om jag nu redan sitter så mycket framför datorn så borde jag ju kunna sätta av en liten stund till min blogg, så den här ursäkten håller inte.

Silvertråden då? Jag har ju ett helt forum att sköta och det kräver verkligen sin man. Veckokorten skall dras och Fria Tarotlinjen kräver att jag dagligen kollar om det finns några frågor som väntar på svar?

”Handen på hjärtat, var ärlig nu, det tar verkligen inte så lång tid, så nog borde det finnas tid för att skriva i bloggen. Bättre kan Du!”

Hur jag än vrider och vänder på det här så får jag bara erkänna att det beror endast på att jag helt enkelt har tappat stinget blivit slö och kommer inte mig för att fundera över vad mina läsare skulle uppskatta att få ta del av.

Jag får helt enkelt göra en liten resume över vad som har hänt mig under tiden som jag har försummat min blogg.
Fåglar har ju varit en av mina favoritämnen, där har jag kunnat skriva flera bloggar om de små härliga dunbollarna som har hoppar runt i min trädgård.
Hunden har varit på besök vid veterinären och återigen fått gå med plasttratten över huvudet. Ett nyinköpt fästinghalsband pryder hennes hals, för några fästingar vill vi då inte ha.

Husbilen har rullat iväg ut på ferier vid flera tillfällen, vi har varit på Fårö och Herta suttit och kurat i bilen medan regnet har smattrat på husbilens tak.

Ojojoj, det är så att jag skäms lite då jag märker hur mycket som har hänt medan jag bara har legat i hängmattan och suttit framför min behändiga Latop.

Nu är det bara så att en riktigt bra ursäkt har jag inte kommit på utan det är bara att ”se sanningen i vitögat” och erkänna att jag har varit LAT.