Min söta kollega

Alla satt tysta och lyssnade på min käre kollega då hon läste upp Länsstyrelsens rapport.
Orden var ibland svåra att förstå, för så är det med myndigheter, de använder ett mycket byråkratiskt språk.
Min kollega stannar upp ibland, höjde blicken över ”rapporten” och låter ögonen svepa över gruppen av vårdare som sitter tyst och lyssnar.
”Är ni med” frågade hon. ”OK då fortsätter jag!”

Runt bordet sitter åtta vårdare, som alla har lång erfarenhet av att arbeta med utvecklingsstörda personer. Nu har verksamheten varit utsatt för inspektion från Länsstyrelsen, och domen hade varit hård. Inte så mycket för personalen på Dagcentret utan mera kritik för att man inte har haft förutsättningar.

Min unge kollega läser med inlevelse, hennes kinder är röda, hon tar en klunk vatten ur glaset, men fortsätter nitiskt med att läsa rapporten.

Gud, så skönt att jag snart får lämna över verksamhetsansvaret till henne. Hon kommer att ta över rodret och styra skutan ut igen på öppet hav. För allt det som krävs numera behövs en ung frisk kraft till att genomföra.

Hunden blir glad då jag öppnar dörren och kliver in i hallen. På bordet ligger dagens post det är ett stort vitt kuvert med mitt namn på.
” Så spännande, vad kan det vara?”
Jag öppnar brevet och läser.

”Välkommen till oss som cirkelledare”, jag läser på papperet som ligger i kuvertet. Ett av studieförbunden har fått reda på att jag tänker gå i pension och är nu ute för att värva mig som cirkelledare.

”Inte så dumt, det skall jag fundera på, för nu när jag börjar mitt nya liv har jag minsann tid över för att göra lite nytta för kulturen.”

Hundhår och Småfåglar

Högt uppe i Björken sitter en liten fågel och kvittrar. Borta i Rönnen satt en annan fågel som svarade glatt på fågelsången.

Hunden, Diza, gör sina lovar under trädet, hon tittar upp mot fåglarna som inte bryr sig det minsta om att det står en hund och betraktar dem från marken.
Fåglarna kvittrar i solen, det är vår. Nu har äntligen snön smält bort och vi kan se fram emot varmare tider.

”Kom hit nu Diza, så får jag borsta dig!”

För nu är det dags att göra en liten insats för småfåglarna. Det är snart dags för dem att bygga sina bon och då är det mycket populärt att få hundhår som bomaterial.
Med långa drag borstar jag min hund, hon knorrar lite, för det är inget kul alls att stå still så länge, medan borsten kör genom hennes päls.

Fåglarna stannar upp i sin fågelsång, kanske har de sett vad som pågår där nere på altanen. Det kommer att bli skönt för de små fågelungarna då de ligger i sina ägg och väntar på att få kläckas.

Diza brukar ha koll på fåglarna som besöker vår tomt, mest är det skatorna som hon brukar busa lite extra med.

När inte Diza längre kan gnaga på märgbenet som hon fått, så övertar Skatorna det med glädje. Det är då spännande att se hur de kryper in i det stora benet och pickar ur märgen som finns kvar.
Diza är inte riktigt med på det, utan så fort hon kan så jagar hon upp Skatorna i trädet, där sitter de och ”skrattar” åt henne som gör tappra försök med att få tag i dem.

Skatorna sitter lite längre bort och betraktar hunden som snällt låter sig bli borstad. Kanske kommer det att finnas lite hundhår även i Skatornas bo.
Efter en stund så går vi in, hunden och jag, för att bereda plats åt småfåglarna att ta hand om hundhåret som nu flyger iväg med vinden.

Besök på Babyavdelningen

Inte kunde jag hålla mig längre, jag drogs som en magnet bort mot hyllorna i det stora varuhuset. Där på små galgar hängde det mest förtjusande babykläder.
Tänk vad babymodet har förändrats sedan jag själv var konsument. Där hängde det mest fantastiska små skapelser. Det fanns jeans byxor, med fickor och allt, och små söta klänningar med krås.
”Nu får jag allt besinna mig, för först så måste jag veta vad det blir för kön på mitt barnbarn innan jag handlar mina presenter.

Lite längre bort fanns leksaksavdelningen, där stod en jättefin liten cykel med stödhjul.
HJÄLP, hur skall det gå, jag får nog studera Barnbarnsboken ordentligt, för där fanns det ”Tips på presenter” såg jag.
Jag tog min vagn och tågade raka vägen bort till mat avdelningen, där känner jag mig hemma och kan gå och små handla i lugn och ro.

När jag hade kommit hem och packat upp alla mina varor så ringde telefonen.
En glad röst sade ”Är det Inga-Maj som jag talar med?”
”Ja, det är jag”
”Så bra då har jag kommit rätt, har du fått ett brev från mig med Rosenrot och vitlökskapslar?”
”Nej, det har jag inte fått!” svarade jag och förstod med ens att nu var det återigen en smart försäljare som hade lärt sig att ”fånga in kunden – övermanna ” så att man inte skulle kunna värja sig.
Försäljerskan fortsatte ”Vi har nämligen skickat ut till alla ett prov på Rosenrot, så du har inte fått något brev får mig?”
”Nää, det har jag verkligen inte” svarade jag.
”Men då skall jag skicka det till dig, för det måste ju du också få, känner du till produkten”?

” Oja, det gör jag verkligen och du behöver inte skicka något brev till mig för jag är inte intresserad”

”Försäljerskan hade säkert lärt sig att inte släppa ”fisken” ur nätet, så hon ökade på med sina argument.
” Har du verkligen provar rosenrot, berätta för mig hur du tyckte att det var, eller du kanske inte provade så länge så att det blev något resultat?”

Stackars flicka, hon slet för sin brödföda och nu märkte hon att den stora fisken höll på att glida ur hennes mycket smart uppgillrade fälla.

Jag tackade så mycket för hennes omtanke men sa bestämt ifrån att jag inte ville ha någon Rosenrot.

Vilken tur att det inte fanns en ivrig försäljerska på babyavdelningen, för där hade jag inte kunnat motstå hennes erbjudande.

Mina memoarer

”Här kommer vi snart att packa upp vår nya tryckpress, vi kommer att kunna trycka böcker och foldrar”
Föreståndaren för ”Hajdes” visade oss runt på anläggningen. Ett tiotal utvecklingsstörda personer hade sin dagliga verksam förlagd där.

”En tryckpress, så häftigt” tänkte jag, då kan jag be dem att trycka upp mina kommande memoarer, det är bara att sätta igång och skriva dem.

I över 40 år har jag arbetat med Omsorger om Utvecklingsstörda. Jag har varit med om en mycket intressant utveckling, stått på barrikaderna och kämpat för att de utvecklingsstörda rätt att ”leva som andra i gemenskap med andra”
På Johannesbergs vårdhem, där jag gick min första utbildning, bodde det över 700 utvecklingsstörda personer. Det var från spädbarn till äldre. Alla bodde tillsammans på ett inhägnat område. Där fanns allt vad de behövde, så man behövde aldrig gå utanför inhägnaden.

Jag bodde där i 12 månader, för som elev var man delaktig i de utvecklingsstördas liv och några arbetstidslagar fanns inte. Däremot så fick vi gå utanför inhägnaden, vi kunde röra oss fritt.

När vi guidas runt på förläggningen, möter vi flera som arbetar med olika saker där finns inte bara en häftig tryckpress utan det finns även väv stuga och är man lite konstnärlig så kan man få måla de vackraste tavlor som sedan pryder anläggningens väggar.

”Nå, skall vi ta upp en beställning på att trycka dina memoarer?” frågade Föreståndaren, ”för det skulle väl ändå vara toppen för oss att få vara de som publicerar din bok.”

Ja, vem annars, när jag får mitt manus klart så skall jag med glädje åka till Hajdes och låta de utvecklingsstörda få trycka min bok.
Vilken tur att jag snart skall gå i pension, för jag har så mycket som jag måste göra…

Dubbelhaka

”Nu får du gå hem, för du är ju sjukskriven på 25%”
Jag tittar upp på min kollega som står och i dörren.
”Ja, jag vet, jag måste gå hem nu och vila mig lite”

Att vara sjukskriven på 25 % kan ha sina sidor, allra helst då man inte har någon som tar över utan man måste själv prioritera bland arbetsuppgifterna.

Som tur är så har jag ju mina kollegor Katarina och Petra, utan dem så skulle mitt arbetsliv te sig betydligt svårare. Det är de två som snabbt hoppar in och hjälper mig, då de märker att mina kinder börjar bli allt för röda, av stressen som jag kan känna, då det närmar sig att jag skall vara ”sjukledig”

Hunden knorrar, hon vet precis vad klockan är slagen, hon vet att vi snart skall gå hem. Hon reser sig upp från golvet och tittar på både mig och Petra som står i dörren.

”Så gå hem nu, och ta det lite lugnt”
Jag samlar ihop mina saker och på några minuter så står vi, hunden och jag, ute på trappan.
”Gud så skönt, nu får vi två koppla av.”

När jag nu sitter här med min nya blogg och letar efter foton som jag skall lägga in, hittar jag inga foton som är på mig, jag letar bland det senast tagna fotona, men det enda som jag ser är en åldrande kvinna som står bredvid min man. Vem är hon?

Hon finns ju överallt, på alla kort som vi tog nu under påsken.
Vem är hon som ser så glad ut med en präktig dubbelhaka.
Ja, inte vet jag.

Ett par vantar och en halsduk

Ett par vantar och en halsduk

Efter det att alla gäster hade gått så hittade jag ett par vantar och en halsduk. Där låg det på min hylla.
Vem har glömt sina vantar och sin halsduk?
Det har varit många gäster i mitt hem, så man kan aldrig så noga veta vem som är ägaren.

”Om man lämnar något kvar, så betyder det att man vill återkomma”

Så det är bara att vänta för det visar sig nog ganska snart vem ägaren är.

Att gilla läget

Så var det slut på Påsken och vardagen in finner sig. Det är att ställa väckareklockan på ringning i morgon klockan 5.30, för att med raska steg vandra ut med hunden på vår vanliga morgonpromenad.
Sedan, när hunden har fått sin mat och gubben gått iväg till sitt arbete, är det ”min” stund. Då sätter jag på en meditationsskiva och mediterar i ca 30 minuter. Det ger mig kraft till att möta dagen med alla de förväntningar på mig som finns.

”Det här måste du bara hinna göra innan du slutar, och det här, Länsstyrelsens tillsyn, det är viktigt. Det måste du skriva handlingsplan för.”
Min chef satt och stirrade in i datorskärmen och läste innantill på min Befattningsbeskrivning, på ”Särskilda uppdrag”, för det räcker ju inte med att göra rutinerna, det som alltid måste göras, utan här läggs det till uppdrag som man måste prioritera..

”Men jag slutar ju snart, så jag gör så mycket jag hinner” svarade jag lite svävande, för jag tror inte att min chef lyssnade på vad jag hade att säga.

Jag hade bestämt träff med chefen för att diskutera mina arbetsuppgifter, vem tar över efter mig, nu när jag snart går i pension och nu först hade min käre chef förstått vad detta skulle innebära.

Hon satt och läste på datorskärmen ”Vi får inte glömma Arbetsmiljöverkets inspektion, det måste du också åtgärda”
”Ja, Ja, vi får se vad jag hinner med att göra” svarade jag. Det är ingen idé att försöka få min chef att förstå att det inte är så många dagar kvar innan jag lämnar mina arbetsuppgifter och går i pension.

Fastlandsresenärer

Fastlandsresenärer

Vadar byxor, strumpor och tröjor packades ner i väskorna. Nu är det slut på fiskesemestern på Gotland för den här gången. En havsöring blev det, de andra fick stanna kvar i havet för att växa till sig. Ja, så säger alla fiskare som inte har lyckats bärga en fisk. Det låter allt lite bättre, då man kommer hem, att kunna skylla på det.

Båten låter inte vänta på sig så det gäller att passa tiden, här finns inte tid för långa avsked, en snabb kram och lycka till så är de iväg, mitt ”fastlandsfrämmande”.

Nästa gång vi möts så har jag fått ett barnbarn, för det är bara några månader kvar till den lyckliga tilldragelsen.
”Vänta på inbjudan” står det i Barnbarnsboken, men det är nog ändå bäst att gardera sig så jag säger ”Jag tar flyget upp så fort mitt barnbarn har kommit till världen” det är ju inte säkert att min svärdotter har läst Barnbarnsboken utan tar för givet att jag skall komma.

Nu menade säkert författarna att man inte skall springa hos sitt barnbarn varje dag utan vara lite hänsynsfull och låta de nyblivna föräldrarna få vara lite för sig själva.
Jag får studera boken noga innan, så jag får lite tips på vad man skall tänka på.

En sak skall jag i alla fall studera, och det är barnavdelningen på varuhusen, de har jag bara ilat förbi tidigare, det är dags nu att studera vad som är på mode för en liten baby.

Fiskelycka

Fiskelycka

Det går utmärkt att torka byxorna med en hårtork!
Precis då fisken skulle nappa på draget, föll ”fiskaren” omkull! Även fast hon hade vadar byxorna på så läckte vattnet snabbt in i byxorna.
En virvel syntes på vattenytan då havsöringen snabbt simmade bort från betet.

Lite snopet så fick hon återvända hem, men efter en stund med hårtorken, så var det dags att ta fiskespöet och håven, och åter bege sig ut till havsbandet för att locka hungriga havsöringar till att hugga på betet.

Långt ut på pallkanten stod ett tappert gäng och slängde ut sina drag, solen glittrade på havsytan och en isig vind blåste in från havet. Kanske får man ingen fisk, men garanterat så får man lite färg på sina kinder.

Fiskelycka, jag för Havsöringen som simmar kvar i det ljusblåa havet, för något napp blev det inte.
"Vi lämnade dem för tillväxt" sade fiskarna då de kom hem efter en underbar dag på pallkanten.

Barnbarnsboken

Barnbarnsboken

”Var så god, här får du en liten present från mig”
Min svärdotter räckte fram ett paket till mig. De hade precis anlänt från fastlandet för att fira påskhelgen hos oss på Gotland.
Så spännande, jag älskar små överraskningar.

Jag lossade försiktigt på det guldfärgade snöret och vecklade upp det blåa omslagspapperet.
En bok, och inte vilken som helst, utan i paketet låg ”Barnbarnsboken” för mor- och fars föräldrar.

En mycket lämplig present, för nog har jag funderat en hel del på vad som väntar mig och min gubbe då sonen och hans sambo skall bli föräldrar.
Nog tror jag att de skall klara av sitt föräldraskap med glans, det tvivlar jag inte en sekund på. Men hur är det att bli med barnbarn? Att bli farmor?

Det känns som en spännande utmaning, ett nytt litet liv som växer och kommer att födas om några månader. En ny liten människa som jag stolt kan säga att jag är farmor till.

För några år sedan då mina söner presenterade sina utvalda för mig så blev jag lite orolig då också.
Inte för att deras val var fel på något sätt, utan för att jag själv inte visste hur man skulle vara som svärmor.
Hur är man en bra svärmor?

När jag själv ”stod brud” fanns det ingen svärmor som granskade mig från topp till tå. Min blivande man hade mist sina föräldrar redan som barn. Det fanns ingen svärmor som jag kunde få erfarenhet från.
Nu stod jag där, oerfaren med två vackra kvinnor som jag skulle bli svärmor åt.

”Nu är goda råd dyra” tänkte jag och började med min egen undersökning, jag frågade alla unga kvinnor i min bekantskapskrets om råd.
”Hur skall man vara som svärmor?”

”Du behöver inte vara orolig” svarade en arbetskamrat, då jag frågade henne. ”Ett tips kan jag ge dig, hyr in dig på hotell då du kommer på besök, för jag har just nu min svärmor på besök och hon håller på att göra mig galen”

Nu har jag varit svärmor några år och det har gått mycket bra, jag stortrivs i min roll.

Så en dag kom det som vi väntat på, vi är med barnbarn, gubben och jag.

En hisnande känsla, jag gjorde som tidigare, började fråga mina vänner om de kunde berätta för mig om hur det vara att få barnbarn.

”Ohhhh, det är så ljuvligt, så fantastiskt helt underbart! Grattis, vad lycklig du kan vara!”
Det finns tydligen inga andra ord för hur det är att få barnbarn.

Jag tummar på boken som låg i paketet. Barnbarnsboken för Mor- fars föräldrar. Så underbart att min kära svärdotter själv har förstått vad en blivande farmor behöver. För boken beskriver konkret precis det jag behöver veta. En ”bibel” kan man säga, ett uppslagsverk som jag kommer att studera noga.

Trosorna

Tvättlinan var full med kläder, som hade hängts ut på tork. Inne i tvättstugan håller fortfarande några kvinnor på med att tvätta kläder.
”Storbyk” som det kallades, var något som skedde bara ett par gånger om året. Då fick familjens alla smutskläder hamna i tvätt baljan. Ute på klädessträcket hängde min mamma upp sin tvätt. Linan som var uppstagad med kraftiga käppar, ringlade sig runt i trädgården. Jag minns så väl min mammas underbyxor, de var rejäla med gummiband i midjan och i båda benen. Rosa, fodrade underbyxor. Byxorna hängdes på tork i vår trädgård...

En glad röst presenterade sig i telefonen. Det var ett unikt erbjudande till mig! Jag var en av få utvalda personer som nu skulle få två par trosor. Det enda jag behövde göra var att betala frakten. Jag hörde den unga kvinnans desperata röst i telefonen.

”Lyssna på mig, jag behöver verkligen din order!”
Som alltid så sa jag ifrån direkt,
”Jag vill inte ha några trosor, jag är inte intresserad.”

Flickan bönade, hon försökte verkligen vara en bra försäljare, hon kunde replikerna utantill. Efter en stunds diskussion, där försäljerskan verkligen försökte få mig att anta hennes generösa erbjudande, blev jag intresserad av den unga kvinnan, Vem var hon, var ifrån ringde hon, hur ser hennes anställningsavtal ut. Som den rutinerade arbetsledare som jag faktiskt är, så tog jag över samtalet med mina frågor. Snabbt hade rollerna blivit ombytta. Jag frågade och hon svarade. Hon berättade om allt det jag ville veta. Hon arbetade mot provision, måste sälja så mycket som möjligt. Det var ju inte alltid så trevliga människor som svarade i telefonen. Ibland så kunde det vara mycket obehagligt.

Efter min utfrågning så bestämde jag mig för att acceptera hennes erbjudande. Samtalen övergick till att jag förhörde mig om hur trosorna såg ut.
”Du får inte skicka några stringtrosor!”
”Nejdå, det är vanliga trosor”!
”För Du förstår, jag är ingen ungdom längre och stringtrosor är inte min stil”!

Sagt och gjort, den unga försäljerskan hade fått en order och hennes provision hade höjts något den dagen.
Som utlovat så kom trosorna på posten med ett inbetalningskort ilagt med paketet.
”36,50 för två par trosor, det är överkomligt” tänkte jag.

Stringtrosor var det inte, tack oh lov, men vad var det för trosor, till dessa trosor har det inte behövts så mycket tyg precis, helt underbara med lite spets på framsidan och en liten rosett mitt på magen måste jag prova. När jag står där och drar i mina nya trosor, tänker jag på min mammas underbyxor som jag såg hänga på tork i min barndoms trädgård. Stora rejäla rosa fodrade underbyxor. Ja, mycket har hänt på underbyxfronten. För med dessa som jag så galant har fått mig till skänks, vet jag inte hur jag skall kunna skyla mig med, för hur jag än drar så har jag hela ändan bar...

Snålblåst

"...marsgaisten veiner slängar och pinar, ogo å orna bler fulla a snoi..."