Växa i möten..

Det är inte så ofta som det kommer ”storbesök” till Gotland, så det är bäst att passa på då det händer något. Ja, så resonerade gubben och jag då vi läste i tidningen att självaste Kay Pollak skulle besöka ön och hålla ett föredrag om: ”Att växa genom möten och välja Glädje”
”Jag bjuder dig” sade jag till gubben, för om han hade sett hur mycket det kostade per person hade han aldrig följt med mig.
”494 kronor per person, det är det värt” tänkte jag och beställde två biljetter.

Hela salen fylldes med människor som precis som vi hade tyckt att detta var ett alldeles speciellt tillfälle som var värt att närvara på. Kay Pollak höll hela publiken som trollbundna i tre timmar, en fantastisk föreläsare som skickade med oss många tänkvärda saker.
”Tänk att det är så att inga möten mellan människor är tillfälliga”
”Tänk om det är så att varje människa jag möter är utsänd!”

”Om man ser tillbaka på sitt liv kan man se att varje människa man har mött på olika sätt har bidragit till och format mig till just den jag är idag. I mitt liv dök inga andra upp än just de som jag på olika sätt kom att möta, just de och inga andra.”

Så det är ingen idé att reta sig på grannen då han står ute på sin balkong och skriker på oss. Det är bara att tänka på att han gör det för att vi skall lära oss något av honom. Undrar bara vad vi lär honom? Kanske att vi inte ”ger svar på tal” utan vi går bara in i vårat hus utan att kommentera hans påhopp.

Hela livet är som en enda stor skola, även som pensionär så lär man sig nya saker dagligen. Igår så stod jag och studerade småfåglarna som kalasade på solrosfröna som gubben hade lagt ut i fågelborden. Det var en stor aktivitet och fåglarna slogs om att få den bästa platsen. Nere på marken stoltserade Koltrastarna och försökte picka upp några nedfallna frön.
Då upptäckte jag att det inte bara var Talgoxar som kalasade på fröna utan det fanns även några Blåmesar som hade hittat dit. Borta i buskaget satt även en knallröd Domherre och kikade, han vågade sig inte fram till matbordet.

”Det var värst vilken tid det tog för dig att åka och handla” sade gubben med ett flin. För är det något som han retas om är att mina affärsbesök tar lång tid. Inte för att jag gillar att handla utan det är så att jag träffar så många bekanta på affären.
Man kan ju inte bara springa förbi kompisen som låg på sjukhuset samtidigt som jag. Efter operationerna fick vi ligga bredvid varandra på ”uppvakningen” medan personalen hade full koll på våra pulsar och att vi mådde bra. Sedan så stötte jag på min sångare kamrat, hon som sjunker sopran i Kyrkokören. Naturligtvis så måste jag även stanna till och byta några ord med henne.
För precis som Kay Pollak säger: ”Varje möte har något att lära oss” Så nu är det bäst att vara uppmärksam så att man inte missar något väsentligt.

Nu är det tratt igen....

Bilen satte kurs mot Visby, nu var det dags igen att besöka akuten, men den här gången var det hundens tur. Sent igår kväll så upptäckte vi att hunden hade ett stort sår på högra bakbenet, redan tidigt på morgonen satt vi i telefonkö för att boka en tid hos vår veterinär.
”Ni får komma till Visby, där finns det en tid som jag kan boka in er på” sade den vänliga telefonisten.
Nu behövde hunden inte kolla sitt lilla hjärta, däremot så fick hon hoppa upp på undersökningsbordet och veterinären rakade bort lite hår på benet.
”Hon kan ha haft en liten knöl där som hon har slickat på” sade veterinären ”Det får bli penicillin och salva och en plasttratt” sade hon och tog ett gult block från bordet, som hon skrev ner ett recept på. Återbesök om en vecka.

500 kronor fattigare lämnade vi Djursjukhuset och ställde färden mot Apoteket.
”Det är lika bra att lösa ut det direkt” sade gubben då han körde in på den stora Parkeringsplatsen utanför Clas Olsson.
”Jag passar på att ta en liten sväng in på Clas Olsson också, då jag ändå är i Visby” sade gubben och fick väldigt bråttom bort mot affären.

Själv satt jag kvar i bilen tillsammans med hunden som nu hade lugnat sig efter undersökningen hos Veterinären.

När jag satt där i bilen och studerade alla som kom ut från varuhuset med sina välfyllda påsar, närmade sig en försäljerska de parkerade bilarna, hon hade en stor bukett med vita tulpaner i famnen. Hon gick fram till en bil och sträckte fram en tulpan till mannen som höll på att packa in sina påsar i bilen. Mannen såg förvånad ut och tog emot tulpanen och frågade ”Varför ger du mig en tulpan?”
Då förklarade kvinnan att det inte var en gåva utan att hon allt ville ha lite pengar för den, hon berättade om svältande barn som hon samlade in pengar till.
Snabbt lämnade mannen tillbaka den vita tulpanen, han var verkligen inte intresserad av hennes ”välgörande ändamål”

Försäljerskan satte kurs mot en ny bil där en kvinna just hade låst upp bildörren. Samma sak hände igen. Kvinnan tog emot den vita tulpanen och lyssnade på vad försäljerskan sade, snabbt återlämnades blomman.

Tulpanförsäljerskan såg sig omkring och då kröp jag ihop i framsätet, låtsades att jag studerade skräpet som låg på golvet. Jag ville absolut inte köpa några överblommade vita tulpaner. För hur kan man veta vad dessa pengar kommer att gå till? Kanske var försäljerskan ute i ”god tro” men jag föredrar att skicka pengar till ett 90 konto då jag skall vara humanitär. Att köpa tulpaner en Fredagseftermiddag utanför Clas Olssons affär, är inget som jag gillar.

När gubben kom med påsarna fyllda från Clas Olsson så sa jag; ”Skynda dig nu och kör fort iväg så att vi slipper bli erbjuden en vit tulpan för 25 kronor”.

När vi svängde ut från parkeringsplatsen såg jag bort mot kvinnan som fortfarande hade famnen full av vita utblommade vita tulpaner.

Mitt hjärta....

”Finns det hjärtproblem i släkten?” frågade den unga söta läkaren. Det var bara för mig att nicka instämmande och börja berätta om min pappa som dog efter det att hans hjärta inte ville vara med längre, nu hände det på den tiden då man inte kunde byta ”klaffar” och då man dog av ett litet hjärtfel.
Men även min lilla syster som för ett år sedan var inlagd för att få sitt hjärta att ticka i lagom takt, och min storebror som efter många år, även han måste hjälpa sitt hjärta, genom att ta en liten tablett.
Den unga läkaren lyssnade på mitt hjärta och nickade instämmande ”Du har ett förmaksflimmer” konstaterade hon och vi kommer nu att medicinera dig, det är inte så ovanligt att man har det”

Jag låg på britsen med en massa sug proppar som var klistrade på mitt bröst, på en skärm kunde man läsa av mitt hjärtas rytm.
”Det hoppar lite hur som helst, ser jag” sade läkaren ”Jag förstår att du tycker att det är obehagligt”

Visserligen har jag många gånger tänkt att det vore väl lite konstigt om inte jag också skulle få problem med mitt hjärta eftersom det ”ligger i släkten”. Men ändå kom det som en liten överraskning då jag nästan svimmade i fåtöljen precis då jag hade satt mig till ro, för att se på ”Det okända”.

Med ett recept i handen lämnade jag akutmottagningen mitt i natten. Mitt hjärta tickade nu lugnt i mitt bröst.
”Det har fått tillbaka sin rytm” sade läkaren ”Så då kan du få åka hem och sova i din egen säng. Här får du ett recept med 200 tabletter, du skall äta en varje dag”.
Det är bara att lyda order, jag får leta rätt på den röda medicin dosan och fördela alla tabletter efter läkarens ordination.

Skärpning kommer att krävas för när man väl börjar vänja sitt hjärta, med att ta en liten tablett, så får man allt hålla på med det, hela tiden.

"Det var en hård smäll" sade Koltrasten

Den lilla koltrasten satt hopsjunken med gapande mun.
”Lever den” tänkte jag och tog fram kikaren för att kunna studera den lilla fågeln riktigt noga.
Koltrasten gapade med näbben, det såg ut som att den försökte få luft, straxt innan så hade jag hört en hård duns mot fönsterrutan. Snabbt så var jag framme vid altandörren för att se vad som hade slagit emot rutan.
Det var då jag såg den lilla fågeln som satt där och flämtade.

Jag fokuserade mig med all min mediala kraft på den lilla svarta fågeln och tänkte mig att den snart skulle få flyga iväg bort till busken till sina kamrater.
Koltrasten stirrade storögt på mig, vinglade till och kurade ihop sig, fortfarande med näbben öppen.
”Dö nu inte lilla fågel”, tänkte jag. Det händer så ofta att fåglarna inte hinner bromsa utan flyger rätt in i fönstret, ofta så bryter de nacken av sig. Jag har suttit med många fåglar i mina händer och försökt att få ”liv” i dem. Ibland så lyckas det men så ibland dör de i mina händer.

Den lilla Koltrasten sträckte på sig och såg sig omkring. Efter en stund så hoppade den iväg bort till trappan, stod där en liten stund, provade vingarna och flög iväg. Med ett par kraftiga vingslag så försökte hon att lyfta, men hon gjorde istället en störtdykning ner i busken.
”Ta det lugnt nu lilla fågel, för du har nog ännu inte hämtat dig från din ”hjärnskakning”.

Nu satt den mitt i busken och kikade sig omkring. Efter en stund så såg jag hur den åter försökte att flyga iväg och då gick det mycket bättre. Högt uppe i Ekens krona sitter den nu och vilade sig efter den hårda konfrontationen med vårt köksfönster.

Kvinnan som satt mitt emot mig kände sig nog som en liten Koltrast när hon berättade för mig sin levnads historia.
”Och nu skall jag få en Godman också, det visar verkligen på hur lågt jag har sjunkit” sade hon och kikade lite generat på mig.
”Ibland så behöver man någon som hjälper sig att reda i problemen” sade jag ”Värre än så är det inte, för det är inte lätt att bevaka sina rättigheter då man är sjuk och inte har alla krafter i behåll”
Nog håller jag med kvinnan, det är ju för bedrövligt att man måste ha hjälp i form av en Godman, för att reda upp sina problem, att Sveriges lagar och paragrafer är så invecklade så att man som enskild person kan ha svårt att förstå hur man skall göra. Det har bara blivit värre och värre i vårt samhälle och ju fler utslagna människor som finns ju flera Godemän måste man förordna.

”Ett uppdrag för pensionerade Verksamhetschefer”, tänkte jag då jag skrev på papperet om mitt åtagandet att ”Förvalta egendom och bevaka rätt” allt enligt Föräldrabalken.

Gravrättsinnehavare.....

Snön smälter bort så fort och nu är det barmark igen. Gubben ser lite missmodig ut då han stoppar in sina skidor i förrådet igen.
”Det blev bara några åkturer” sade han ”Nu blir det inget mera skidåkning för i år”.
Hårt för en Norrbottning som älskar att åka skidor.
”Vi får köpa vinterdäck till husbilen och åka upp till fjällen” tröstade jag honom med. För nu som pensionär kan vi mycket väl resa iväg på vintersemester, vi är fria och behöver inte tänka på att ansöka om ledighet.

”Fri som fågeln” vi kan resa vart vi vill. Kanske kan det bli en resa till Norrbotten i sommar för att titta till vår ”gravrätt”.

Det ringde en dam från Älvsbyns församling och berättade för gubben att han var ”Gravrättsinnehavare” det innebär att han ansvarar för graven där hans föräldrar är begravda. De dog 1957, då min gubbe var 13 år. Man har nu bestämt att varje grav skall ha en ”ägare” som är i livet och kan vårda gravkullen.
”Ni kan ju välja att lämna tillbaka gravplatsen till församlingen” sade kvinnan som ringde för att informera oss om våra åtaganden.
”Som gravrättsinnehavare så skall man sköta om graven, ta bort vissna blommor och se till att det ser vårdat ut runt graven” fortsatte hon.
”Nu bor vi ju på Gotland och är inte så ofta där uppe i Älvsbyn och besöker graven” sade gubben ursäktande. ”Sist då vi var där så hann vi inte dit ens, för det var bara en snabbvisit”
”Vad händer om vi inte sköter om vår grav” frågade gubben ”Tar ni bort den då?”
”Nejdå” svarade kvinnan på sin sjungande dialekt, ”det gör vi absolut inte, vill ni så kan vi sköta den åt er, men då får det inte finnas några blommor utan vi klipper bara gräset. Vill ni ha blommor ditsatta så får ni betala extra”.

Sagt och gjort, vi är Gravrättsinnehavare, men kyrkogårdsvaktmästaren sköter om den åt oss, för vi tycker inte att det är viktigt att det finns blommor på graven, en vacker gravsten räcker gott.

”Vi får väl åka upp till Älvsbyn i sommar och se om våra åtaganden” sade gubben innan han lade på luren.