Tur att jag har en sticksöm....

”Vad skall du med den till?” gubben såg frågande ut då jag plockade fram en spikmatta ur kartongen som brevbäraren hade försökt pressa ner i brevlådan.
”En spikmatta är det senaste” svarade jag, nu skall vi healas båda två, för det är så otroligt bra att ligga en stund och låta spikarna massera våra ömma ryggar.

Nog märks det att vi är 60+, vi är båda lite stela och har ofta ont i våra nackar och ryggar.
” Det här är precis vad vi behöver” sade jag och gick in i sovrummet för att prova vår nya spikmatta direkt.

” Ha gärna en tunn tröja på de första gångerna” stod det på bruksanvisningen.

”Men det där ser inte så skönt ut precis” gubben stod i dörren och tittade nyfiket på mig då jag lade mig på spikarna.
”Märkligt, det känns inget, kanske är tröjan för tjock” tänkte jag och kände efter ordentligt.
Förmodligen så har spikarna placerats så tätt så att man inte upplever dem så hårda, Efter en stund sov jag som en stock. Hunden lade sig på sin plats, för att göra mig sällskap.

”Det var inte dumt alls” sade jag till gubben när jag kom ut igen från min healingstund.

Det var tur att jag hade påbörjat en ny sticksöm, Albin och Emilia måste ju få nya koftor eftersom de som jag stickade sist nu har blivit för små. Ja, det var allt tur att jag bara kunde sitta i min fåtölj och sticka, för en sak är då säker, att healas på en spikmatta tar på krafterna och jag går nu omkring som en sombi, gäspar och är bara trött.

”Det är erdofinerna som frigör sig” stod det i bruksanvisningen.

Vi får hoppas att det går över så småningom och att min kropp blir van med att ligga på en spikmatta, för enligt bruksanvisningen kan man ligga i minst 40 minuter per dag.

”Vilka idéer ” sade gubben och gick ut till sina veteranmotorcyklar.

Senare på kvällen lockade jag gubben att prova på spikmattan, för så som han hade legat och putsat på sin motorcykel, behövde han verkligen få fart på sina erdofiner.

Vilken tur att det finns Godemän...

Det är då tur att inte vi också kvitterar ut Bonusar på flera miljoner kronor. Vi som arbetar i det tysta som Godemän och Förvaltare.
Det var ett 40 tal personer som samlats för att utbyta erfarenheter och få ta del av det allra senaste inom Överförmyndare kansliet.

”Vi har varit med om en omorganisation och ingår numera i Serviceenheten” sade kanslisten som passade på att även berätta att hon snart skulle tituleras ”chef” för inom Kommunen passar man på att upphöja sina trogna medarbetare till olika positioner, när man ändå omorganiserar sig. Man måste ju ha trogna medarbetare som förverkligar organisationens mål. En ny chefspost kan vara det som behövs för att få ett lyckat resultat.

En hel dag med information om hur viktigt vårt uppdrag som Godemän är. Ja vi vet, för det är vi som står nära våra ”huvudmän” det är vi som sitter på Socialkontoret och ansöker om Försörjningsstöd, ja så heter det numera för uttrycket Socialbidrag har en dålig klang, därför så byter man snabbt ut namnet på insatsen.
Vilken tur att vi Godemän inte värderar vår insats i pengar, utan vår bonus är den glädje vi känner från våra ”huvudmän” när man företräder dem i olika situationer.

”Du behöver inte gå med till Socialkontoret, jag kan gå själv, för det gör mig ingenting om någon ser mig gå in till Socialsekreteraren” säger jag då jag märker hur svett bryter ut i pannan på min vän och hennes blick flackar.
Eller när man får ett SMS på mobiltelefonen där det står ”Tack för allt du gör för mig, kram”
Leendet när jag säger ”Jag följer naturligtvis med dig till rättegången, du behöver inte känna dig ensam”

Den snart nytillsatte Chefen säger: ”Fyll ordentligt i antalet timmar ni arbetar för era huvudmän, på årsredovisningen, för då vet vi hur vi skall bedöma hur mycket ni skall få i arvoden”.
Det låter så fint, men hur kan ett telefonsamtal värderas i minuter när man behöver lyssna på en orolig själ som har svårt för att anpassa sig i samhället. Eller när man sitter på ett Socialkontor och ansöker om pengar till mat och hyra.
Vilken tur att vi som arbetar som Godemän och Förvaltare, inte kräver miljontals kronor i bonusar för vårt arbete.

Men det kanske är så att vi är olika, Direktörerna har kanske fickor i sina kistor och kan ta med sig sina miljoner till ”andra sidan”
Jag vet att i min kista finns det plats för bara min kropp och jag behöver inte några miljoner med mig, då jag lämnar jordelivet.

Det är verkligen tur att vi Godemän och Förvaltare inte har samma behov av miljoner, för i vårat uppdrag delas leenden, lättnande suckar och kramar ut som bonus och arvodet är på ca 800 kronor i månaden.

”Allt bygger på frivillighet” sade den nytilltänkta chefen ”man måste kunna ställa upp för en medmänniska utan att därför behöva kvittera ut en hög lön.”

Ja, som sagt det är tur att vi som arbetar som Godemän och Förvaltare inte har behov av att kvittera ut flera miljoner.

Sista kvällen med arbetskamraterna......

”Jag saknar allt Gunvor” sade Petra när hon ringde för att förhöra sig om hur jag hade haft det på festen.
För några år sedan så flyttade vi ut till ett litet kontor mitt i samhället.
”Vi är nog de enda som flyttar ut från ålderdomshemmet” sade vi, för det var där vi hade haft vår arbetsplats under några år. Men tiderna förändras, verksamheterna växer, flera kotors rum behövdes inom äldreomsorgen.
”Ni hör ju inte till oss” sade man och vi blev tvungna att flytta ut från den administrativa delen på Servicehuset.
”Så skönt” sade Berit och jag, vi packade ner våra pärmar och flyttade iväg så fort vi hade fått hyra en ny lokal.

”Minns du” sade jag till Berit ”Vi flyttade in i de nya lokalerna utan att vi hade fått installerat telefon eller dator, vi formligen flydde ut från ”hemmet” medan Gunvor var den som var lugn och sansad, hon insåg att man behövde en dator för att klara sitt jobb.

Två år fick vi tillsammans på Järnvägsgatan 4, innan organisationen förändrades och halva verksamheten såldes till lägstbjudande. ”Kommunen skall inte äga verksamheter utan det är bättre att det kommer ut på anbud” sade politikerna och sålde det som vi hade byggt upp.

På Järnvägsgatan huserar numera ”den nye ägaren” och vi som arbetade tillsamman har skingrats som frön för vinden.
Jag är pensionär och överlycklig över att bara kunna gå ut i en välbehövd ledighet. Berit packade väskan och for till Norge, där det finns ett stort behov av sjuksköterskor.
Gunvor fick det bra, hon kan nu ”kila hem på lunchen” behöver inte sitta på en tråkig buss varje dag. På fem minuter är hon hemma.
Eva och Therese har fått in sin chef Petra till Visby.

”Jag har fått fotsvamp” beklagade sig Petra till mig. ”Ja, det får man när man sitter i ”korridoren” på Korpen” svarade jag.
För nog saknar vi alla den härliga tiden då vi alla satt stationerade på Järnvägsgatan i Klintehamn.
”Allt har en början och ett slut”
Vår arbetsgemenskap är slut och nu är vi historia.

Kontakt med andevärlden..

Kanske har hunden och jag tittat för mycket på ”Det okända” på TV4+. Nåja, hunden har väl inte tittat så mycket utan hon ligger mest och sover på golvet framför mina fötter, när det ”okulta” programmet pågår.
I alla fall så har vi fått ”besök” på nätterna. Nu två nätter i rad, har vi inte varit ensamma utan ”något” har väckt oss.
Första natten så väcktes jag av ett ”tjut” en skarp signal. Jag tittade upp och undrade vad det var som hade väckt mig mitt i natten. Det var ingen väckareklocka eftersom jag numera inte har någon anledning att ställa in ”väckning”. Jag är ju pensionär och sover så länge jag vill på morgonen.
Jag lyssnade och konstaterade att det förmodligen kom från mig själv. Både Gubben och hunden sov gott på sina platser, signalen hade inte väckt dem. Signalen kom förmodligen från min egen ”drömvärld”.
Nåja, jag vände mig om i sängen, lyssnade på Gubbens snarkningar, och försökte att somna om igen.
En duns, något hade ramlat ner på golvet från byrån, ner alldeles bredvid hunden som nu hoppade upp från sin liggplats, och hoppade upp i min säng, gnydde lite och kröp ihop vid min fotända.
”Jag får kolla i morgon vad det var som skrämde hunden” tänkte jag. Knycklade till kudden och lade mig ner för att somna om.
En kall vind svepte in över mig, kändes som om någon blåste på mig. ”Vad märkligt ” tänkte jag strax där efter så somnade jag.

Nästa natt så var det samma sak, nu dunsade det flera gånger, lite mera högljudd den här gången. Hunden hoppade snabbt upp i sängen och kröp ihop bredvid mig. En ny duns, hunden gnydde och kröp upp mot huvudkudden och lade sig mitt emellan gubben och mig.
Allt var stilla, och jag tänkte ”Om det nu är någon som vill mig något så kan vi väl klara ut det imorgon, för nu vill jag sova”.
Det blev tyst och stilla. Gubben vaknade och klev upp från sängen.
”Vad i hela världen” sade han ”Ligger hunden mitt i vår säng med rumpan på min huvudkudde”
Jag svarade inte, för jag tror inte att han skulle förstå mina förklaringar.
”Någon vill få kontakt med mig från Andevärlden” men jag bad dem återkomma imorgon”

Nää, gubben kikade på mig där jag låg och lotsades att jag sov. Hunden hoppade ner från sängen och fick en godis av gubben som belöning.
”Ligg du där nu på din plats” sade han. ”För vi ryms inte alla tre i sängen”

Ja, vad var det som hände?
Vem försöker få kontakt med mig mitt i natten, nu tänker jag inte ringa till TV4+ och be om hjälp, utan jag kontaktar min vän Randi i Skåne, hon jobbar som medium på heltid och kan säkert hjälpa mig att få en förklaring på varför hunden och jag blir störda mitt i natten.
Jag har mina misstankar på vem det kan vara.

Så dog den lilla Grönfinken...

En plastback fick fungera som rehabiliteringsplats för den lilla Grönfinken, när vi räddade den från kattens grymma klor. Nu vet vi varför den stora ”kattbånsen” hela tiden låg och lurpassade vid Friggeboden. En liten Grönfink hade gömt sig där under och katten kunde inte få tag i den.
Tidigt på morgonen kröp så Grönfinken fram och åt lite av fröna som Gubben slängde på marken.
”Den där fågeln ser inte så pigg ut” sade gubben ”Den kan inte flyga”
Grönfinken hoppade fram på stappliga ben. ”Den har skadat vingen ser jag ”. Jag tog upp den lilla fågeln och värmde den i mina händer. Jag såg då att den även hade en liten skada på huvudet.
”Du skall se att det var den här fågeln som flög in i rutan här om dagen. Det var en rejäl smäll” sade gubben.
Vad skall man göra med en skadad fågel som hoppar omkring på marken. ”Vi lägger den i en korg och kollar om den repar sig” sade jag.
Att köra iväg med en Grönfink till Veterinären, var inte att tänka på. ”Naturen får ha sin gång, jag tror att den dör snart, den ser inte frisk ut” Jag smekte den lilla fågeln som låg i min hand. Så fin den var med alla sina granna färger.

Ofta så händer det att en fågel inte ser köksfönstret utan flyger rakt in i det. Ibland så klara sig fågeln med blotta förskräckelsen. Men för några dagar sedan så hördes det en kraftig smäll på fönstret och när vi gick ut för att titta kunde vi inte se vad det var som hade slagit mot rutan.

En plastback från Rusta blir en perfekt gömställe för en döende Grönfink. Ingen Katt kan då sätta klorna i vår lille vän.
”Den dör nu” sade gubben, när han kom in. Så trist” tänkte jag, nog hade vi alla unnat vår lille vän att få leva och föda upp sina ungar.
En fin död kunde vi erbjuda i alla fall. Grannens katt strök omkring ute vid staketet, den letade säkert efter en liten skadad Grönfink. Visst, naturen måsta ha sin gång, men för den skull behöver inte grannens katt kalasa på den lilla fågeln utan kan gå hem och smaska i sig en burk ”Wiskas”
Jag får begrava den bakom Friggebodan” sade Gubben och tog fågeln i sin hand och gick iväg för att hämta spaden.

Ett drama vid fågelbordet....

Det hade kunnat sluta riktigt illa för småfåglarna. Hunden hade följt med gubben till Visby för att handla en bromscylinder till husbilen.
Jag höll på med storstädning av ett rum, jag dammsök golvet noggrant och råkade bara titta ut genom fönstret då jag upptäckte att alla småfåglarna satt uppe i träden och spanade. Jag gick fram till fönstret för att kunna se bättre ut på ”matstationerna”.

Vad såg jag? Jo där, på småfåglarnas matplats låg en stor Kattbåns (Hankatt på Gotländska). Han låg hopkrupen och bara väntade på att en fågel skulle komma ner till honom. Kanske förstod han inte att han mycket väl syntes med sin gula päls. Där låg han som ett stoppljus för de hungriga småfåglarna som hade samlats uppe i ekens krona.
Snabbt gick jag till handling, och jagade bort katten som försvann bor mot grannens tomt.
Småfåglarna tittade nyfiket på mig där jag gick min rond för att förvissa mig om att det fanns fågelfrön. Så fort jag hade kommit in i huset igen, såg jag hur fåglarna flög mot fågelbordet och lät sig väl smaka.

Visst är det lite märkligt att en Katt får göra lite som den vill, att den kliver in på vår tomt och spanar på våra småfåglar, säger ingen något om. Men skulle hunden göra samma sak, så skulle det bli fart på grannarna. Tur att vi har inhägnat så att inte hunden blir frestad till att besöka grannens gård. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att hon vore intresserad av det.

När hunden kom hem igen från sin stadsresa, så sprang hon ut på tomten. Direkt så nosade hon upp spåret efter den elaka inkräktaren.
”Bäst att du stannar hemma nästa gång, kära hund, så att våra småfåglar kan få matro”. För det märkliga är att de inte bryr sig om henne när hon ligger bara några meter från dem. De förstår säkert att hon är en ”vakthund” ingen vågar sin in på gården när det ligger en stor Schäfer och spanar.

"Det måste gå i arv" sa mamma...

”Det måste gå i arv” sade mamma och såg uppfodrande på mig. ”Du förstår att det här är en kunskap som inte så många kan.”
Vad min kära mamma tänkte på var att bevara kunskapen om hur man gör Frivoliteter, den gamla ärorika kunskapen som de fina damerna satt och pysslade med på sina välbärgade slott och Herrgårdar.
Frivoliteter” sade mamma, ”är minsann inte var mans kunskap”.
”Okej, jag kommer” sade jag glatt. För mer än så behövdes inte för att glädja min kära mamma.

Ett litet nystan låg framlagt på bordet,tillsammans med en rosa spole.
”Nu får du börja med att nysta upp tråden på spolen” sade min mamma, för allt skall läras från grunden.
Efter flera timmar så hade jag kommit på knepet med att få en liten knut på tråden och forma knutarna till ett mönster. Så fint och gracilt, jag sneglade på mamma och såg att hon nu såg mycket nöjd ut. Kunskapen om hur man gör Frivoliteter hade säkrats och mamma kunde dö i frid. Ja, så sade hon i alla fall. Men det dröjde ändå flera år tills det var dags för mig att återuppta den ädla konsten. Mamma fanns inte längre i jordelivet utan bevakade mig säkert från ”Andevärlden”

Jag letade fram mammas rosa spole, den som jag en gång för flera år sedan fick låna för att lära mig att knyta knutar och forma små bågar på en tråd.
”Hur var det nu hon gjorde, min kära mamma”
Jag fick länge pröva på olika sätt och efter flera timmar så kom jag på det igen. Smidigt löpte nu de små knutarna på tråden och bildade ett mönster.
”Vad skall du med alla dukar till?” frågade gubben när jag stolt visar upp mina alster.
”Ja, säg det” svarade jag, för dessa små gracila alster, ser mera ut som små näsdukar, passande till en ung slottsfröken, att tappa framför en beundrare, för att väcka hans uppmärksamhet.
Nu för tiden så dejtar man inte med näsdukar utan det görs via Internet. Förmodligen kommer konsten att göra Frivoliteter att dö ut, om inte lilla Emilia vill lära sig det förstås. Men hon är ju bara 5 månader så jag får allt vänta lite på att föra kunskapen vidare till nästa generation. Till dess så fortsätter jag med att knyta små söta knutar på en tråd och dela ut mina alster till mina vänner.
Man kan också göra lite reklam för Rosenkors orden A.M.O.R.C, genom att göra ett Rosenkors och visa upp.För en sak är då säker, att det är mycket avkopplande att göra Frivoliteter.
http://www.amorc.se/

"Rena fyndet..."...

Det var en mycket skamsen ung man som klev ur sinn bil. Att inte stanna vid stoppskylt och till råga på allt elände köra på framförvarande bil. Ser inte så bra ut.
”Jag ber verkligen om ursäkt” sade den unge mannen och kliade sig på hakan. ”Jag upptäckte inte stoppskylten och det värsta av allt är att det inte är min bil” sade han.
”Jag fick låna mammas bil när jag skulle på träningsläger i Mönsterås. Så förargligt, hela framskärmen är inbucklad och framlyset är trasigt”
Ja, så går det när man sitter och småpratar med kompisen samtidigt som man skall köra ut på en huvudled.

Namn, telefonnummer och försäkringsbolag skrevs ner på en lapp och vår färd kunde gå vidare. Att vår bil hade fått en liten buckla på bak skärmen, hindrade oss inte för att köra vidare på vår lilla minisemester i Småland.

”Kör till vänster, sväng vid rondellen…” det var bara att följa anvisningarna från vår tekniska guide, för precis som alla andra så måste ju även vi hänga med i utvecklingen. Numera behöver man inte ha med sig kartbok utan vet man bara vad man skall så går det utmärkt att följa anvisningarna från en nyinköpt GPS.
”Välj den närmaste vägen” sade gubben då vi startade i Oskarshamn. Den tekniska guiden lotsade oss genom landskapet, in på krokiga vägar som vi aldrig har vågat oss in på förut. Efter några timmar så var vi framme vid målet, gubben skulle köpa en motor till sitt nya projekt, en veteran motorcykel som han hade köpt.

”Rena fyndet” sade han glatt” Den har stått i ett garage i många år. Nu skall jag fixa i ordning den".
När väl gubben hade lastat in motorn i baksätet, var han nöjd och belåten så då passade jag på att göra några snabba besök på glasbruken som fanns längst med vägen.
En minisemester i Småland. Vi lämnade Gotland på morgonen och återvände med båten på kvällen. Jag nöjd över mina nya keramiktallrikar och gubben nöjd över sin lätt begagnade motor.'

Säga vad man vill om pensionärer, de behöver inte så mycket för att känna sig nöjda och belåtna.

Att prioritera...

Så typiskt! Man kan inte lita på vårvädret. Igår så kunde vi sitta ute på altanen och sola oss, det vara varmt och skönt, fåglarna kvittrade där de satt och värmde sig högt uppe i ekens trädkrona. Nog litade jag på att värmen skulle ”hålla i sig” men idag på morgonen så är det bitande kallt.
”Det har nog varit frost inatt” sade gubben när han kom in från morgon promenaden med hunden. Småfåglarna satt på rad ute på altanen och värmde sig i ett soligt hörn.
Så typiskt” tänkte jag och sneglade lite skamset bort mot påskliljorna som jag hade ställt ut dagen innan.
Så typiskt, nu ser de lätt chokade ut, mina fina Påskblommor som under helgen har pyntat mitt bord. Jag får verkligen hoppas att de repar sig efter en tuff ut skolning. Som tur var så plockade jag inte ut alla mina vårblommor utan Flitiga Lisa fick allt stå kvar inne på bordet.
Ibland så är det skönt att smita ifrån sina ”plikter” att vara med i en sångkör förpliktar, i alla fall om man sjunger i altstämman, eftersom vi ofta inte är så många. Att svika en ”altkamrat” är inte snällt, men så ibland kan man bara inte låta bli.
I stället för att bege mig till sångövningen satt jag kvar i min fåtölj och bara småpratade med min fd. kollega som ringde mig i går kväll. Det är alltid så kul när hon hör av sig till sin pensionerade kamrat. Att sitta och lyssna på kollegans småprat, prioriterades och mina sångarkamrater fick klara sig utan mig. Nu är det ingen fara, för vi har ingen konsert som vi övar till. Vi tar numera det mycket lugnt och väntar på att vi skall få sjunga in våren vid en ”Majbrasa”.

Hänga med i utvecklingen...

”Bäst att hänga med i utvecklingen” sade jag till gubben. Med en ny latop så kan jag göra som så många andra, surfa på nätet även fast vi är ute med vår husbil.
Gubben ser lite förvånad ut, för man kan inte påstå att han är någon anhängare av teknikens utveckling inom datorernas område. En ny dator, som man kan ha med sig överallt är inte något som han prioriterar. Tvärtom så har han fullt upp med att jaga reservdelar till sitt nya projekt, en gammal motorcykel från 50 talet.

Men jag tänker på framtiden, för mig och gubben, för ingen vet hur utvecklingen ser ut inom åldringsvården. Snart så måste alla pensionärer skaffa sig en dator för att via den få kontakt med hemtjänsten. Att göra sin beställning via nätet, är säkert de t som kommer att krävas av morgondagens pensionär, alltså gubben och jag kommer att bli helt underställda en dator.
Kanske vi till och med får bli cipsade, precis som veterinären gjorde på hunden, så att man lätt skall kunna se vart vi hör hemma. Eller varför inte, man kan kanske läsa av hur vi mår också. Som sagt, det är bäst att hänga med i utvecklingen.
Visst har den nya tekniken varit till stor gagn för mycket. Det gäller bara att hänga med i utvecklingen så att man kan hantera dessa nymodigheter.

Nu har jag ju en stor fördel genom att jag bara behöver fråga min son om han kan hjälpa mig. Med stor entusiasm så köper han in en dator och gör det helt klar åt mig bara för att användas. Helt fantastiskt. Här sitter jag nu ute på min altan och solar mig samtidigt som jag låter fingrarna hoppa runt på tangenterna.

”Kan du söka på bromsproblem” frågar gubben där han står i dörröppningen och är alldeles oljig i ansiktet.
”Jag har problem med bromsarna och du kan kanske kolla om det finns några tips.”

Ser man på, gubben har fått problem och jag skall bistå honom med att söka på nätet. Bäst att passa på och vara behjälplig så att han ser att min nya latop inte var en så tokig investering i alla fall.

Vår i luften...

20090414
Högt upp i Ekens krona sitter två Turkduvor och kuttrar, de har hittat till vår trädgård där gubben så flitigt har lagt ut mat till fåglarna under hela vintern. Hans idoga arbete har resulterat i att vi nu har fått långväga besökare till vår trädgård. Det är inte bara det såta duvparet som har hittat hit utan det finns flera nytillkomna besökare som frossar på det som gubben har lagt ut i ”matstationen”.
Nog undrar man var de har varit under vintern, för nu märks det allt att flyttfåglarna har återvänt till Gotland och väntar bara på att få sätta igång med att bygga sina bon.
”Jag kan se 17 olika arter” säger vår kära svärdotter. Det är Turkduva, Ringduva och Stenknäck. Pilfink, Rödhake och Koltrast. En stor Fasan vågade sig in på tomten och frossade i fröna som Talgoxarna hade sprättat ut på marken.
”Grönsiska och Grönfink, hur skall man nu kunna skilja på dem? ” frågar jag svärdottern, som även har tänkt på det och lämnar kvar en fågelbok åt oss som vi kan studera.
Bofinken sprätter runt, lite tufft, och låter sig väl smaka av hampa frön, medan Gråsparvarna anländer i flock för att imponera på nykomlingarna.
Våren är här och vi har haft besök av våra barnbarn och deras föräldrar. Nog var vi lite nervösa för hur mötet mellan vår bortskämda hund och de små barnen, skulle bli.
En Schäferhund på 42 kilo tillsammans med barnbarn på 6 och 8 kilo. Ganska snabbt förstod hon att de båda barnen hade ”ledarestatus” det såg vi direkt då Albin tillsammans med sin mamma, dresserade hunden ute på gården. Med fickorna fulla av godis så kunde de få hunden att utföra de flesta konster. Sitta kvar och komma på inkallning, ligga och sitta, vid sidan. Albin jublade och klappade i händerna, där han satt i en bärsele på magen på sin mamma.

Lugnet har lagt sig igen, hunden tassar runt i huset och letar efter de små spännande barnen, som luktade så gott. Nu har de återvänt till Uppsala och vi får allt vänta några veckor tills vi kan återförenas.
”Vi får hämta ut husbilen idag” säger gubben.
Med kikare och fågelbok, kan vi nu studera hur det går för våra småfåglar. Likaså vill vi ju vara nära våra små barnbarn så att vi även kan se när de tar sina första stapplande steg för nu går allt så snabbt.