Ett hemsökt hus...

Gubben har börjat tro på ”det övernaturliga”. Visserligen så har jag misstänkt det länge att även han ”tror” på något, men han har som många andra, ställt sig skeptiskt till sådana fenomen. ”Man kan väl inte tro på något som inte är bevisat” har han framhållit vid våra diskussioner.
Antingen tror man på att det finns något mer än det som vi ser eller så tror man på att vi alla bara är här på jorden av en slump och då vi dör finns vi inte kvar.
Att tro så är verkligen destruktivt tycker jag så jag väljer att tro på att vi absolut inte är ensamma här i universum utan att vi ingår i ett stort system.
Jag brukar ofta tänka på ett myrsamhälle där allt är uppgjort efter bestämda regler. Alla har sin roll i myrstackens värld. Myrorna för livet vidare i generation efter generation.
Man kan likna jorden med en myrstack, där vi alla ingå i ett system.
Vem vet, kanske är det någon som sitter och studerar mig just nu då jag hoppar fram på mina kryckor, precis som när jag sitter och studerar de flitiga myrorna som kämpar för att dra sitt strå till stacken.

Vad är det då som har fått gubben att bekänna färg, för nog har han innerst inne trott på något, men vill inte erkänna det utan ifrågasätter allt och vill ha fakta och bevis.

”Tur att det är ljust och mitt på dagen för annars så skulle jag bli rädd och tro att det var ett spöke som kom, så som det låter om dig då du släpar dig fram på filttofflorna och när dina käppar stöter mot golvet”

Ser man på, gubben har äntligen förstått att det kan finnas oförklarliga händelser eftersom han reagerar på mig då jag tar mig fram med mina kryckor.

Eftersom jag ofta har svårt för att sova på natten och behöver gå upp och gå runt lite i huset, kan det mycket väl vara så att även jag stöter på en ”besökare”
En natt så gick jag upp och satte mig i min fåtölj, jag tittade på ett program som heter ”Hemsökta hus” där man med kamera försöker dokumentera nattliga rörelser.
Helt plötsligt så fick jag se en gul boll som rullade fram mot mig.
”Det spökar ” tänkte jag och väntade med klappande hjärta på vad som skulle komma.
Eftersom jag inte är det minsta rädd så kikade jag bort mot hörnet där bollen kom ifrån.
Då såg jag den nattliga besökaren.
Utan att märka det så hade även hunden följt med mig när jag klev upp ur sängen. Hon hade lagt sig på golvet där jag inte kunde se henne, när hon puffade till bollen rullade den fram mot mig.
Så det är inte bara jag som ”spökar” för gubben min utan även hunden som kan hjälpa till.

Nog är det så att allt inte går att bevisa, för den skull betyder det inte att det inte finns.
Något som jag nu skall utreda är jordstrålnings zonerna, människans aura och energifält. Jag fick en inbjudan från en vän som tänker hålla en kurs för intresserade. ”Ta med pendel, pekare, slagruta etc. och ett foto på dig själv eller en ritning på din bostad” stod det i inbjudan.
Här skall undersökas, för nog är det lite spännande att tänka sig hela jorden omgärdad med ett magnetfält. Att detta fält kan påverka oss på många olika sätt. Kanske till och med myrorna vet mera om detta fenomen än vi människor. För om man studerar myrorna och deras liv kan man ju undra hur myrorna hittar tillbaka till stacken när de har varit ute på sin skogspromenad.
Kanske så följer myrorna currylinjerna som vägledning.

"Dubbelt upp.....två små killar"

Regn och rusk, ja vad kan man mera förvänta sig då höststormarna börjar ge sig till känna. Inte ens hunden ville gå ut idag, för det är ett sådant oväder.
Skönt att kunna sitta inne i stugvärmen och lägga några björkklabbar på brasan.
”Det går verkligen ingen nöd på oss” säger jag till hunden som ligger utsträckt framför kaminen.

Tänk att få två barnbarn under samma år. Det är verkligen en stor lycka, för det finns inget som kan uppväga att få barnbarn.
Jag har funderat mycket på om det bara är vi 40 talister som känner så eller om det var lika ”märkvärdigt” att få barnbarn förr. Var min mormor lika lycklig då jag föddes mån tro? Eller tog hon det med jämnmod och såg det som en helt naturlig sak att ”släkten skall komma och släkten skall gå”
Min mormor lyckades i alla fall med att ”se mig” och under hela min uppväxt så trodde jag att jag var hennes favoritbarnbarn. Som vuxen förstår jag att hon gav alla sina barnbarn den känslan. Att vara sedd och älskad.

Nu väntar vi med spänning på Albins lille kusin, vårt andra barnbarn. Blir det en lite flicka eller en liten pojke?
När vi väntade på Albins ankomst så tog jag min pendel till hjälp. Men jag vet inte vad som hände men pendeln visade inte på ”rätt” kön, enligt den så skulle Albin vara en liten flicka.

Nu kan det ju vara så att jag inte har så värst stor vana med att ”pendla” kanske var det jag som ställde frågan fel, eller tolkade svaret ”fel”?

”Pendeln skall få en chans till” tänkte jag och plockade fram den. Jag satt med den i handen en stund, ställde en del kontrollfrågor så att jag var säker på hur pendeln fungerade. ”Ge mig ett ja” sade jag och pendeln satte fart och pendlade lodrätt.
”Hum” så JA är lodrätt och då bör NEJ vara vågrätt.
Koncentration, och invänta pendelns svar på frågan om det blir en flicka.
”Ser man på” pendeln markerade direkt att så var det då inte.
Albins nya kusin blir en liten kille !!!
Om man nu vågar lita på min pendel.

Två barnbarn på samma år som jag går i pension. Det är verkligen lycka.
För att avsluta ett långt yrkesliv var verkligen det bästa som jag har gjort.
”Visst saknar jag er alla” sa jag till min kollega då hon ringde för att höra hur jag mådde.
”Vi håller koll på dig för vi läser din blogg” sade hon.

Nejdå, det är nog ingen risk att jag blir ”bortglömd” som många andra pensionärer som slutar sina arbeten. Jag är så glad åt varje medarbetare som ringer och vill prata bort en liten stund. Jag lyssnar så gärna på deras problem för som pensionär har jag ställt mig utanför och ser med klara ögon på hur vansinnigt den nya organisationen är. Hur chanslösa mina kollegor är i denna hetsjakt på att göra alla till lags.
Jag ställer mig frågan ”Hur länge håller detta korthus som politikerna bygger upp i Gotlands kommun”

”Det var hemskt vad tiden går fort” sade gubben då han kom in från snickare boden. ”Ett bevis på att vi har det bra” svarade jag, för nog är det gott att inte behöva stressa.

Med barnbarn på avstånd...

Visst är han fin , mitt lilla barnbarn, här iklädd farmors stickade ylletröja.

”Vi skall åka med båten ikväll” sade grannfrun ”Men det blåser så hemskt så det blir inte så kul att sitta ute på havet” Hon såg orolig ut. ”Vi tänkte åka upp och hälsa på barnbarnen, det är så länge sedan vi var där och det händer så mycket med barnen då de är så små”

Hon har så rätt min käre granne, för det märker vi också när bilderna kommer via mailet på Albin. Han är snart 4 månader.
Visst är det svårt att ha sina barnbarn på ”fastlandet” för det är ju inte alltid så enkelt att ta sig över havet.
Som tur är så har vi Internet och kan på så vis följa vår lille krabat via foton som skickas till oss regelbundet.


På vårdcentralen är det handikappanpassat så det var inte svårt att ta sig in till väntrummet där det redan satt flera personer och väntade.
En snabb nick till hälsning samtidigt som man sneglade lite på varandra.
”Jag kände inte igen dig då du kom in” sade en kvinna till mannen som satt bredvid henne i soffan.
För så är det, alla andra åldras och man har svårt för att inse att gubben som sitter där i väntrummet på vårdcentralen är en gammal klasskamrat.
”Så nu är det här vi skall träffas i fortsättningen” sade gubben När vi är här och kollar vårt blodtryck”

”Inte jag inte” tänkte jag, så fort jag har blivit fri mina kryckor så kommer jag att vara i gång igen och inte besöka vårdcentralen i onödan”

”Nu har jag fått tag på en tång” sade syster Lennart och såg mycket glad ut. Nu var jag åter där på hans mottagning och nu skulle det ske, alla klammer skall nu tas bort.
”Räknar du så plockar jag” sade syster Lennart och jag räknade en efter en till det var 25 klammer i rondskålen.
”Det var inte dåligt ” sa jag de har verkligen sytt till mitt knä ordentligt”


”Inte har du väl planterat om din orgidé själv” sade gubben då han kom in från snickare boden.
Det är förunderligt så många knep man kan komma på för att klara sig själv. Med en liten hink hängande på ena kryckan kan jag få med mig en blomma och plantera om den i ny jord.
Allt gick lugnt tillväga, tills jag fick se något som rörde sig på golvet. Det var en liten skogsmus som hade kommit in i köket och kilade vettskrämd över golvet rakt emot mig.

I det ögonblicket glömde jag alldeles bort att jag var konvalescent och skulle inte förflytta mig utan med hjälp av två kryckor. Som tur var så fanns det en arbetsbänk som jag kunde stödja mig emot när jag försökte undvika den lilla musen.

Det gav mig anledning till att ladda musfällorna med gräddost och bara efter några timmar så hade jag fångat in det lilla mus paret som hade tagit vårt hus som sin vinterboning. Nu är de döda och musfällan är åter laddad för att även fånga in deras mus barn. Kampen mot mössen har inledds och jag är mäkta stolt för varje mus som hamnar i min gillrade fälla.

Mormors strumpor...

På shopping ronda med kryckor…
”Nu börjar du likna ditt gamla jag” sade gubben och körde fram bilen framför grinden så att jag skulle få så nära som möjligt att gå till bilen. Med den lilla väskan hängande över axeln så var jag redo att göra en liten shopping ronda.

Mitt ben har läkt bra och är inte längre så ”tungt” utan jag hanterar mina kryckor som om jag aldrig hade gjort något annat. Väl inne i affären så hoppade jag iväg, gubben hade fullt sjå att hålla koll på mig där han själv var tvungen att köra på en tung varuvagn som knirrade hela tiden.
”Jag tror att det behövs lite olja i hjulen” sade gubben till en expedit.
Själv så hoppade jag smidigt iväg in på blom avdelningen där jag letade fatt blomjord till min orkidé. Här skall blommorna planteras om allt efter instruktioner av fackman på TV4.

Några torkade grisöron låg och såg ”lockade ut” på hundavdelningen, de hamnade även i min väska. Tulpanlökar likaså, ” Det blir fint till våren när de blommar” tänkte jag.

Det gnisslade om kundvagnen så jag kunde höra var gubben min höll hus. Han stod borta på hundavdelningen och valde torrfoder till hunden.

De tjusiga glasdörrarna är verkligen inte till för en handikappad kvinna som hoppar omkring med två kryckor, för precis då jag skulle gå ut genom dörren slog den igen mitt framför ögonen på mig. De räknar väl med att kunderna springer så snabbt genom de självöppnande dörrarna och tänker inte på dem som behöver lite mera tid på sig för att passera.

När jag ändå var på shopping ronda med gubben så passade jag på att besöka min bank för att lösa ut en check som jag hade fått från posten.
På banken har man då rakt inte någon som helst handikappanpassning. Jag försökte öppna dörren samtidigt som jag skulle krångla mig in genom dörren.
Säga vad man vill om bankens personal, men service har de i alla fall. En ung man kom snabbt till min undsättning och hjälpte mig in på bank kontoret. När jag sedan skulle gå ut så stod han där igen och öppnade dörren för mig.


Det är verkligen skönt att vara pensionär, man behöver inte bry sig om tiden utan gör precis det man vill. Lite åtagande har man dock som tex att besöka Syster Lennart på Distrikts läkare mottagningen. Jag hade fått en tid på morgonen och kom dit hoppande på mina två kryckor. Stygnen skulle tas och jag var full av förväntan på att få se hur läkningen av mitt knä hade gått.

”Du får hoppa upp på bänken där så skall jag bara hämta en tång” sade syster Lennart och började leta i sina lådor.
”Vänta här, jag skall bara gå in på Läkaremottagningen och se om de har någon tång”
Syster Lennart försvann och jag kunde sitta i lugn och ro och studera operations såret.
25 stygn, eller rättare sagt klammer, för nu för tiden syr man inte utan man har en stor häftpistol som man använder. Klammern satt så fint på rad och knäet hade läkt mycket fint.

Jag började titta bort mot dörren ”Vad tog han vägen, min kära syster Lennart?”
Du får ursäkta” sade han när han kom tillbaka ”Det låter helt otroligt men det finns ingen tång på hela Distrikt läkare mottagningen, alla tänger har skickats iväg för sterilisering”

Jag kunde se en liten rodnad bakom skägget. ”Förargligt, men jag kan inte ta ”stygnen” idag, kan du återkomma imorgon?”
”Visst kan jag det, jag är ju pensionär och har hur mycket tid som helst till mitt förfogande”


Nu är ett nytt paket på väg till mitt barnbarn Albin, det är strumpor alá farmorsmormor modell, för envis som jag är har jag nu listat ut hur min Finska mormor gjorde då hon satt framför brasan och stickade strumpor till familjen.
Nu är det min tur att förse mina barnbarn med ”mjuka paket” som innehåller varma yllestrumpor och yllevantar.

Har man en blogg så....

Har man en ”blogg” så krävs det att man skriver i den emellanåt. Det var ju därför som jag startade upp min ”blogg” för några månader sedan.
I vanliga fall så är det inga som helst problem med att finna stoff att utveckla till en trevlig läsning för mina besökare. När vardagen ser ut som vanligt och man träffar på en hel del intressanta människor, finner man alltid något att skriva om.

Nu har jag bara mig själv att ta hand om. Gubben min och hunden får allt sköta sig själv (och mig)Min dag ser ganska så likt ut dag för dag. Jag orkar inte med så mycket besök och när telefonen ringer så hinner jag oftast inte fram innan man har tröttnat i andra änden och lägger på.
”Du har väl en bärbar telefon” säger min syster. Visst har jag det, men den är ofta urladdad och står då på laddningsstationen.

När jag blev pensionär så tog jag av mig mitt armbandsur. Nu gäller det att ”gå på känn” tänkte jag och det gör jag fortfarande. När jag vaknar, går jag upp när jag är trött kryper jag i säng.
Nu när jag äter så mycket värktabletter är jag ofta trött och gör precis som mitt lilla barnbarn, sover för det mesta och är bara vaken små stunder.

Det är så skönt att inte behöva ha några krav på sig. Bara göra det som passar just för stunden.
Oftast så har jag svårt för att sova på nätterna, då går jag upp och sitter där mitt i natten och bara njuter av stillheten.

Det är som att sitta i ”karantän” jag har fullt upp med att bara hålla koll på när jag skall ta mina värktabletter och när det är dags att äta mat. Som tur är så har jag en TV apparat nära till hands och även en CD spelare så jag kan sitta i min fåtölj och bara roa mig med olika saker.

Någon promenad utomhus vågar jag mig inte på än, för så länge mitt knä värker så får jag allt ta det lite lugnt. Partiledaredebatten på TV 24 var intressant en liten stund, men att sitta en hel dag och lyssna på dem kan bli lite för mycket. Mona Salin som tjabblar med Maud Olofsson, det är egentligen fantastiskt hur skickliga de är med att ”kring gå” frågan.
Efter några timmar så har jag fortfarande inte förstått hur politikerna egentligen vill styra vårt vackra land.

Som tur är så har jag mycket att stöka med, även fast jag är bunden till min stol och mina kryckor.
Min dag består numera av att sitta och sticka små söta sockor och vantar till mina barnbarn. För det börjar ”dra ihop sig” även för det andra väntade barnbarnet.
”Blir det en flicka tror Du?” frågar många för visst skulle det vara kul med en liten flicka i familjen. Man vet aldrig, med erfarenhet från lille Albins födelse så vågar jag då inte lita på min pendel längre. Den visade ju så starkt på att Albin skulle vara en liten flicka.

Så har jag med stor möda presterat en blogg.
Ha tålamod mina kära läsare, för snart så är jag uppe på benen igen och kan se tillbaka på den här tiden som en period då jag fick bli ompysslad av gubben min.

En förnyelse....

Dammtussarna virvlade upp då gubben min kröp in under skrivbordet för att kolla att alla sladdar satt på rätt plats. Hunden såg förundrat på honom där han låg och provade kontakterna.
Tänk att man kan bli så beroende av en dator och de möjligheter som man får via Internet.

Något hade hänt med anslutningen då vi var tvungna att koppla bort strömmen när en liten skogsmus hade krupit in i vårat proppskåp. Där låg musen och osade. Grillad bland alla proppar.

Att en dator inte tål en sådan överraskning utan slås ut helt. Gubben slet i kablarna jag ringde sonen i Uppsala som på ett utmärkt sätt guidade oss. Inget hjälpte utan kontakten var helt bruten med yttervärlden.
”Skam den som ger sig” tänkte jag då gubben gav upp och satte sig framför TV:n. Jag började min systematiska kabelkontroll och flyttade kablarna till olika uttag, så helt plötsligt så fungerade det.

”Nu kan jag skriva i min blogg” tänkte jag för det var ett tag sedan som jag gjorde det.

Här sitter jag nu i mitt lite stökiga hem, för hur nitisk gubben min ändå är så hinner han inte med att ta vara på dammtussarna som dansar runt här på övervåningen.
”Lite skit har ingen dött av” säger han och flyttar lite på stolarna så att jag kan komma fram med mina kryckor. Han har så rätt, det stör ingen att det blir lite rörigt.

”Släng av dig de där 40 talistiska ödmjukheten och ring nu till läkaren” Sonen var riktigt upprörd då han fick veta att jag inte hade det så enkelt med mitt nyopererade knä.
”Ni 40 talister är så försynta och sitter där hemma och har ont istället för att kräva att få hjälp”

Så rätt han har min son, jag fick vackert ringa till min husläkare och beklaga mig lite för nog har jag ont i mitt knä.
Den röda medicin dosett fylldes åter med starka värktabletter som jag nu äter 8 ggr per dag.

Mitt i natten kliver jag upp och tar en liten promenad runt i huset, det är så tyst och stilla. Jag tänder några ljus och sätter mig i fåtöljen för att meditera. Så underbart att bara göra det som faller en in. Gubben snarkar så gott inne i sovrummet. Hunden gör mig sällskap och efter en timme så är det åter dags att krypa i säng, där jag somnar som en stock……


Snart så kommer lille Albin att få ett nytt paket från Gotland, för nu finns det två par raggsockor färdiga till honom som han kan ha då han skall gå ut på promenad med sin mamma.
Raggsockor enligt modell ”mormor” för som sagt ”Skam den som ger sig, även fast jag äter värktabletter och ibland känner mig lite ”hög” har jag listat ut hur min mormor gjorde då hon stickade sina berömda raggsockor till familjens ”karlar”
Nu känner jag mig som en mycket värdig ”farmor” som för arvet vidare till mina barnbarn.

Ultrarapid...

Nog dröjer det ännu ett tag tills jag tackar ”ja” till en dans! Sakta sätter jag det nyopererade benet framåt och låter tyngden vila på de två kryckorna som jag har fått mig till låns.
Hunden ser förvånad på mig, ”Vad är det som händer med matte?” hon hoppar snabbt undan då jag kommer linkande på mina käppar.

”Så här uppassad har du aldrig blivit förut” sade gubben och såg mycket nöjd ut. För han har då aldrig förut varit så flitig i köket, eller överhuvudtaget varit inne i tvättstugan. Nu sveper han runt i huset och plockar i alla grejer. Maten serveras och disken plockas bort…
Till och med så får alla mina krukväxter lite vatten, när de ser som mest ledsna ut.

Han verkar allt nöjd i sin nya roll som den barmhärtige samariten. ”Smakade maten bra” säger han och ser stolt på de nystekta flundrorna som ligger på fatet.
Med papper och penna skriver han upp veckans matsedel som skall inhandlas.

När sonen ringer för att förhöra sig hur det går för ”sjuklingen” kan jag inte annat säga än att jag blir väl omhändertagen.

Allt går i ultrarapid, och allt måste vara välplanerat, min färd genom huset bara för att hämta mina tabletter då det är dags att ta min ranson, är ett välplanerat företag.
Uppfinningsrikedomen likaså, som t.e.x att hoppa iväg på två kryckor med en mobiltelefon instucken i trosorna, när man upptäckt att det inte finns några fickor varken på byxorna eller T- skirten. En banan instucken i armhålan gåt utmärkt däremot så fick apelsinen ligga kvar på fruktfatet tills gubben kom in från snickare boden, och kunde hjälpa mig.

Morfin i all ära, men nog kan det bli lite för mycket ibland.
”Du får inte ha ont” sade sköterskan och såg bestämd ut
”Det är inte bra för då spänner du dig och får ännu mera ont”

Nu är jag inte någon ”pillerälskare” men man får väl ändå lyda order så i min knallröda medicin dosett finns alla piller inlagda efter ordination från läkaren.
Det är långtidsverkande morfin men även snabbverkande piller.
Det är bara det att jag får sådan hjärtklappning av dessa starka doser.

”Du är inte van med sådant” sade min kära kollega när jag beklagade mig för henne.

Nu tänker jag trotsa läkarvetenskapen och plocka bort de små vita piller, för det är inte så kul att ligga mitt i natten med ett hjärta som skuttar runt i bröstet.
”Något att sova på ” sade sköterskan ”Jo jag tackar, jag blir pigg som bara den och kan då rakt inte sova.

Nu är det ju så otroligt bekvämt att vara pensionär, man kan sova precis när som helst.
När mina före detta kollegor sitter och lyssnar på en föreläsning om ”Lex Sara” så snarkar jag gott i min säng.

Tänk att jag redan har varit pensionär i flera månader, tiden går så fort och jag verkligen njuter.
Värre är det med gubben min som har lite mera oro i kroppen. Tur att han nu får vara ”anhörig vårdare” under en tid, för då vet han i alla fall vad som han måste göra.
I tidningen annonserade man om en träff för ”anhörig vårdare”
”Kanske skulle jag åka dit” sade gubben ”Visserligen så handlade det om anhöriga till dementa personer. Men så nogräknad behöver han ju inte vara, för med alla tabletter som jag äter just nu så kan man nog vara lite orolig för att man inte minns allt som sker runt omkring en.
”Gör du det” sade jag till gubben, det kan vara trevligt för dig att få höra hur andra gubbar har det som vårdar sina kvinnor”

Nu tror jag inte att han kommer iväg för han har fullt upp med att skriva en lista på varor som måste handlas hem, för säga vad man vill om gubben, han tar sin vårdare roll på största allvar.

På operationsbordet...

Jag sneglade bort mot personerna som kom in i rummet, en sköterska gick emot dem och hjälpte dem med att klä på sig rymdliknande dräkter. ”Så nu är det dags” sade jag och tittade upp på narkosskötaren som satt vid mitt huvud.
”Ja, nu är det dags” svarade han ”Vill du ha lite mera lugnande medicin?”

Jag funderade en sekund och svarade ”Nej, jag tror inte att jag behöver det, sätt bara på CD skivan som jag har med mig så fixar jag det här utan lugnande tabletter” svarade jag.
För så många vänner som hade skickat med mig sina lyckönskningar vore det väl skam om jag skulle behöva medicinera mera.
”Vi tänker på dig” sade de och naturligtvis så tror jag att det är den absolut bästa healingen man kan få, några som skickar varma tankar till en där man ligger på operationsbordet.

”Du är den lugnaste patient som jag har haft hand om ” sade han och blinkade med ögon locken. För det var det enda som man kunde se av hans ansikte, ett par lugna vackra mörkblå ögon som hela tiden vakade över mig.

Man får verkligen hoppas att operationspersonalen hade hörselskydd, för nog kunde man höra både såg och hammarslag då min knäled byttes ut.


Försiktigt kikade jag in bakom draperiet, jag tyckte att jag kände igen rösten på personen som låg där i sängen. Mycket riktigt, min före detta arbetskamrat hade precis som jag hamnat på uppvakningen efter en grundlig reservdels byte.
”Ni ser ut att ha väldigt trevligt” sade sköterskan då hon kom för att läsa av datorskärmen där det hela tiden kom upp våra olika data om hur vår uppvaknande fortskred. Vi var satta under ”lupp” med papper och penna noterades våra siffror varje halvtimme.
Under 5 timmar fick vi ligga där och ”vakna upp” under tiden ägnade vi oss åt att prata gamla minnen.

”Inte gick det någon nöd på mig där jag låg i ”vipprummet” på avdelningen.” Ganska fort hade jag fått smeknamnet ”mostern” när det av slöjdades att min systerdotter var en av nattsköterskorna. Hon till och med ringde på dagen för att kolla hur det var med mig ”Ni sköter väl om min moster ordentligt” sade hon.

Lite rädd var jag dock då gubben anlände med en rullstol och beordrade mig att sitta ner, ”Du får inte gå så långt, utan jag lånar en rullstol, och kör dig i den ner till entrén”
Det var bara att lyda, jag satt mig i stolen och det bar av ner för korridorerna.
Med livet i behåll så kom vi ändå fram till bilen som stod parkerad utanför stora entrén.
”Det gick ju bra” sade gubben stolt, jag har ju aldrig förut kört en rullstol!”
”Jag tror dig!” svarade jag och tackade högre makter för att jag hade klarat av färden.

”Borta bra men hemma bäst” till och med hunden fattade att matte hade varit med om något stort, hon luktade på kryckorna och såg lite förskräckt ut, kröp upp bredvid mig i sängen och låg där, när jag vilade mig en stund.

”Säg inte att du skall upp på övervåningen” sade gubben och såg förskräckt ut.
”Men det är klart att jag måste, för nu är det dags att skriva i min blogg, det kan inte vänta förstår du väl.
Så med kryckor till min hjälp hoppade jag upp för trappan fram till min kära dator.
För vad jag visste var att Lille Albin hade fått min present, en stickad kofta med mössa till. Det finns ingen trappa i världen som är för brant för mig när jag har fått mail från mitt barnbarn, Albin.