”Släkten komma släkten går….”

”Nu är vi pensionärer på riktigt” sade gubben efter det att vi kom hem från pensionärsmötet.

Med ett varmt välkomnande togs vi emot och bepryddes med var sin PRO nål som nu sattes fast på våra jackslag.
Vi är medlemmar i PRO föreningen i Klintehamn, och det är inte dåligt. För en gångs skull så känner man sig riktigt ung där man sitter tillsammans med andra medlemmar som har uppnått den aktningsvärda åldern. Då man med stolthet säger ”Jag är 90 år”

”Det var roligt att du kom med i föreningen” sade den lilla damen då hon sträckte fram sin rynkiga hand till mig.
Jag minns henne sedan jag var liten, har ofta suttit i hennes trädgård och druckit hemlagad hallonsaft.
”Visst gick du i Sanda folkskola” sade hon ”i samma klass som min son?”
”Kan man tänka sig att vi har barn som är 66 år” fortsatte hon.
Hela hennes rynkiga ansikte strålade och hon log mot mig.
”Ja, det var verkligen trevligt att Ni kom med”

”Släkten komma släkten går” sjunger man i psalmen och så är det även i en liten pensionärsförening, för mötet inleddes med en tyst minut till minnet av en medlem som hade lämnat jordelivet. Efter det att vi tillsammans hade sjungit ”Härlig är jorden” så var det vår tur att välkomnas. För hur skulle annars en pensionärsförening kunna fortsätta att bedriva en meningsfull aktivitet om det inte fylls på av nya medlemmar.

Jag sneglade på gubben min som satt och småpratade med mannen mitt emot, de hade visst gemensamma intressen för Gubben värvades raskt in i en slöjdgrupp som snickrar fågelholkar som sedan skulle säljas på vårens auktion.

”Vi är en aktiv förening” sade ordföranden och räckte fram ett programblad till mig. Jag har hört att du kan sjunga så du är välkommen i vår sångkör”

Inte behöver gubben och jag vara oroliga för att vi inte skall få något att göra. För på listan så fanns det en hel del aktiviteter som väcker mitt intresse.