Tillägnad min älskade mormor kap 2

....fortsättning .... 

 – Jag växte upp i en liten by som hette Naars, i Österbotten i Finland. Min pappa Elias kom från norra Österbotten. Han flyttade ut till kusten, till svensktalande bygder och bosatte sig i Purmo där han mötte min mamma Maja, och de gifte sig 1878.

   De bosatte sig vid sjön Naars, bara några kilometer från byn Vilobacka. Där byggde de sitt lilla torp som i början bestod av ett enda stort kök. Lite senare byggdes stugan ut allt eftersom familjen växte. Barndödligheten var stor på den här tiden och många överlevde inte sin 5-års dag.

  – När jag föddes var jag Majas sjätte barn, men tre barn hade dött som spädbarn. Det var bara 9-åriga Anders och 3-åriga Ida som hade klarat sig, även fast Ida ofta var sjuk.   

   Syskonskaran växte allt eftersom. Först kom Edla sedan Selma tätt följt av Vilhelm och Ester. Det var många munnar att mätta i torpet vid Naars.

I Vilobacka låg byns skola där naturligtvis vi barn från Naars skulle få gå. Det var ingen skolplikt utan skolan var frivillig, det var upp till föräldrarna att bestämma. Skolan var uppdelad i två avdelningar ”stavarna” och ”läsarna” det vill säga; de som skulle lära sig bokstäverna och grunderna i läsning, samt de som redan behärskade konsten. Äldre elever hjälpte de yngre. Läromaterial som användes var ABC-boken, psalmboken, katekesen och en bok i biblisk historia.

   När jag började skolan hade Ida redan gått där i några terminer. I och med det hade jag fått lite till skänks, för jag hade lyssnat på Ida, så jag kunde redan läsa. Därför så fick jag börja i grupp ”läsarna” med en gång.

   I skolbyggnaden fanns också byns stolthet, ett bibliotek. Det var en samling böcker som hade skänkts av en kvinna, som ville att ortens barn skulle få lära sig lite mera om omvärlden. På biblioteket fanns även information om Amerika, det förlovade landet. Många finländare lockades av dessa broschyrer och emigrerade.

   Ida och jag besökte ofta biblioteket och lånade hem böcker som vi läste på kvällarna. Ibland blev Maja lite ond på oss för att vi inte lade oss för att sova.

 Elias kunde inte försörja sin familj på bara det som odlades vid torpet, utan han fick även göra dagsverken hos storbönderna. Ofta följde något av barnen vid Naars med för att hjälpa till. Ida som ofta var sjuk fick stanna hemma och hjälpa Maja på torpet.

   Under flera år hade man klarat sig från svårare sjukdomar, men så kom det en tuberkulos epidemi och många insjuknade i byn. Smittan gick som en löpeld mellan stugorna och man kunde se hästdroskor som var på väg mot kyrkan för att begrava de döda. Hela familjer kunde plånas ut.

   Ida var den första på Naars som fick tuberkulos, och eftersom hon inte var så stark bröt febern ner henne snabbt.

  – Det finns inget jag kan göra för henne, hade läkaren sagt när han som hastigast kom på sjukbesök.

  – Försök att hålla rent här, tvätta er om händerna och spotta inte på golvet, var det enda råd som läkaren kunde ge, för något botemedel mot tuberkulos fanns inte.

  – Jag vakade över henne hela natten, satt vid hennes säng och torkade bort svetten från den heta pannan. På morgonen den 10 juni 1907 dog Ida. Hon var bara 20 år gammal.

Tillägnad min älskade mormor....

Tillägnad min älskade mormor....

Mitt i rummet stod en vävstol med mattvarp på. I en korg på golvet låg nyklippta trasor i prydliga nystan, en för varje färg, borta vid väggen stod utdragssoffan där mormor brukade vila middag.

  – Nu får jag ta en tupplur sa hon och lade huvudet på en kudde, som var vackert broderad med en blomstersträng av violetta violer, som slingrade sig runt bokstäverna ”Only a Breath of Violets”. Kudden var, som mycket annat i mormors hem, ett bevis på att hon var en vidberest dam och jag älskade att sitta bredvid henne då hon vävde på sin vävstol och berättade för mig hur det var då hon var ung. Värmen från den vita kakelugnen var sövande och då och då stannade mormor upp mitt i berättelsen, för att se om jag hängde med.

  – Vi får ta en liten paus, sa mormor och reste sig upp för att sätta på kaffepannan.

  – Har man finfrämmande så får man bjuda på finkakorna, Mormor gick in i sitt skafferi och på högsta hyllan stod kakburkarna på rad. Mormor fick sträcka sig för att nå.

Att dricka kaffe med mycket mjölk i var det bästa jag visste, riktig komjölk från, ladugården.

  – En eller två sockerbitar? frågade mormor och räckte fram sockerskålen. Jag tog tre bitar.

  – Mormors bullar är fräkniga, sa jag och valde den största bullen som jag kunde se.

  – Det är för att ugnen gräddar ojämnt, förklarade mormor. Jag får vända på plåten lite då och då.

Att sitta så där med mormor var veckans höjdpunkt och eftersom min mamma var ensamstående efter pappas död, fick jag vara hos mormor då mamma var ute på arbeten.

  – Nu får vi inte sitta här och slöa, sa mormor

   Mormor satte sig vid vävstolen, tittade på mig och sa

  – Vill du ha en trasdocka? Hon tog upp ett av nystanen från korgen, hängde en handduk över det och med smidiga fingrar formade hon med hjälp av trasor huvud, armar och ben.

  – Vi får ta lite kol från askbacken så att dockan får ögon, näsa och mun.

När dockan var färdig räckte hon över den till mig.

  – Ja, sådana här dockor hade jag då jag var liten, jag gjorde även sådana till mina fyra småsyskon.

   Så började mormor Johanna berätta, på sin sjungande finska dialekt, om hur det var i Finland på 1900 talets början.