Tillägnad min älskade mormor....

Tillägnad min älskade mormor....

Mitt i rummet stod en vävstol med mattvarp på. I en korg på golvet låg nyklippta trasor i prydliga nystan, en för varje färg, borta vid väggen stod utdragssoffan där mormor brukade vila middag.

  – Nu får jag ta en tupplur sa hon och lade huvudet på en kudde, som var vackert broderad med en blomstersträng av violetta violer, som slingrade sig runt bokstäverna ”Only a Breath of Violets”. Kudden var, som mycket annat i mormors hem, ett bevis på att hon var en vidberest dam och jag älskade att sitta bredvid henne då hon vävde på sin vävstol och berättade för mig hur det var då hon var ung. Värmen från den vita kakelugnen var sövande och då och då stannade mormor upp mitt i berättelsen, för att se om jag hängde med.

  – Vi får ta en liten paus, sa mormor och reste sig upp för att sätta på kaffepannan.

  – Har man finfrämmande så får man bjuda på finkakorna, Mormor gick in i sitt skafferi och på högsta hyllan stod kakburkarna på rad. Mormor fick sträcka sig för att nå.

Att dricka kaffe med mycket mjölk i var det bästa jag visste, riktig komjölk från, ladugården.

  – En eller två sockerbitar? frågade mormor och räckte fram sockerskålen. Jag tog tre bitar.

  – Mormors bullar är fräkniga, sa jag och valde den största bullen som jag kunde se.

  – Det är för att ugnen gräddar ojämnt, förklarade mormor. Jag får vända på plåten lite då och då.

Att sitta så där med mormor var veckans höjdpunkt och eftersom min mamma var ensamstående efter pappas död, fick jag vara hos mormor då mamma var ute på arbeten.

  – Nu får vi inte sitta här och slöa, sa mormor

   Mormor satte sig vid vävstolen, tittade på mig och sa

  – Vill du ha en trasdocka? Hon tog upp ett av nystanen från korgen, hängde en handduk över det och med smidiga fingrar formade hon med hjälp av trasor huvud, armar och ben.

  – Vi får ta lite kol från askbacken så att dockan får ögon, näsa och mun.

När dockan var färdig räckte hon över den till mig.

  – Ja, sådana här dockor hade jag då jag var liten, jag gjorde även sådana till mina fyra småsyskon.

   Så började mormor Johanna berätta, på sin sjungande finska dialekt, om hur det var i Finland på 1900 talets början.