Längtan att få lämna Naars och
Finland tog ny kraft. Tanken hade funnits länge; jag hade läst på affischen i
handelsboden där man lockade unga finländare att ta steget och resa till Amerika,
det förlovade landet. Min kusin hade nappat på erbjudandet för något år sedan
och de brev som kom från henne visade bara på att hon hade fått det bra. Så det
var inget mera att fundera över utan jag bestämde mig för att resa. Jag hade
noga tänkt över vad som skulle vara bäst för mig och familjen. Min äldre bror Anders
hade gift sig med en vän till mig och de hade flyttat in på Naars. Småsyskonen
var nu 16, 14,12 och 10 år.
– Det blir ju en mun mindre att mätta, sa jag till Maja när jag
berättade om mitt beslut att emigrera till Amerika. Maja svarade inte utan hon
reste sig upp och gick bort till spisen för att lägga några pinnar på elden.
Jag förstod att det inte kom som en överraskning för henne, utan att hon hade
förstått att jag skulle ge mig iväg. Som så många andra ungdomar redan hade
gjort.
Att resa till Amerika var kostsamt, så nu var det bara att sätta igång
och målmedvetet spara alla pengar som jag kunde få ihop. Jag gjorde dagsverk hos
bönderna, hjälpte till vid slåttern, där jag med en skära i handen knöt kärvar
som jag ställde på tork. Jag var heller inte nödbedd när något stort kalas
skulle gå av stapeln, arbetade jag gärna i köket. Likaså när storbondens fru
ville ha hjälp med slakten.
En dag då jag var vid handelsboden, där även posten låg, kom
handelsmannen fram till mig med ett kort.
– Så Johanna vid Naars har fått friarbrev? sade han, med ett stort
leende och räckte fram kortet till mig. Jag vände på kortet och där stod det.
– Ämnar
du resa till Amerika? Hör av dig så kan vi slå följe. Det var undertecknat med
vännen Anders. Ryktet hade spridit sig att jag tänkte emigrera till Amerika. Jag
blev väldigt glad för visst kändes det skönt att inte behöva resa ensam.
Så kom den dagen då det var dags
att resa, det hade tagit två år för oss att få ihop pengar till biljetten. Vi
hade kollat upp resvägen och det fanns två alternativ. Ett alternativ var att
ta båten från Åbo över till Sverige och vidare med tåg till Göteborg, sedan båt
till Hull i England. Det andra alternativet var tåg till Helsingfors, och sedan
med en passagerarebåt som gick direkt till Hull. Vi valde det senare
alternativet eftersom vi tyckte att det skulle vara trevligt att se vår
huvudstad innan vi lämnade landet.
Kvällen innan hade Maja och jag suttit en stund framför spisen och talat
om den långa resan, som jag nu skulle ge mig ut på. Vi förstod båda två att vi
kanske inte skulle träffas igen, Amerika låg så långt borta. I var sin säng låg
Elias och lilla Ester, de hade båda insjuknat i tuberkulos man kunde höra hur
de hostade och harklade. När jag tog farväl av dem förstod jag att de båda inte
hade så lång tid kvar att leva.
Tidigt nästa morgon körde min bror Anders fram hästvagnen och lastade på
de båda koffertarna. Jag hade noga tänkt ut vad jag behövde ha med mig på min
långa resa. Det fick ju inte vara för tungt, för resan skulle bli lång. Jag visste
att det ibland var svårt att få hjälp och att man då måste bära sina väskor
själv. Jag hoppade upp på kuskbocken och satt mig bredvid Anders som gav
hästarna en liten klatsch med tömmarna. Hästarna började gå i sakta mak.
Så började min långa resa, jag som
aldrig hade varit utanför Purmos gränser tidigare, var nu på väg ut i stora världen.
Kanske skulle jag aldrig återvända till mitt hemland igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar