Väntar på att bli matad....

”Ja, inte är det där min mamma i alla fall” ser gråsparvs unge ut att tänka. Den sitter snällt kvar på spaljé och väntar på att Hackspetten skall äta klart för att sedan ge plats för Gråsparvarna som har fullt jobb med att mata sina ungar.
När Hackspetten kommer flygande och landar på de upphängda talgbollarna, flyr alla småfåglar bort mot buskaget. Där sitter de och väntar på att få återgå till att samla mat till sina ungar.
Gråsparvens unge är däremot inte lika skygg utan sitter kvar och väntar.
Även Blåmesarna har kommit fram med sina små ungar och de sitter på rad och väntar på att bli matade.
Visst är det trevligt med småfåglar i trädgården, det kvittrar i varje buske.
”Det får vi ha råd med ” sade gubben då han kom hem med en ny 20 kilos säck med solrosfrön och en hink med talgbollar.

Som pensionär får man lite ovanliga intressen, man har ju tid att sitta och bara studera naturen och allt som händer. Med en fågelbok i handen så kan man få reda på mycket om hur fåglarna fungerar. Det är inte utan att man blir lite imponerad av småfåglarna hur de sköter om sina små ungar. Hur kan de veta vad alla ungarna är, och hur kan de se skillnaden på dem. Jag tycker att alla Gråsparvs ungar ser lika ut, och alla Gråsparvs föräldrar likaså, men det spelar kanske ingen roll utan ungarna gapar och skriker så fort de får se en vuxen fågel, eller är det så finurligt konstruerat i ” vår Herres hage” att även fågelungarna ser skillnad på vem som är deras föräldrar?

En efter en så kommer de tillbaka, alla fåglar som vi matade under hela vintern, men nu har de tagit med sig sina ungar som sitter snällt i Ekens krona eller i buskaget och gömmer sig bland bladverket.

Än så länge har vi inte sett till Grönfinkarna, de som var så sjuka och dog en efter en. Kanske blev det ingen kvar?

Men Hackspetten kommer varje dag och slår sig ner vid talgbollarna, där hänger den en liten stund och flyger sedan bort mot skogen.

Jag kan inte låta bli att tänka på hur finurligt naturen är upprättad, framför mina ögon ser jag ett skådespel på liv och död. Om inte Fåglarna förstod att ta hand om sina ungar så skulle de inte klara sig, vi skulle få det väldigt tyst ute i vår natur.

Hur kommer det då sig att vi människor som anser oss vara den ”art” som är intelligentast här på jorden, inte kan ta hand om oss själva, våra barn och vår jord?
Här måste man gå föräldrautbildning, lära sig hur man tar hand om sitt nyfödda barn och vi skall inte tala om hur mycket vi borde lära oss om att ta vara på vår natur och Moder Jord.

Egentligen så är det helt fantastiskt att småfåglarna klarar sig helt själva utan något som helst undervisning. De går efter sin egen instingt, gör helt rätt, ungarna får precis det de behöver.

Jag tror att även vi skulle kunna klara oss mycket bra om vi också kände in och gjorde det som vi trodde var bäst. Men tyvärr så har vi inte kvar förmågan utan den har vi tappat allt eftersom tiden har haft sin gång. Vi är helt enkelt handikappade och behöver Personlig assistans. Vi är som fågelungarna, vi gapar och skriker och väntar på att bli matade.