Katarina och Christina..

”Jag måste vara tillbaka till klockan 13.00” sa min fd kollega.
”Just nu har vi så mycket att göra” fortsatte hon, ”Jag håller just nu på med ett knepigt schema som måste göras, det är akut”
Jag märkte hur jag satt och log, vad skönt att inte behöva stressa iväg som min vän måste göra. Jag kunde lugnt sitta kvar hos min f.d kollega som hade överraskat mig med att bjuda in mig till Visby på lunch.
”Christina och jag har semester så vi har inte bråttom” sade Katarina, medan hon kilade runt i sin vackra trädgård för att kolla vad hennes två pojkar gjorde.
”Ta det lugnt” tänkte jag ” det vet nog inte Katarina om vad det betyder, för hon hade fixat en underbar buffé åt oss som stod serverad ute på altanen.

Det är skillnad på Gråsparvar som är uppväxta i Visby och våra småfåglar som håller till på vår gård ute på landet. Våra fåglar håller sig till den mat som vi har hängt ut åt dem, medan en ”stats gråsparv” har blivit bortskämd med att ta mat direkt från bordet. Det var nästan så att de klev direkt ner i faten.
”Det var värst vad de var intensiva” sade jag och schasade bort en Gråsparv från bordet.
”De kommer från Märtas café som ligger bara en bit längre bort sade Katarina.

Visst är det märkligt att småfåglarna minsann finner sin föda var de än befinner sig, underligt att de så snabbt märkte att vi skulle sitta ute på altanen och äta en nylagad buffé. Medan vi åt så fick vi jaga bort de envisa småfåglarna.

Efter en stund så reste sig Annika och små sprang tillbaka till sitt kontor för att fortsätta jobba på sitt akuta arbetstidsschema.
Tänk, det är redan ett år sedan jag slutade och fick min pension. Jag har varit ledig i ett helt år och bara kunnat njut a av livet. Nu slipper jag jäkta iväg tillbaka till ett varmt kontor och sitta med scheman som ändå inte kommer att godkännas av personalen.

Tack kära Kommun, för er generositet, jag har nu under ett helt år levt på av kommunens insatta pengar på mitt pensionskonto. Jag var så smart så jag plockade ut det istället för att vara en slav under byråkratin.
Man behöver inte vara så länge tillsammans med sina ex arbetskamrater utan att förstå att ”ekorrhjulet” snurrar bara fortare och fortare.
Jag undrar bara hur länge mina vänner kommer att orka hänga på i den takten. När mycket av informationen sker via E post och det tar flera timmar om dagen för att läsa alla mail, då kan man fundera över vart är vi på väg!

”Men du har väl mycket att göra, du som är pensionär?” sade mina kollegor.
”Visst har jag det” svarade jag ”Men jag gör bara det jag vill göra”