Tillägnad min älskade mormor kap 4

fortsättning....
Kap 4

   När jag hade bestämt mig för att emigrera till Amerika hade jag kontaktat Finlands Ångbåts Aktiebolag i Helsingfors, som skötte om emigranttrafiken till Amerika. De trafikerade linjen Helsingfors – Hull. Emigrantkontoret låg på Hangö, där fanns det även ett hotell, som jag skulle övernatta på, för att invänta avresan.

   När vi anlände till Helsingfors så mötte hotellets vaktmästare oss och visade vägen, han tog även hand om vårt bagage. På hotellet fanns en bank där emigranter skulle inlösa en så kallad växel, det vill säga, landstigningsavgift, för att mot kvitto få pengarna tillbaka i ankomsthamnen i New York. På så vis förvissade sig de amerikanska myndigheterna om att de som reste in i landet skulle kunna klara sig själva, om man inte genast hittade ett arbete.

   På hotellet anordnades också läkarkontroller. Det var för att spara tid och pengar, för om man var sjuk så kom man inte in i landet. Det talades om att Amerika endast ville ha invandrare som var friska och att man kunde skickas tillbaka, om man hade någon sjukdom. I tidningar skrevs det om att amerikanarna endast ville ha ”friska hjärnor och arbetsdugliga händer”.

På emigrantkontoret köpte jag min biljett och ordnade med alla papper som jag behövde för resan. Jag fyllde i ett frågeformulär i vilket jag uppgav mina personuppgifter, hemort samt resmål.

   På avresedagen visade hotellets vaktmästare oss ner till hamnen, till den så kallade engelska kajen, där ångbåten Titania låg. Det var ett lastfartyg med plats för 793 passagerare, 86 förstaklass, 68 andraklass och 585 tredjeklass. Fartyget var mycket populärt bland emigranterna på grund av de stora utrymmena. Båten sattes i trafik året innan så det var modernt, med stora salonger och rymliga sovsalar. Första och andraklasspassagerare hade sina hytter på övre däck, medan vi som åkte i tredje klass hänvisades till undre däck.

Det tog sju dagar för oss att komma till Hull i England, eftersom fartyget även skulle gå in till Göteborgs hamn. När vi äntligen kom fram till Hull så var det riktigt skönt att få fast mark under fötterna.

   En agent tog emot oss och visade vägen till ett tåg, som skulle föra oss vidare till Liverpool. Ångfartyget Celtic väntade vid kajen. Jag kände mig som ett får som motades genom en trång passage, det var så tydligt att engelsmännen inte ville att vi skulle stanna i deras land alltför länge, utan omlastningen fick gå snabbt.

Ångfartyget Celtic var ett modernt ångfartyg som hade plats för 2857 passagerare, 100 förstaklass, 300 andraklass och 2457 tredjeklass. Resan över Atlanten var beräknad till fjorton dagar.

Det fanns gott om utrymme till oss som reste tredje klass, en matsal där alla måltider serverades, en salong där vi kunde sitta och spela kort eller läsa en bok. Ett lekrum fanns även för barn som reste i tredje klassen, där det fanns speciella barnsköterskor som hjälpte till med att underhålla barnen. Föräldrarna kunde då gå därifrån en liten stund.

   Vi som åkte tredje klass hade våra hytter på nedre däck. Det var stora rum som delats av med tunna väggar, där ett tjugo-tal emigranter fick samsas om ett begränsat utrymme.

   När det var fint väder så samlades emigranterna ute på däck, där man dansade och sjöng. Det var för det mesta en uppsluppen stämning ombord. Man satt och diskuterade och smidde sina planer om vad som skulle hända då man kom fram. För mig var det en underbar resa, jag stod ofta vid relingen och tittade ut över havet. Då och då kunde man se ett fartyg passera ute vid horisonten.

   När vädrets makter härjade runt fartyget, och vågorna gick höga, Fick vi inte vara ute på däck utan var hänvisade till salongerna eller hytterna. Många mådde dåligt och vi fick hjälpa varandra så gott vi kunde.

Det första som mötte oss var frihetsgudinnan där hon stod uppe på berget. Alla passagerare samlades uppe på däck när Celtic strävade in mot land. De första som fick lämna båten var naturligtvis första och andraklassens resenärer. De behövde inte gå i land på Ellis Island som alla tredje klassens passagerare var tvungna att göra.

   Där togs vi emot av tjänstemän som visade in oss i olika fållor, där man passerade olika stationer. Vi blev besiktade och fick uppge namn adress och vad vi skulle göra i landet. Jag uppgav att jag skulle besöka min kusin Hanna Holm i Chicago. Som tur var så hade jag genomgått läkarundersökning i Finland och kunde visa upp mitt intyg på att jag var frisk. Jag slapp därför gå förbi läkarna som undersökte emigranterna allt eftersom de kom fram till deras bord. Ibland avvisade läkaren någon som inte ansågs vara fullt frisk, då uppstod det tumult, för det kunde var en i familjen som inte fick komma med in i landet. Utan togs omhand för att följa med båten tillbaka till England.

   När alla kontroller hade gjorts, kunde jag lösa in växeln, som jag hade fått på emigrantkontorets bank i Hangö. Landstigningsavgiften var 25 dollar. Nu var jag i Amerika men ändå inte framme vid slutmålet. Jag tog tåget till Chicago; det var en otrolig känsla att sitta där på det stora tåget och lyssna till ett språk som jag inte förstod ett dugg av. Min kusin Hanna hade sagt, att språket inte var något problem och att jag skulle lära mig det snabbt.

   Tåget bromsade in med ett tjut, stora rökmoln slog ner mot perrongen. Jag reste mig upp, tog min koffert och gick mot dörren. Det var många resenärer som skulle gå av vid stationen så jag fick vänta lite innan jag kunde hoppa ner på perrongen. Jag tittade efter min kusin som hade lovat att hon skulle möta mig.
Fortsättning följer....

Tillägnad min älskade mormor kap 3

Längtan att få lämna Naars och Finland tog ny kraft. Tanken hade funnits länge; jag hade läst på affischen i handelsboden där man lockade unga finländare att ta steget och resa till Amerika, det förlovade landet. Min kusin hade nappat på erbjudandet för något år sedan och de brev som kom från henne visade bara på att hon hade fått det bra. Så det var inget mera att fundera över utan jag bestämde mig för att resa. Jag hade noga tänkt över vad som skulle vara bäst för mig och familjen. Min äldre bror Anders hade gift sig med en vän till mig och de hade flyttat in på Naars. Småsyskonen var nu 16, 14,12 och 10 år.

  – Det blir ju en mun mindre att mätta, sa jag till Maja när jag berättade om mitt beslut att emigrera till Amerika. Maja svarade inte utan hon reste sig upp och gick bort till spisen för att lägga några pinnar på elden. Jag förstod att det inte kom som en överraskning för henne, utan att hon hade förstått att jag skulle ge mig iväg. Som så många andra ungdomar redan hade gjort.

   Att resa till Amerika var kostsamt, så nu var det bara att sätta igång och målmedvetet spara alla pengar som jag kunde få ihop. Jag gjorde dagsverk hos bönderna, hjälpte till vid slåttern, där jag med en skära i handen knöt kärvar som jag ställde på tork. Jag var heller inte nödbedd när något stort kalas skulle gå av stapeln, arbetade jag gärna i köket. Likaså när storbondens fru ville ha hjälp med slakten.

   En dag då jag var vid handelsboden, där även posten låg, kom handelsmannen fram till mig med ett kort.

  – Så Johanna vid Naars har fått friarbrev? sade han, med ett stort leende och räckte fram kortet till mig. Jag vände på kortet och där stod det.

  – Ämnar du resa till Amerika? Hör av dig så kan vi slå följe. Det var undertecknat med vännen Anders. Ryktet hade spridit sig att jag tänkte emigrera till Amerika. Jag blev väldigt glad för visst kändes det skönt att inte behöva resa ensam.

Så kom den dagen då det var dags att resa, det hade tagit två år för oss att få ihop pengar till biljetten. Vi hade kollat upp resvägen och det fanns två alternativ. Ett alternativ var att ta båten från Åbo över till Sverige och vidare med tåg till Göteborg, sedan båt till Hull i England. Det andra alternativet var tåg till Helsingfors, och sedan med en passagerarebåt som gick direkt till Hull. Vi valde det senare alternativet eftersom vi tyckte att det skulle vara trevligt att se vår huvudstad innan vi lämnade landet.

   Kvällen innan hade Maja och jag suttit en stund framför spisen och talat om den långa resan, som jag nu skulle ge mig ut på. Vi förstod båda två att vi kanske inte skulle träffas igen, Amerika låg så långt borta. I var sin säng låg Elias och lilla Ester, de hade båda insjuknat i tuberkulos man kunde höra hur de hostade och harklade. När jag tog farväl av dem förstod jag att de båda inte hade så lång tid kvar att leva.

   Tidigt nästa morgon körde min bror Anders fram hästvagnen och lastade på de båda koffertarna. Jag hade noga tänkt ut vad jag behövde ha med mig på min långa resa. Det fick ju inte vara för tungt, för resan skulle bli lång. Jag visste att det ibland var svårt att få hjälp och att man då måste bära sina väskor själv. Jag hoppade upp på kuskbocken och satt mig bredvid Anders som gav hästarna en liten klatsch med tömmarna. Hästarna började gå i sakta mak.

Så började min långa resa, jag som aldrig hade varit utanför Purmos gränser tidigare, var nu på väg ut i stora världen. Kanske skulle jag aldrig återvända till mitt hemland igen.

Tillägnad min älskade mormor kap 2

....fortsättning .... 

 – Jag växte upp i en liten by som hette Naars, i Österbotten i Finland. Min pappa Elias kom från norra Österbotten. Han flyttade ut till kusten, till svensktalande bygder och bosatte sig i Purmo där han mötte min mamma Maja, och de gifte sig 1878.

   De bosatte sig vid sjön Naars, bara några kilometer från byn Vilobacka. Där byggde de sitt lilla torp som i början bestod av ett enda stort kök. Lite senare byggdes stugan ut allt eftersom familjen växte. Barndödligheten var stor på den här tiden och många överlevde inte sin 5-års dag.

  – När jag föddes var jag Majas sjätte barn, men tre barn hade dött som spädbarn. Det var bara 9-åriga Anders och 3-åriga Ida som hade klarat sig, även fast Ida ofta var sjuk.   

   Syskonskaran växte allt eftersom. Först kom Edla sedan Selma tätt följt av Vilhelm och Ester. Det var många munnar att mätta i torpet vid Naars.

I Vilobacka låg byns skola där naturligtvis vi barn från Naars skulle få gå. Det var ingen skolplikt utan skolan var frivillig, det var upp till föräldrarna att bestämma. Skolan var uppdelad i två avdelningar ”stavarna” och ”läsarna” det vill säga; de som skulle lära sig bokstäverna och grunderna i läsning, samt de som redan behärskade konsten. Äldre elever hjälpte de yngre. Läromaterial som användes var ABC-boken, psalmboken, katekesen och en bok i biblisk historia.

   När jag började skolan hade Ida redan gått där i några terminer. I och med det hade jag fått lite till skänks, för jag hade lyssnat på Ida, så jag kunde redan läsa. Därför så fick jag börja i grupp ”läsarna” med en gång.

   I skolbyggnaden fanns också byns stolthet, ett bibliotek. Det var en samling böcker som hade skänkts av en kvinna, som ville att ortens barn skulle få lära sig lite mera om omvärlden. På biblioteket fanns även information om Amerika, det förlovade landet. Många finländare lockades av dessa broschyrer och emigrerade.

   Ida och jag besökte ofta biblioteket och lånade hem böcker som vi läste på kvällarna. Ibland blev Maja lite ond på oss för att vi inte lade oss för att sova.

 Elias kunde inte försörja sin familj på bara det som odlades vid torpet, utan han fick även göra dagsverken hos storbönderna. Ofta följde något av barnen vid Naars med för att hjälpa till. Ida som ofta var sjuk fick stanna hemma och hjälpa Maja på torpet.

   Under flera år hade man klarat sig från svårare sjukdomar, men så kom det en tuberkulos epidemi och många insjuknade i byn. Smittan gick som en löpeld mellan stugorna och man kunde se hästdroskor som var på väg mot kyrkan för att begrava de döda. Hela familjer kunde plånas ut.

   Ida var den första på Naars som fick tuberkulos, och eftersom hon inte var så stark bröt febern ner henne snabbt.

  – Det finns inget jag kan göra för henne, hade läkaren sagt när han som hastigast kom på sjukbesök.

  – Försök att hålla rent här, tvätta er om händerna och spotta inte på golvet, var det enda råd som läkaren kunde ge, för något botemedel mot tuberkulos fanns inte.

  – Jag vakade över henne hela natten, satt vid hennes säng och torkade bort svetten från den heta pannan. På morgonen den 10 juni 1907 dog Ida. Hon var bara 20 år gammal.

Tillägnad min älskade mormor....

Tillägnad min älskade mormor....

Mitt i rummet stod en vävstol med mattvarp på. I en korg på golvet låg nyklippta trasor i prydliga nystan, en för varje färg, borta vid väggen stod utdragssoffan där mormor brukade vila middag.

  – Nu får jag ta en tupplur sa hon och lade huvudet på en kudde, som var vackert broderad med en blomstersträng av violetta violer, som slingrade sig runt bokstäverna ”Only a Breath of Violets”. Kudden var, som mycket annat i mormors hem, ett bevis på att hon var en vidberest dam och jag älskade att sitta bredvid henne då hon vävde på sin vävstol och berättade för mig hur det var då hon var ung. Värmen från den vita kakelugnen var sövande och då och då stannade mormor upp mitt i berättelsen, för att se om jag hängde med.

  – Vi får ta en liten paus, sa mormor och reste sig upp för att sätta på kaffepannan.

  – Har man finfrämmande så får man bjuda på finkakorna, Mormor gick in i sitt skafferi och på högsta hyllan stod kakburkarna på rad. Mormor fick sträcka sig för att nå.

Att dricka kaffe med mycket mjölk i var det bästa jag visste, riktig komjölk från, ladugården.

  – En eller två sockerbitar? frågade mormor och räckte fram sockerskålen. Jag tog tre bitar.

  – Mormors bullar är fräkniga, sa jag och valde den största bullen som jag kunde se.

  – Det är för att ugnen gräddar ojämnt, förklarade mormor. Jag får vända på plåten lite då och då.

Att sitta så där med mormor var veckans höjdpunkt och eftersom min mamma var ensamstående efter pappas död, fick jag vara hos mormor då mamma var ute på arbeten.

  – Nu får vi inte sitta här och slöa, sa mormor

   Mormor satte sig vid vävstolen, tittade på mig och sa

  – Vill du ha en trasdocka? Hon tog upp ett av nystanen från korgen, hängde en handduk över det och med smidiga fingrar formade hon med hjälp av trasor huvud, armar och ben.

  – Vi får ta lite kol från askbacken så att dockan får ögon, näsa och mun.

När dockan var färdig räckte hon över den till mig.

  – Ja, sådana här dockor hade jag då jag var liten, jag gjorde även sådana till mina fyra småsyskon.

   Så började mormor Johanna berätta, på sin sjungande finska dialekt, om hur det var i Finland på 1900 talets början.

På väg mot Skåne…..

”Borta bra, men hemma bäst” tänkte jag då jag klev in genom dörren på mitt hus. Nog är det skönt att komma hem igen efter att ha tillbringat tio dagar, tillsammans med gubbe och hund, i en husbil.
Jag sitter nu bakom min dator och hör hur gubben och hunden rustar ute i trädgården. Jag har ”egentid” och sitter här och njuter till tonerna av ”Earth Blue” en CD skiva som jag ofta lyssnar på då jag mediterar.

Det var med ”näpp och nöd” som jag kom upp ur sängen när väckarklockan ringde och varskodde mig om att det var dags att kliva upp, för att bege oss till Färjan som skulle föra oss till Oskarshamn. Som alltid så bokar vi ”hundhytt” på båten så det var bara att stoppa kudden under armen och ta sig upp via hissen för att leta upp nummer 8044 där vi hade vår plats.
Där snarkade vi, gubben och hunden och jag till dess att speakern sade att ”nu är vi i hamn”.

När husbilen rullade av färjan så kände vi oss som riktiga ”turister” som var på upptäcktsfärd.
”Mot Skåne” sade vi och husbilen skuttade glatt iväg.

På Dalabadets Camping i Trelleborg, fick vi plats för att ställa upp vår husbil.
”Vi vill att Ni betalar i förskott” sade den unga mannen bakom disken.
”Oj” tänkte jag, är vi inte betrodda, eller tror han att vi skall smita från notan och ta första bästa båt till kontinenten. Var det kanske min dialekt som han missförstod och trodde att jag var ”utlänning”.
”OK” sade jag och tog fram mitt kort för att betala.
”690 kronor blir det för tre dygn” sade han och räckte fram en ”nyckel” till mig.
”Den här måste Ni ha då Ni skall köra in till campingen, det är bara att sticka in ”nyckeln” i pelaren så öppnar sig grinden”

Hunden hoppade glatt ut ur husbilen, sträckte på benen och kikade sig nyfiket omkring.
”Finns det några hundar här mån tro?” tänkte hon säkert, för något kul måste ju även en turistande hund ha. Att få skälla ut en främmande hund är en höjdare, och det fick hon göra lite då och då, för på den här campingen var man inte så noga med att hålla hundarna kopplade.

Att få möta min vän Randi och hennes familj, hade vi längtat efter så länge. Randi och jag strosade runt i Trelleborg och besökte caféer, museum och affärer.
”Du måste se mitt rum där jag tar emot mina klienter” sade Randi och vi klev in i ett hus som hade anor från 1700 talet. En spiraltrappa i sten ledde oss upp till andra våningen.
”Det är som att kliva upp till himmelen” sade jag då jag följde henne upp för trappan. Randi jobbar som medium och har sitt arbetsområde i hela södra Sverige. Hon förmedlar budskap från ”andra sidan”.
Innan jag lämnade Randis arbetsplats så passade jag på att utöka min Tarotkorts samling med två nya underverk. Da Vinci Tarot där korten pryds av vackra teckningar. Och så fyndet, den lek som jag har letat efter, där stod den på hyllan bakom glasdörren och bara väntade på mig, Tarot De Marseille. En lek som härstammar från 1800 talet, en av de första lekarna som producerades.

Även gubben såg nöjd ut då vi tackade för oss och ställde kosan mot Uppsala där vi skulle besöka våra barnbarn. Även han hade gjort ett fynd, en röj såg, som han hade fått av Randis man.