Från häftigt till sanslöst…

Att vara kändis för några dagar var verkligen en upplevelse, tydligen så läser många lokaltidningarna här på Gotland, för överallt där jag visade mig så fanns det igenkännande blickar.
Redan första dagen då reportaget om min långa yrkeskarriär var publicerad på tidningens familjesida, väckte jag uppmärksamhet. Blickar, leenden och glada utrop från bekanta som jag mötte.

Aulan fylldes med folk, jag försökte gömma mig i bänkraden.
”Det var inte så här jag hade tänkt mig den här dagen” viskade jag till min söta kollega som satt bredvid mig.
Vi hade blivit kallade till en föreläsning om ekonomi, jag trodde att det skulle vara vi som arbetade tillsammans, att vi åter igen skulle få en uppläxning i hur vi skulle hålla budgeten. Nya förväntningar från ekonomerna och cheferna om att vi, trots ökade behov, skulle hålla hårt i plånboken.
En efter en kom de in, alla Verksamhetschefer som arbetar i Gotlands kommuns Socialförvaltning.
Plötsligt hörde jag mitt namn ropas upp och någon sa ”Ställ dig upp, och vänd dig om.”
”Där har vi Inga-Maj” sade rösten och allas blickar riktades mot mig. En av mina medarbetare viftade med dagens tidning. ”Ett mycket fint reportage” sade han.
Jag sjönk ännu djupare ner i stolen, jag som hade tänkt hålla mig undan idag satt till allas beskådande mitt i en aula.

Utanför mitt kontorsfönster stod fyra unga män och lastade ställningar från ett lastbilsflak.
Medan jag satt och talade i telefonen så studerade jag vad de fyra männen hade för sig.
De bar ställningen fram till mitt fönster och började montera.
”Men vad är det här” jag såg mig frågande omkring, mina mycket yngre kollegor hade ju sina fönster mot den andra sidan.
Varför byggs det nu upp en ställning precis utanför mitt fönster?
Så märkvärdigt var det väl ändå inte med artikeln i tidningen.

”En av eld stjälarna” stod det i tidningen. Visst jag hade varit en av dem som med stor entusiasm hjälpt till att bygga upp Omsorgsverksamheter på Gotland, men för den skull så vad det väl ändå inte meningen att jag skulle behöva få en hel beundrarskara utanför mitt fönster.

Jag måste sätta stopp för de unga männens tilltag.
Jag öppnade fönstret och sa ”Inte behöver ni bygga en ställning för att kunna se in till mig, ni är välkomna in genom dörren. Och föresten så har jag mycket sötare kollegor som ni kan titta på.
De unga männen såg förvånade ut, och svarade ”Vi skall renovera husets fasad, men vi kan gärna komma in för en kopp kaffe”

Undrar om inte mitt kändisskap har stigit mig ”åt huvudet”


www.helagotland.se/familj/artikel.aspx?articleid=3528246