Åter på plats i Sångkören.

Långt inne i ett hörn hittade jag min väska, där jag förvarade alla mina pärmar med noter i.
Nu var det dags att damma av pärmarna, börja leta efter gamla välkända sånger, för nu, även fast mina knän protesterar mot det hårda stengolvet i våra medeltida kyrkor, så skall jag vara med och sjunga i kyrkokören igen.

Det var värst vad efterlängtad vi var, min syster och jag. Vi som trodde att vi inte längre var behövda, att man klarade sig utmärkt utan våra Altröster.

En överraskning för oss båda, för har man kommit över ålderssträcket och har firat sin 60 åriga födelsedag, är det inte längre så säkert att rösten håller.
Visst kan man fortfarande sjunga sin egen aria då man står i duschen och låter vattnet strömma ner över den nakna kroppen.
Men att stå och sjunga i en kyrka, är ju något helt annat. Då gäller det att kika över not kanten, på vad dirigenten gör och att lyssna in vad sopranerna håller hus. Men nu räcker det inte med det, man har ju även två herrstämmor som man skall samsas med.

Att sjunga i altstämman är det samma som att surfa omkring och försöka fånga in det toner som ”blir över” då de andra stämmorna har tagit sitt.
Sopranerna som drillar så vackert och basarna som följer med för att ge djup i sången. Tenorerna och Altarna skuttar sedan runt på mycket knepiga not slingor.

Så nu är det dags igen att damma av Kör kavajen, även fast man har sagt att man skall lämna in sin kavaj då man slutar har jag trotsigt behållit den som ett minne. Längst in i garderoben hänger den med medalj och allt. För efter så många år som körsångare har jag även fått en liten medalj som jag stolt kan visa upp.

”Men upp i tornet klättrar jag då inte”
”Det behöver du inte, bara du är med i kyrkan så är jag jätteglad” Min kära körledare visste inte till sig hur hon nu skulle fånga in sin förlorade alt.
”Men jag måste ju bli godkänd igen, jag fyller ju snart 64 år och gränsen för att vara en klingande alt, har jag passerat för länge sedan.”

På årsmötet, för några år sedan, hade det beslutats att när man fyller 60 år så måste man sjunga upp för körledaren och på så vis godkännas för att få fortsätta att sjunga.

”Vi ändrar gränsen till 80 år ” säger min påhittiga körledare ”Så du kan sjunga flera år till.”
Hum….skall man lita på det eller är det så att kravet på kör klangen har sänkts med åren.

Vi får väl se, för nu plockar jag i alla fall fram min kör pärm och letar bland vårsångerna. För visst är det ljuvligt att få sjunga in våren vid en brinnande brasa eller att stå mitt i kyrkan och sjunga ”En vänlig grönskad sommartid…” så stilla och vackert man bara kan. Så att kyrkobesökarna som har letat sig till kyrkan för att lyssna, får gåshud och vandrar hem med ett leende på sina läppar.

Föresten så måste jag ju tänka på mitt barnbarn så jag tränar upp rösten igen, för då måste jag sjunga vaggvisor, det står det faktiskt i ”barnbarns boken” att man med fördel kan göra.