Johanna, Evelina, Palanen - Eliasdotter 1890-1974

Ӏmnar du fara till Amerika?
Hör av dig till mig så kan vi slå följe?”
Kortet var undertecknat med ”Vännen Anders”

Jag vände och vred på vykortet, det var skrivet av en man som bodde i en grannby, han hade hört talas om att min mormor tänkte, som många andra från byn, emigrera till Amerika.
Stämpeln var lite otydlig, men jag kunde lista ut att det var år 1908 som det var skickat.

Jag plockar i alla gamla dokument som min kusin har ärvt av min mormor, dokument som nu är värdefulla för mig som nybliven släktforskare.

”Du kan få några vykortsalbum som jag fick av mormor för länge sedan, de ligger uppe i min sommarstuga, du kan bara hämta dem”
Inte förstod min kusin vilken skatt som hon hade liggande i sin sommarstuga, jag bläddrade försiktigt bland alla vykort. De flesta var avsända från släktingar och vänner i Finland.

Som liten flicka älskade jag att sitta och lyssna på min mormor som med sin ”sjungande” dialekt berättade om sitt livs äventyr, när hon träffade min morfar i Amerika, hur de sedan reste till Gotland där de köpte sig en gård.

Det var kärva tider i Finland och många ungdomar emigrerade till det ”förlovade landet”
Mormor var bara 19 år då hon bestämde sig för att tillsammans med Anders lämna sin barndomsbygd. Hon berättade för mig hur det var att komma till ett främmande land där man inte kunde förstå språket. Hur hon fick tjänst som kökspiga på ett hospital.
Jag lyssnade gärna på hennes berättelser om hur hon började snegla på den Gotländska timmermannen som arbetade som vaktmästare på samma hospital. Hur de möttes och förälskade sig i varandra.
Morfar som många år tidigare hade kommit till Amerika. Han var egentligen sjöman, men som hade ”hoppat i land” för att se sig om lite i det ”nya landet”.

Mormor visade stolt upp vigselbeviset, som hon hade ramat in och hängt upp på väggen.
Där kunde man läsa att bröllopet stod år 1912.

Efter hand klarnar en bild för mig, genom att läsa alla adresser på vykorten kunde jag se hur mina morföräldrar hade flyttat omkring på olika adresser.
Så en dag så kom det ett brev från Gotland med en vädjan om att morfar skulle komma hem. ”Vi behöver dig här hemma” stod det i brevet.

Tack, mormor för att du så noggrant sparade alla vykort och brev, så att vi, dina ättlingar, kan forska i vad som hände dig och morfar då ni var i det ”Förlovade landet”