”Vem stöder vem egentligen”

”Kommer du på begravningen?” frågade prästen då han ringde för att få stoff till sitt ”tal”
”Jag fick höra av personalen på äldreboendet att du var den som hade känt honom längst”
Ja, så sant, mannen som nyligen hade dött, har jag känt i över 45 år, så visst kunde jag ge tips till prästen.
”Det kommer nog inte så många på begravningen, så det skulle vara trevligt om du kom med”.

Det är inte första gången som jag är med på en begravning där kyrkbänkarna står tomma och det är prästen och några till som har avsatt tid för att följa en person till hans sista vila.

Framme i koret stod en mycket vacker ek kista, på vardera sidan stod tre ljus uppställda.
En liten blombukett låg framme vid kistan.

Jag satte mig i kyrkbänken och bläddrade lite i psalmboken som begravningsentreprenören hade gett mig då jag kom.
Framme, på första bänken satt två kvinnor, tätt tillsammans. Jag förstod att det var de ”närmast” sörjande.

Från orgeln spelades sorgemusik.

Prästen gick fram till kistan och Begravningsgudstjänsten kunde börja.

Prästen mässar och följer ritualerna helt enligt beslut. Jag tittade i Psalmboken, där längst bak kan man se hur en begravningsgudstjänst går till.

”Nu är det dags att ta farväl” säger prästen, och de två kvinnorna stiger upp och går tillsammans fram till kistan, de står där och håller om varandra. Sakta går de tillbaka till sin plats på första bänken.
Så är det vår tur, tillsammans med några medarbetare går vi fram till kistan.
Där står vi och ser på kistan, vi som har vårdat honom i alla år.

”Nu sjunger vi en psalm” säger prästen och begravningsgudstjänsten är över.

”Det blir ”begravningskaffe” på Vallemo, ni är alla välkomna dit” säger prästen.

På Vallemo så är bordet dukat med bullar och kaffebröd. En liten tårta står på bordet bredvid.

En minnesstund för vår vän, som blev 76 år 3 månader och 15 dagar.
En stund för en man som har levt hela sitt liv inom Omsorgerna om utvecklingsstörda.
En man som föddes med en utvecklingsstörning och som när han dog bara hade en syster och hennes vän som närmast sörjande.

Prästen sitter bredvid systern, och jag bredvid begravningsentreprenören. Mina medarbetare springer runt och serverar kaffe med dopp.
Kantorn frågar prästen ”Skall vi sjunga Bereden väg för Herran som avslutning?” Jag kan spela, det står en orgel där borta, hoppas bara att den är stämd.

Alla stämde upp tillsammans med kantorn och vi sjöng av hjärtans lust, så ingen kunde höra om orgeln var stämd.

En värdig begravning, även fast vi var så få som deltog.

När jag gick ut till bilen, såg jag de båda kvinnorna, som gick framför mig. De stödde varandra. ”Vem stöder egentligen vem” undrade jag då jag själv klev in i min solvarma bil och körde hem.