”Pensionärs maffian”

”Skall inte du gå i pension snart? Jag har gått redan!”
Jag var på min systers födelsekalas och som brukligt är så kom alla våra barndomsvänner för att uppvakta.
Vi har träffats så varje år, och avhandlat många viktiga saker, från barn uppfostran till husköp.
Nu är vi alla i den åldern så att vi allt efter hand lämnar yrkeslivet bakom oss för att bli pensionärer.

Maggan som har arbetat som undersköterska, skrattade och sa: ”Jag är pensionär sedan 12 dagar tillbaka, så ännu vet jag inte hur jag kommer att klara mig, men” - hon sneglade på gubben sin-” vi är ju två, så det måste gå”

Vi mumsade i oss av allt det som huset kunde erbjuda, medan vi hela tiden talade om hur bra vi nu skulle få det som blivande pensionärer.
”Man behöver inte så mycket längre, man har ju redan allt vad man vill ha.”

Runt bordet satt vi, 8 personer som alla var i ”rätt ålder” vi gottade oss i att vara ”Fyrtiotalister” och som under ett långt liv hade arbetat och slitit.
”Tänk, man trodde att vi ”Fyrtiotalisterna” inte skulle vilja gå i pension” sade Maggan och stoppade en kaka in i munnen. ”Men där fick dem tji”

Efter en stund så började vi prata om gamla minnen, vi uppehöll oss vid den tidpunkt då vi flickor hade nylonstrumpor med söm, och korsetter med strumpeband. När vi frös om våra nyloninklädda ben bara för att vara fina. Det var innan strumpbyxorna var uppfunna.

”Minns du huset som stod i hörnet, där Svenssons fotofirma var?”
Jo, visst mindes vi.
”Tänk när du kom hem med din stora motorcykel och bjöd mig på en åktur. Efter det så har jag aldrig vågat åka motorcykel, för det var ju livsfarligt, så som du körde”

Vart tog alla gästerna vägen tro? Födelsedagsbarnet tittade sig omkring.
Var är våra ”ungdomar” de som satt med här för en stund sedan”

Ute på gården hade de samlats, våra barn och barnbarn. Där stod de och beundrade en gammal veteran bil.
”Vad tog ni vägen?” frågade födelsebarnet ”Kom in och ät lite tårta”

”Nä, vi står inte ut där inne, ni pratar ju bara forntid” svarade ungdomarna med ett leende.

En efter en återvände de, in i rummet, vi i pensionärsmaffian, höll tyst och tittade beundrat på våra ungdomar, för helt utan hopp var det ju inte, vi hade minsann märkt att de hade beundrat en gammal veteranbil från 1960 talet. Som tur var så hade vi inte berättat vad vi gjorde då vi körde runt i samhället, med dessa bilar. För det hade nog inte varit passande för våra barnbarn att lyssna på.