”Det är sanslöst”

Hamnar vi i din blogg nu?
Mina tre medarbetare såg förhoppningsfulla ut.
”Vill ni det då?” frågade jag.
”Det är klart att vi vill”
”Vi läser ju din blogg varje dag och det är bara Katarina som har varit med”
Ja, det är sant, jag har koncentrerat mig på Katarina som skall ta över Daglig verksamhet. Men mina kollegor som jag har daglig kontakt med har jag inte nämnt en endaste gång.


Rummet såg kalt ut, när jag hade plockat ihop alla mina saker. Tavlorna på väggen låg i en stor kartong och porslinsblomman som hade klätt in hela fönstret var nedtagen och hade placerats i en trälåda.

”Behöver du hjälp med att bära ut dina grejor till bilen?” Min kollega stod och kikade på mig.
"Ja, gärna,vill du ha min stol nu Petra?” frågade jag.

Petra hade aldrig haft tid med att skaffa sig en riktig kontorsstol utan hade nu i över ett år suttit på en vanlig "pinnstol", även fast jag flera gånger hade gjort henne uppmärksammad på att hennes arbetsmiljö inte var så perfekt som Arbetsmiljöinspektionens riktlinjer föreskrev.
”Du vet så väl Petra om inspektören kommer så får vi anmärkning, man kan inte sitta och vingla på en vanlig stol om man är Verksamhetschef och har ansvar för andras Arbetsmiljö”
Petra såg fundersam ut: ”Ja, det kanske jag skulle passa på att byta stol, den ser ju väldigt fin ut”

Gunvor, som är vår ”kontorschef”, stod i dörren med en stor skål med sallad.
”Du kan ta hem den här salladen, så behöver du inte laga någon mat ikväll till dig och gubben”.
Vilka arbetskamrater jag har, de har då tänkt på allt, nu går jag i pension och de har bjudit mig på lunch, inte nog med det, det räcket till gubben och hunden där hemma också.

Gunvor blev utnämnd till ”kontorschef” när vi upptäckte att det var hon som bestämde på vårt lilla kontor, hon är spindeln i nätet och gör allt vad vi ber henne om. Utan henne så stannar verksamheten. Det är hon som ser till att all post kommer dit den ska och framför allt att vi gör det vi är anställda för. Självklart så måste allas vår ”kontorschef” få vara med i min blogg.

Sist men inte minst(…jo det är hon,) för Syster Berith är inte så ”stor” hon är allas vår ”syster” som plåstrar om oss vid behov.
”Nå Berith, när skall vi anmäla oss till Röda Korset som sjukhusvärdar” frågade jag.
”För du skall väl också snart gå i pension?”
”Du är galen, inte jag inte, för jag skall ännu jobba länge till. Du är ju två månader äldre än jag” svarade hon.

Det är så tryggt att ha Berith som arbetskamrat, hennes specialitet är Psykiatri.
För de senaste åren har det hänt så mycket inom Omsorgerna
”Vi är inte längre med i processen” förklarade jag för mina kollegor
”Det är andra som numera sitter och bestämmer hur vi skall ha det, vi matas hela tiden med instruktioner och nya data system, där vi måste lära oss att trycka på ”rätt” knapp. Vi är inte längre delaktiga utan vi är bara en länk som bara skall utföra redan fattade beslut. Ja, nu är det sanslöst.

Nog är det då tryggt att ha en ”Psyksköterska” som arbetskamrat då ”förändringens vindar” blåser in över vår verksamhet.


”Det är sanslöst” ja, tiderna har förändrats och jag hänger inte längre med. Att gå i pension kan vara början till något nytt, jag lämnar nu Yrkeslivet med alla krav bakom mig.

I postlådan ligger ett tjockt brev, adresserat till mig.
Det är en bok från en vän, med en hälsning ”Nöjsam läsning!
Boken heter ”Åter till livet” och är skriven av H. Spencer Lewis.

Så lägligt, jag sjunker ner i min solstol och börjar bläddra i boken, det är från min ”fadder” på Rosenkors-orden AMORC.

Inom mig väcks ett hopp om att boken skall föra mig tillbaka till livet efter flera år i en organisation där ”Det är sanslöst”.

Jag hänger upp den fina tavlan som jag har fått av mina arbetskamrater, ett minne från Järnvägsgatan 4, kloka ord som myntades under en häktiskt tid.
Gissa av VEM?