På tur till kyrkogården

”Nå har du tänkt ut vart vi skall åka nu då?”
Jag gav min käre moster en stor kram, hon satt redan resklar på köksstolen med en stor blombukett i handen.
”Jo, det har jag! Kan du gissa vad jag vill att vi skall åka?” Moster såg finurlig ut.
”Du vill väl att vi skall åka till kyrkogården” svarade jag.
”Hur kunde du gissa det? Moster skrattade.
”Ja, jag ser att du har varit ute i växthuset och plockat blommor”

Med två kryckor under vardera arm så påbörjades färden ut till den väntande bilen. Min kusin Elsa hade anlänt från Stockholm, och var på besök hos moster.
”Jag behöver lite Gotlandsluft” sade hon. Ja, så är det, då man är utflyttad Gotlänning, man vill alltid återvända för att syresätta sig lite med Gotlandsluft.

”Kan vi ta myrvägen?” frågade moster, för det är så länge sedan som jag åkte där.
”Visst peka du så kör jag, det är din dag nu Lisa, du får säga vart jag skall köra dig”.
”Du får köra genom byn, så skall jag berätta lite om den” Min moster såg så glad ut där hon satt på passagerarsätet och tittade ut över åkerfälten.
”Där ser jag vår lada, den står fortfarande kvar härute på myren” hon pekade bort mot ett litet skjul ”Det var rejält byggt, så därför så står det kvar”

När vi svängde in på vägen som gick genom byn så började moster berätta om alla familjer som hade bott på gårdarna för många år sedan.
”Ja, nu vet jag ju inte vem som bor där nu för tiden, jag hänger inte riktigt med vad som händer här.

På kyrkogården fortsatte hon att guida oss, vi vandrade runt bland gravstenarna och moster berättade för oss om olika människoöden. Hennes stora sorg i livet var då hennes enda son dog i en bilolycka. Han var bara 16 år gammal.
På stenarna kunde man läsa när de hade lämnat jordelivet. På en av stenarna fanns det fortfarande plats för att gravera in ett namn till.
Jag förstod att moster Lisa hade planerat att det vara hennes namn som skulle ristas in på gravstenen.
”Min pappa dog dagen efter det att vi hade begravt vår son” sade hon.
Ja nog minns jag den tiden, hur en familj drabbades av sorg bara på några veckor.


”Nu är det dags för fika” sade Stockholmskusinen, ”Jag bjuder!”
Vi körde söderut, för blir vi bjudna på café så tackar man inte nej.
Med välfyllda kakfat vandrade vi ut i trädgården och intog en plats i bersån.

”Har du något äppelträd?” Moster Lisa såg frågande på mig.
”Nej, tyvärr, det har jag inte”
”Då skall du få ett av mig, om du kör mig till Trädgårdsmästaren, för jag skall ha ett själv”

Vår härliga moster, hon överraskar alltid. ”Visst jag kommer och hämtar dig, det är bara att ringa så kommer jag” svarade jag.
”Vi väntar till hösten för då är det bäst att plantera fruktträd”

Några timmar senare så kom jag hem med en stor krukväxt i en pappers påse. För man åker aldrig från min moster utan att ha något med sig hem. Min moster har ”gröna fingrar” och överallt i hennes hem står det blomkrukor med de mest fantastiska blommor.
”Ta nu den här blomman, med kruka och allt, den vill ha mycket vatten” förmanade hon mig.
Jag ställde min mosters blomma i mitt köksfönster, måtte jag nu komma ihåg att vattna den.