Så märkvärdigt var det väl inte…

”Behöver du hjälp med att bära ut dina presenter till bilen” Min chef tittade frågande på mig.
”Ja, det vore nog bra, för jag kan inte bära allt själv”

När så bilen var packad med alla blommor och presenter, fanns det inte mycket plats kvar för en solstol och ett fågelbad som jag också hade fått.
”Det är inga problem, vi skickar det med två andra bilar som också skall till Klintehamn ”sade chefen glatt.

När jag åkte hem så tänkte jag på vilken underbar avtackning jag hade fått vara med om.
Att gå i pension, gör man inte utan vidare, det var en lång kö med ”uppvaktande” kollegor och medarbetare som hade nappat på inbjudan till ”Öppet hus”
Jag visste ingenting utan trodde att jag skulle ”luncha med chefen”. Hon hade bokat in tiden för flera veckor sedan. Visserligen så hade jag mina misstankar eftersom några medarbetare hade ”försagt sig” . Men jag hade inte i min vildaste fantasi kunnat tänka ut att det skulle komma så mycket folk för att ge mig sin uppvaktning.
Tal och glada minnen, avlöste varandra, ja till och med så att jag själv behövde över en timme på mig för att få i mig maten som jag hade på tallriken. En buffé stod till alla gästers förfogande och alla åt med stor aptit, en jordgubbstårta stod framdukad som dessert.

”Så kul att du kom” där stod arbetskamrater som jag inte hade träffat på länge, kollegor som redan hade gått i pension och som kom för att göra min sista dag i yrkeslivet till en enda stor fest.
”Kommer du ihåg, när du kryssade fram, i rusningstrafik, på Drottningsgatan med en stor tårtkartong i handen”
Ja visst gjorde jag det. Det var då jag var med på skolresa med min sons klass och han fyllde år och vi ville fira honom när vi återkom till vandrarhemmet där vi bodde.

När man avslutar ett långt yrkesliv, och ser tillbaka på det man har gjort så tycker man inte att det har varit så ”märkvärdigt” men då man hör alla kollegor och medarbetare vittna om hur de har sett på min insats, så inser jag att jag har haft ett otroligt yrkesliv, där jag har stått på palissaderna och som en envis ”lejoninna” kämpat för de utvecklingsstördas rätt att få ett värdigt liv.

Min livsgärning! Ja, för jag tror att vi alla är här på jorden för en alldeles speciell anledning. Livet är som en skola, några går i första klass medan andra håller på att skriva på sin avhandling.
Min avhandling är nu klar och jag kan se fram emot ett nytt liv.
”Du har gjort ditt uppdrag här på jorden” så sade en Tarot tolkare som lade en stjärna för mig en gång.
”Nu väntar dig bara trevliga saker, du kommer nu att arbeta över gränserna och göra långa resor”Tarot tolkaren siade om mina stordåd.

Ser man på, nu har jag satt punkt för mitt yrkesliv och framför mig har jag min dator, där kan jag på nolltid ta mig ut i världen, chatta med trevliga människor som liksom jag gillar att forska i det mystiska. Kvant teorin och Sträng filosofin är sådana funderingar som för mig långt iväg ut i cyberrymden.
Som tur är så har jag gått med i OMSK (Omsorgens seniors klubb)det är en nystartad klubb som består av ett gäng pensionärer som alla har ett förflutet i Omsorgerna. Vi skall träffas en gång i veckan och käka bakelser på ett konditori. Skönt att veta, att de finns där, mina gamla arbetskamrater, så att jag inte helt försvinner upp i ”det blå” nu när jag blir pensionär.