Mormors yllestrumpor

Undrar om mitt lilla barnbarn vill ha en mössa med små lamm på?
”Det är lika bra att sticka till en ettåring” sade jag då jag handlade garn i garnbutiken. För här går det undan, bara några extra maskor på stick nålarna så har man en storlek större, och lille Albin växer för varje dag som går.
Nu har en liten kofta tagit form, så underbart fin med små vita lamm på bröstet.
En mössa som matchar koftan håller jag just nu på med att sticka.

Att sticka är som att meditera, man kan sitta och låta stickorna fånga upp garnet som bildar en liten ögla, och arbetet växer allt eftersom. En avig och en räta, det gäller att hålla koll på mönstret och byta färg allt eftersom det lilla lammet växer fram. Jag känner mig som en riktig farmor där jag sitter och stickar. Både min mamma och mormor var riktigt duktiga stickerskor, de försåg hela familjen med vantar och yllestrumpor.

Jag var bara 4 år då min mormor satte stick nålarna i mina små händer och instruerade mig hur jag skulle göra. Hon hade egna mönster som hon själv hade ärvt av sin mor.
”De här yllestrumporna är alldeles speciella” sade hon, och visade på en mycket smart häl som hon själv hade ”uppfunnit”. ”Karlarna gillar mina strumpor” sade hon och myste belåtet.
Nu har jag inte lust att sticka yllestrumpor till mina män, däremot så kan det bli en liten yllekofta till mitt lilla barnbarn.



”Nu går de en efter en”
Jag hade stött på en av mina medarbetare då jag var ute på morgonpromenad med hunden och gubben. Hon stod i sitt grindhål och log stort då hon såg att det var vi som kom spatserande tidigt på morgonen.
”Så, hur känns det nu att vara pensionär, jag har inte sett till dig på hela tiden” sade hon.
Det är ju inte så konstigt för jag har verkligen gått i ide, håller mig allt för mig själv och skall det handlas så får gubben min åka på affären.
Så är det då man vill vara i fred och bara vila ut. Att vara chef i Gotlands kommun har verkligen tagit på mina krafter och det känns verkligen skönt att nu ha gjort ”sitt”.

”Vi får väl träffas en dag och prata lite” min kamrat såg förhoppningsfull ut ”Vi kan dricka lite kaffe och prata om gamla tider” sade hon.
Nu är jag inte längre hennes chef utan vi är båda pensionärer. Vi kan nu minnas den gamla goda tiden tillsammans, då när politikerna sa ”Gör så gott ni kan” och vi slog våra huvuden tillsammans och funderade ut stora saker, allt för att våra vårdtagare skulle få ett bra liv. Nu ser det annorlunda ut, nu styr regelverken upp allt och man behöver inte längre ens tänka själv, det är bara att kolla på Internet, där finns allt samlat i prydliga dokument.



Idag kom det ett brev på posten, det var från Albin, han skickade ett foto på sig själv som nu pryder min bokhylla. Han är så fin mitt barnbarn.
Det går inte med ord beskriva hur det känns att få ett barnbarn, man blir så glad och det bubblar inombords då man tänker på honom.
”Vilken fjantig farmor du är, som sitter och drömmer medan du stickar en yllemössa med små vita lamm på” tänker jag, men så är det väl att bli pensionär, då kan man låta tankarna ila iväg lite hur som helst, för nu behöver jag inte fatta några viktiga beslut utan nu handlar det bara om att sticka en liten kofta till mitt barnbarn. Ja, till och med så kanske jag skall ge mig på att sticka mormors yllestrumpor.