Som ett skott...

”Jag kommer som ett skott” min kära kollega hade problem och även fast jag numera är en mycket lycklig pensionär, så tvekade jag inte en sekund då min vän var i nöd, jag ilade till undsättning direkt.
”Jasså det var så enkelt ” sade min kära kollega Petra, då jag men ett litet handgrepp lossnade datorn från laddningsstationen.
Det kändes lite märkligt att sitta bakom skrivbordet igen.
”Vi håller på med prognoserna nu” Petra suckade djupt, ”Du kan vara glad att du slipper”
Ja, det är jag verkligen för så uppjagat som det var varje månad då prognosen skulle göras till en viss tid. Avdelningschefen och Ekonomen satt sedan och granskade siffrorna noggrant för att se om vi chefer hade ”tänkt på allt”
”Om ni inte håller er budget så får ni sluta som chefer” sade ekonomen. Det var ord och inga visor, men skrämseltaktiken bet då aldrig på mig utan jag svarade bara ”Ok, då får det väl bli så då”
Att tro att det går att hålla budget i en verksamhet där man erbjuder dygnet runt tillsyn, där människor med stora omvårdnadsbehov måste ha en GOD levnadsnivå, (ja, så säger i alla fall lagen) när man inte får den budget som man behöver och som är anpassad till den verklighet som vi befinner oss i.

”Ja, du Petra, jag är så glad att jag inte behöver göra en prognos. En budget har vi däremot gjort upp, gubben och jag. Där vi ser hur mycket vi tjänar på att vara pensionärer.
Nu bakar vi vårt bröd, lagar husmanskost och tar vara på allt som naturen ger.
Man behöver inte så mycket egentligen utan nu kopplar vi båda av och njuter av livet.

Innan vi skils åt och Petra tar datorn med sig för att göra sin prognos, bestämmer vi att vi skall träffas och njuta lite utav sensommaren ute på min altan.
”Ni kan ta lite friskvård och komma hem till mig” säger jag för jag vet ju att Gotlands kommun har generöst beslutat att alla medarbetare får var sin timme per vecka att utöva friskvård på. Något som vi som chefer sällan kunde utnyttja. Att sitta på min altan måste ju vara rena dynamiten för en stressad medarbetare i Socialförvaltningen i alla fall nu då jag ser hur stressad hon ser ut, min käre vän.

Ett mail kom från min körledare, med uppmaning om att nu var det minsann dags att plocka fram not häftena. ”Vi har mycket att göra i höst” skriver hon ”Kören firar 90 årsjubileum och det måste vi fira med en stor konsert”.
Nu är det ingen kvar, som tur är, i kören sedan den startade, men dock några trogna basar som har firat minst 5 jubileum.
Att sjunga i kör betyder så ofantligt mycket för mig, ” Man får vara glad så länge rösten håller” tänker jag då jag börjar sortera bland alla noter.

Jag öppnar min almanacka och skriver in datumet för vår sångkörsstart, det finns inte så mycket skrivet längre i min kalender, och skönt är väl det, för nu kan jag rå om min tid best jag vill. Kanske kan jag få möjlighet att åka till Göteborg i oktober då Rosenkorsorden bjuder in till konferens för som sagt ”Man blir aldrig för gammal för att lära sig något nytt”.

http://www.amorc.se/