Campingsemester

”Nog har vi det bra nu vi två” sade jag till hunden som låg nere vid mina fötter. Nu har vi varit pensionärer i 8 veckor, en lång och underbar ledighet för två själar som har slitit för brödfödan i många år. Ja, hunden har ju inte gjort så mycket utan hon har bara varit vakthund på Järnvägsgatan 4 i Klintehamn i ca ett år. Visserligen så tog hon sitt arbete på största allvar, men några slantar inbringade det ju inte.

Två månader som man bara kan göra det man själv vill, nu när höstmörkret börjar göra sig påmind är det inte så dumt att dröja sig kvar en stund på kvällen med en intressant bok i handen. Man går och lägger sig när man är trött och stiger upp då man är utsövd. Det innebär att hunden och jag kan tassa upp redan vid 5 tiden på morgonen och brygga en stor kopp kaffe. Vi kan knäppa på TV där OS sändningarna ger repriser på alla utförda stordåd.
Det kan även innebära att vi sitter uppe till efter midnatt, med tända ljus och en deckare i handen.
Man gör som man vill, helt underbart.

Gubben min har inte varit pensionär lika länge som hunden och jag. Han har fortfarande lite ”stress i sig” han behöver ännu vara i ”karantän” ett tag till. Det behövs en av programmering på gubben. Han stressar fortfarande iväg på olika uppdrag.
Än så skall han ut på ”vedbacken” för att ta hand om veden
”Så att vi har ved till vintern” säger han. Sedan så är det nödvändigt med en tur till affären för att köpa en tidning.
”Måste se lite folk” säger han och hoppar på sin cykel för att i snabb fart cykla iväg ner mot byn.
Hunden och jag strosar runt i vår trädgård, nog får gubben ta hand om handeln om han vill, vi båda har det så skönt här och har inget behov av att trängas i affären.

”Det är som att dra ner en rullgardin” säger gubben då han kommer hem.
”Alla turister har lämnat ön och jag kunde gå ensam i affären”
”Så skönt då, för då kan vi ju ta husbilen och campa lite ute på ön” svarar jag. Det värsta jag vet är att trängas på en fullproppad camping, och att fricampa vågar man ju snart inte göra för även här på vår lilla ö har våldet gjort sig påmind. Häromdagen så var det ett rån på en bensinstation, tre unga män klev in sent på kvällen och avkrävde föreståndaren hans dagskassa. För att verkligen visa att de menade allvar, hade de tagit med sig en köttkniv och en yxa, som de viftade hotfullt med.
Lite senare framkom det att det var tre ungdomar från Hasselas behandlingshem, de hade försökt dryga ut sina fickpengar.
Med några tusingar i handen rusade de iväg och det var bara för hundpatrullen att låta hundarna nosa rätt på förövarna.
”De kommer inte att få vara kvar här hos oss, nu får de åka hem igen” säger Hasselas föreståndare och försöker lugna de upprörda rösterna som nu börjar få nog av ungdomarnas tilltag.

”Nog är det skönt att köra in på en camping och stå där över natten” säger gubben och svänger in på Sandvikens camping.
”Aldrig i livet jag vill stanna här, jag vägrar att stå intryckt bland alla husvagnar”.
För även fast turisterna har lämnat ön är det fortfarande många som bor kvar i sina husvagnar och lever camping liv hela sommaren.
”Har du blivit folkskygg” frågar gubben.
Det är inte utan att jag har blivit lite bekväm av att vara pensionär. Vi får leta upp en fin plats där vi kan ”fricampa” och lita på att hunden gör rätt för sig och ser till att inga bondtjyvar stör vår nattsömn.