Sångkören..

Lo-cus i-ste paus a Do fac-tus est, paus
Den entoniga sången klingar ut ur lokalen, idag är det kör övning och vi tränar in de olika stämmorna.
”Lyssna på varandra” hojtar körledaren, hon sitter bakom sitt piano och spelar.
”Jag spelar Tenorernas stämma, lyssna bara på mig”
I altstämman försöker vi att få tag på de noter som ligger där emellan. Ofta så är det inte så enkelt.
”För att sjunga i altstämman så måste man vara musikalisk” tröstar hon oss med.

Vår kör har funnits i 90 år, det var den första kyrkokör som startades på ön, så nu när vi skall jubilera vill det till att vi bjuder på något alldeles extra.

”Hur uttalas factus est” frågar en körmedlem, för det gäller att man kan lite latin, åtminstone måste man kunna uttala det perfekt när man sjunger.

En hel dag satt vi på hårda stolar och tragglade igenom stämmorna på ca 15 stycken.
”Vi måste ha något pampigt” säger körledaren och plockar fram ”Guds lov i naturen”
Nu har vi ju fortfarande flera veckor på oss att öva, för konserten är inte förrän den 22 november.

Redan som liten tös så förstod jag att det där med sång var något alldeles extra. Det var alltid mycket sång och musik i vår familj, pappa tog ner fiolen från väggen och vi flickor sjöng av hjärtans lust.
”Hur länge har du varit med i sångkör då” frågade en vän.
”Så länge jag minns” svarar jag, för så är det, jag minns att jag satt på en scen redan som 4 åring, det var min kära mamma som var med och spelade ”buskis” teater.
”Du får spela lillan” sa hon och manuskriptet skrevs om i all hast för att ge mig en liten roll.
För hur skulle hon annars kunna träna in sina roller, där satt jag på scenen och lekte med min docka, när helst jag hade lust så sjöng jag en sång.
Allt har sin tid, ett början och ett slut, det kommer säkert en dag då även min röst sviker. Men min käre körledare har lovat att när den dagen kommer så skall hon berätta det för mig för att förstöra klangen i vår kör, det vill ingen göra.