"Dubbelt upp.....två små killar"

Regn och rusk, ja vad kan man mera förvänta sig då höststormarna börjar ge sig till känna. Inte ens hunden ville gå ut idag, för det är ett sådant oväder.
Skönt att kunna sitta inne i stugvärmen och lägga några björkklabbar på brasan.
”Det går verkligen ingen nöd på oss” säger jag till hunden som ligger utsträckt framför kaminen.

Tänk att få två barnbarn under samma år. Det är verkligen en stor lycka, för det finns inget som kan uppväga att få barnbarn.
Jag har funderat mycket på om det bara är vi 40 talister som känner så eller om det var lika ”märkvärdigt” att få barnbarn förr. Var min mormor lika lycklig då jag föddes mån tro? Eller tog hon det med jämnmod och såg det som en helt naturlig sak att ”släkten skall komma och släkten skall gå”
Min mormor lyckades i alla fall med att ”se mig” och under hela min uppväxt så trodde jag att jag var hennes favoritbarnbarn. Som vuxen förstår jag att hon gav alla sina barnbarn den känslan. Att vara sedd och älskad.

Nu väntar vi med spänning på Albins lille kusin, vårt andra barnbarn. Blir det en lite flicka eller en liten pojke?
När vi väntade på Albins ankomst så tog jag min pendel till hjälp. Men jag vet inte vad som hände men pendeln visade inte på ”rätt” kön, enligt den så skulle Albin vara en liten flicka.

Nu kan det ju vara så att jag inte har så värst stor vana med att ”pendla” kanske var det jag som ställde frågan fel, eller tolkade svaret ”fel”?

”Pendeln skall få en chans till” tänkte jag och plockade fram den. Jag satt med den i handen en stund, ställde en del kontrollfrågor så att jag var säker på hur pendeln fungerade. ”Ge mig ett ja” sade jag och pendeln satte fart och pendlade lodrätt.
”Hum” så JA är lodrätt och då bör NEJ vara vågrätt.
Koncentration, och invänta pendelns svar på frågan om det blir en flicka.
”Ser man på” pendeln markerade direkt att så var det då inte.
Albins nya kusin blir en liten kille !!!
Om man nu vågar lita på min pendel.

Två barnbarn på samma år som jag går i pension. Det är verkligen lycka.
För att avsluta ett långt yrkesliv var verkligen det bästa som jag har gjort.
”Visst saknar jag er alla” sa jag till min kollega då hon ringde för att höra hur jag mådde.
”Vi håller koll på dig för vi läser din blogg” sade hon.

Nejdå, det är nog ingen risk att jag blir ”bortglömd” som många andra pensionärer som slutar sina arbeten. Jag är så glad åt varje medarbetare som ringer och vill prata bort en liten stund. Jag lyssnar så gärna på deras problem för som pensionär har jag ställt mig utanför och ser med klara ögon på hur vansinnigt den nya organisationen är. Hur chanslösa mina kollegor är i denna hetsjakt på att göra alla till lags.
Jag ställer mig frågan ”Hur länge håller detta korthus som politikerna bygger upp i Gotlands kommun”

”Det var hemskt vad tiden går fort” sade gubben då han kom in från snickare boden. ”Ett bevis på att vi har det bra” svarade jag, för nog är det gott att inte behöva stressa.