Med barnbarn på avstånd...

Visst är han fin , mitt lilla barnbarn, här iklädd farmors stickade ylletröja.

”Vi skall åka med båten ikväll” sade grannfrun ”Men det blåser så hemskt så det blir inte så kul att sitta ute på havet” Hon såg orolig ut. ”Vi tänkte åka upp och hälsa på barnbarnen, det är så länge sedan vi var där och det händer så mycket med barnen då de är så små”

Hon har så rätt min käre granne, för det märker vi också när bilderna kommer via mailet på Albin. Han är snart 4 månader.
Visst är det svårt att ha sina barnbarn på ”fastlandet” för det är ju inte alltid så enkelt att ta sig över havet.
Som tur är så har vi Internet och kan på så vis följa vår lille krabat via foton som skickas till oss regelbundet.


På vårdcentralen är det handikappanpassat så det var inte svårt att ta sig in till väntrummet där det redan satt flera personer och väntade.
En snabb nick till hälsning samtidigt som man sneglade lite på varandra.
”Jag kände inte igen dig då du kom in” sade en kvinna till mannen som satt bredvid henne i soffan.
För så är det, alla andra åldras och man har svårt för att inse att gubben som sitter där i väntrummet på vårdcentralen är en gammal klasskamrat.
”Så nu är det här vi skall träffas i fortsättningen” sade gubben När vi är här och kollar vårt blodtryck”

”Inte jag inte” tänkte jag, så fort jag har blivit fri mina kryckor så kommer jag att vara i gång igen och inte besöka vårdcentralen i onödan”

”Nu har jag fått tag på en tång” sade syster Lennart och såg mycket glad ut. Nu var jag åter där på hans mottagning och nu skulle det ske, alla klammer skall nu tas bort.
”Räknar du så plockar jag” sade syster Lennart och jag räknade en efter en till det var 25 klammer i rondskålen.
”Det var inte dåligt ” sa jag de har verkligen sytt till mitt knä ordentligt”


”Inte har du väl planterat om din orgidé själv” sade gubben då han kom in från snickare boden.
Det är förunderligt så många knep man kan komma på för att klara sig själv. Med en liten hink hängande på ena kryckan kan jag få med mig en blomma och plantera om den i ny jord.
Allt gick lugnt tillväga, tills jag fick se något som rörde sig på golvet. Det var en liten skogsmus som hade kommit in i köket och kilade vettskrämd över golvet rakt emot mig.

I det ögonblicket glömde jag alldeles bort att jag var konvalescent och skulle inte förflytta mig utan med hjälp av två kryckor. Som tur var så fanns det en arbetsbänk som jag kunde stödja mig emot när jag försökte undvika den lilla musen.

Det gav mig anledning till att ladda musfällorna med gräddost och bara efter några timmar så hade jag fångat in det lilla mus paret som hade tagit vårt hus som sin vinterboning. Nu är de döda och musfällan är åter laddad för att även fånga in deras mus barn. Kampen mot mössen har inledds och jag är mäkta stolt för varje mus som hamnar i min gillrade fälla.