Ett hemsökt hus...

Gubben har börjat tro på ”det övernaturliga”. Visserligen så har jag misstänkt det länge att även han ”tror” på något, men han har som många andra, ställt sig skeptiskt till sådana fenomen. ”Man kan väl inte tro på något som inte är bevisat” har han framhållit vid våra diskussioner.
Antingen tror man på att det finns något mer än det som vi ser eller så tror man på att vi alla bara är här på jorden av en slump och då vi dör finns vi inte kvar.
Att tro så är verkligen destruktivt tycker jag så jag väljer att tro på att vi absolut inte är ensamma här i universum utan att vi ingår i ett stort system.
Jag brukar ofta tänka på ett myrsamhälle där allt är uppgjort efter bestämda regler. Alla har sin roll i myrstackens värld. Myrorna för livet vidare i generation efter generation.
Man kan likna jorden med en myrstack, där vi alla ingå i ett system.
Vem vet, kanske är det någon som sitter och studerar mig just nu då jag hoppar fram på mina kryckor, precis som när jag sitter och studerar de flitiga myrorna som kämpar för att dra sitt strå till stacken.

Vad är det då som har fått gubben att bekänna färg, för nog har han innerst inne trott på något, men vill inte erkänna det utan ifrågasätter allt och vill ha fakta och bevis.

”Tur att det är ljust och mitt på dagen för annars så skulle jag bli rädd och tro att det var ett spöke som kom, så som det låter om dig då du släpar dig fram på filttofflorna och när dina käppar stöter mot golvet”

Ser man på, gubben har äntligen förstått att det kan finnas oförklarliga händelser eftersom han reagerar på mig då jag tar mig fram med mina kryckor.

Eftersom jag ofta har svårt för att sova på natten och behöver gå upp och gå runt lite i huset, kan det mycket väl vara så att även jag stöter på en ”besökare”
En natt så gick jag upp och satte mig i min fåtölj, jag tittade på ett program som heter ”Hemsökta hus” där man med kamera försöker dokumentera nattliga rörelser.
Helt plötsligt så fick jag se en gul boll som rullade fram mot mig.
”Det spökar ” tänkte jag och väntade med klappande hjärta på vad som skulle komma.
Eftersom jag inte är det minsta rädd så kikade jag bort mot hörnet där bollen kom ifrån.
Då såg jag den nattliga besökaren.
Utan att märka det så hade även hunden följt med mig när jag klev upp ur sängen. Hon hade lagt sig på golvet där jag inte kunde se henne, när hon puffade till bollen rullade den fram mot mig.
Så det är inte bara jag som ”spökar” för gubben min utan även hunden som kan hjälpa till.

Nog är det så att allt inte går att bevisa, för den skull betyder det inte att det inte finns.
Något som jag nu skall utreda är jordstrålnings zonerna, människans aura och energifält. Jag fick en inbjudan från en vän som tänker hålla en kurs för intresserade. ”Ta med pendel, pekare, slagruta etc. och ett foto på dig själv eller en ritning på din bostad” stod det i inbjudan.
Här skall undersökas, för nog är det lite spännande att tänka sig hela jorden omgärdad med ett magnetfält. Att detta fält kan påverka oss på många olika sätt. Kanske till och med myrorna vet mera om detta fenomen än vi människor. För om man studerar myrorna och deras liv kan man ju undra hur myrorna hittar tillbaka till stacken när de har varit ute på sin skogspromenad.
Kanske så följer myrorna currylinjerna som vägledning.