Har man en blogg så....

Har man en ”blogg” så krävs det att man skriver i den emellanåt. Det var ju därför som jag startade upp min ”blogg” för några månader sedan.
I vanliga fall så är det inga som helst problem med att finna stoff att utveckla till en trevlig läsning för mina besökare. När vardagen ser ut som vanligt och man träffar på en hel del intressanta människor, finner man alltid något att skriva om.

Nu har jag bara mig själv att ta hand om. Gubben min och hunden får allt sköta sig själv (och mig)Min dag ser ganska så likt ut dag för dag. Jag orkar inte med så mycket besök och när telefonen ringer så hinner jag oftast inte fram innan man har tröttnat i andra änden och lägger på.
”Du har väl en bärbar telefon” säger min syster. Visst har jag det, men den är ofta urladdad och står då på laddningsstationen.

När jag blev pensionär så tog jag av mig mitt armbandsur. Nu gäller det att ”gå på känn” tänkte jag och det gör jag fortfarande. När jag vaknar, går jag upp när jag är trött kryper jag i säng.
Nu när jag äter så mycket värktabletter är jag ofta trött och gör precis som mitt lilla barnbarn, sover för det mesta och är bara vaken små stunder.

Det är så skönt att inte behöva ha några krav på sig. Bara göra det som passar just för stunden.
Oftast så har jag svårt för att sova på nätterna, då går jag upp och sitter där mitt i natten och bara njuter av stillheten.

Det är som att sitta i ”karantän” jag har fullt upp med att bara hålla koll på när jag skall ta mina värktabletter och när det är dags att äta mat. Som tur är så har jag en TV apparat nära till hands och även en CD spelare så jag kan sitta i min fåtölj och bara roa mig med olika saker.

Någon promenad utomhus vågar jag mig inte på än, för så länge mitt knä värker så får jag allt ta det lite lugnt. Partiledaredebatten på TV 24 var intressant en liten stund, men att sitta en hel dag och lyssna på dem kan bli lite för mycket. Mona Salin som tjabblar med Maud Olofsson, det är egentligen fantastiskt hur skickliga de är med att ”kring gå” frågan.
Efter några timmar så har jag fortfarande inte förstått hur politikerna egentligen vill styra vårt vackra land.

Som tur är så har jag mycket att stöka med, även fast jag är bunden till min stol och mina kryckor.
Min dag består numera av att sitta och sticka små söta sockor och vantar till mina barnbarn. För det börjar ”dra ihop sig” även för det andra väntade barnbarnet.
”Blir det en flicka tror Du?” frågar många för visst skulle det vara kul med en liten flicka i familjen. Man vet aldrig, med erfarenhet från lille Albins födelse så vågar jag då inte lita på min pendel längre. Den visade ju så starkt på att Albin skulle vara en liten flicka.

Så har jag med stor möda presterat en blogg.
Ha tålamod mina kära läsare, för snart så är jag uppe på benen igen och kan se tillbaka på den här tiden som en period då jag fick bli ompysslad av gubben min.