På operationsbordet...

Jag sneglade bort mot personerna som kom in i rummet, en sköterska gick emot dem och hjälpte dem med att klä på sig rymdliknande dräkter. ”Så nu är det dags” sade jag och tittade upp på narkosskötaren som satt vid mitt huvud.
”Ja, nu är det dags” svarade han ”Vill du ha lite mera lugnande medicin?”

Jag funderade en sekund och svarade ”Nej, jag tror inte att jag behöver det, sätt bara på CD skivan som jag har med mig så fixar jag det här utan lugnande tabletter” svarade jag.
För så många vänner som hade skickat med mig sina lyckönskningar vore det väl skam om jag skulle behöva medicinera mera.
”Vi tänker på dig” sade de och naturligtvis så tror jag att det är den absolut bästa healingen man kan få, några som skickar varma tankar till en där man ligger på operationsbordet.

”Du är den lugnaste patient som jag har haft hand om ” sade han och blinkade med ögon locken. För det var det enda som man kunde se av hans ansikte, ett par lugna vackra mörkblå ögon som hela tiden vakade över mig.

Man får verkligen hoppas att operationspersonalen hade hörselskydd, för nog kunde man höra både såg och hammarslag då min knäled byttes ut.


Försiktigt kikade jag in bakom draperiet, jag tyckte att jag kände igen rösten på personen som låg där i sängen. Mycket riktigt, min före detta arbetskamrat hade precis som jag hamnat på uppvakningen efter en grundlig reservdels byte.
”Ni ser ut att ha väldigt trevligt” sade sköterskan då hon kom för att läsa av datorskärmen där det hela tiden kom upp våra olika data om hur vår uppvaknande fortskred. Vi var satta under ”lupp” med papper och penna noterades våra siffror varje halvtimme.
Under 5 timmar fick vi ligga där och ”vakna upp” under tiden ägnade vi oss åt att prata gamla minnen.

”Inte gick det någon nöd på mig där jag låg i ”vipprummet” på avdelningen.” Ganska fort hade jag fått smeknamnet ”mostern” när det av slöjdades att min systerdotter var en av nattsköterskorna. Hon till och med ringde på dagen för att kolla hur det var med mig ”Ni sköter väl om min moster ordentligt” sade hon.

Lite rädd var jag dock då gubben anlände med en rullstol och beordrade mig att sitta ner, ”Du får inte gå så långt, utan jag lånar en rullstol, och kör dig i den ner till entrén”
Det var bara att lyda, jag satt mig i stolen och det bar av ner för korridorerna.
Med livet i behåll så kom vi ändå fram till bilen som stod parkerad utanför stora entrén.
”Det gick ju bra” sade gubben stolt, jag har ju aldrig förut kört en rullstol!”
”Jag tror dig!” svarade jag och tackade högre makter för att jag hade klarat av färden.

”Borta bra men hemma bäst” till och med hunden fattade att matte hade varit med om något stort, hon luktade på kryckorna och såg lite förskräckt ut, kröp upp bredvid mig i sängen och låg där, när jag vilade mig en stund.

”Säg inte att du skall upp på övervåningen” sade gubben och såg förskräckt ut.
”Men det är klart att jag måste, för nu är det dags att skriva i min blogg, det kan inte vänta förstår du väl.
Så med kryckor till min hjälp hoppade jag upp för trappan fram till min kära dator.
För vad jag visste var att Lille Albin hade fått min present, en stickad kofta med mössa till. Det finns ingen trappa i världen som är för brant för mig när jag har fått mail från mitt barnbarn, Albin.