Ultrarapid...

Nog dröjer det ännu ett tag tills jag tackar ”ja” till en dans! Sakta sätter jag det nyopererade benet framåt och låter tyngden vila på de två kryckorna som jag har fått mig till låns.
Hunden ser förvånad på mig, ”Vad är det som händer med matte?” hon hoppar snabbt undan då jag kommer linkande på mina käppar.

”Så här uppassad har du aldrig blivit förut” sade gubben och såg mycket nöjd ut. För han har då aldrig förut varit så flitig i köket, eller överhuvudtaget varit inne i tvättstugan. Nu sveper han runt i huset och plockar i alla grejer. Maten serveras och disken plockas bort…
Till och med så får alla mina krukväxter lite vatten, när de ser som mest ledsna ut.

Han verkar allt nöjd i sin nya roll som den barmhärtige samariten. ”Smakade maten bra” säger han och ser stolt på de nystekta flundrorna som ligger på fatet.
Med papper och penna skriver han upp veckans matsedel som skall inhandlas.

När sonen ringer för att förhöra sig hur det går för ”sjuklingen” kan jag inte annat säga än att jag blir väl omhändertagen.

Allt går i ultrarapid, och allt måste vara välplanerat, min färd genom huset bara för att hämta mina tabletter då det är dags att ta min ranson, är ett välplanerat företag.
Uppfinningsrikedomen likaså, som t.e.x att hoppa iväg på två kryckor med en mobiltelefon instucken i trosorna, när man upptäckt att det inte finns några fickor varken på byxorna eller T- skirten. En banan instucken i armhålan gåt utmärkt däremot så fick apelsinen ligga kvar på fruktfatet tills gubben kom in från snickare boden, och kunde hjälpa mig.

Morfin i all ära, men nog kan det bli lite för mycket ibland.
”Du får inte ha ont” sade sköterskan och såg bestämd ut
”Det är inte bra för då spänner du dig och får ännu mera ont”

Nu är jag inte någon ”pillerälskare” men man får väl ändå lyda order så i min knallröda medicin dosett finns alla piller inlagda efter ordination från läkaren.
Det är långtidsverkande morfin men även snabbverkande piller.
Det är bara det att jag får sådan hjärtklappning av dessa starka doser.

”Du är inte van med sådant” sade min kära kollega när jag beklagade mig för henne.

Nu tänker jag trotsa läkarvetenskapen och plocka bort de små vita piller, för det är inte så kul att ligga mitt i natten med ett hjärta som skuttar runt i bröstet.
”Något att sova på ” sade sköterskan ”Jo jag tackar, jag blir pigg som bara den och kan då rakt inte sova.

Nu är det ju så otroligt bekvämt att vara pensionär, man kan sova precis när som helst.
När mina före detta kollegor sitter och lyssnar på en föreläsning om ”Lex Sara” så snarkar jag gott i min säng.

Tänk att jag redan har varit pensionär i flera månader, tiden går så fort och jag verkligen njuter.
Värre är det med gubben min som har lite mera oro i kroppen. Tur att han nu får vara ”anhörig vårdare” under en tid, för då vet han i alla fall vad som han måste göra.
I tidningen annonserade man om en träff för ”anhörig vårdare”
”Kanske skulle jag åka dit” sade gubben ”Visserligen så handlade det om anhöriga till dementa personer. Men så nogräknad behöver han ju inte vara, för med alla tabletter som jag äter just nu så kan man nog vara lite orolig för att man inte minns allt som sker runt omkring en.
”Gör du det” sade jag till gubben, det kan vara trevligt för dig att få höra hur andra gubbar har det som vårdar sina kvinnor”

Nu tror jag inte att han kommer iväg för han har fullt upp med att skriva en lista på varor som måste handlas hem, för säga vad man vill om gubben, han tar sin vårdare roll på största allvar.