Nu har det gått fem veckor sedan jag opererade in en ny knäled i mitt ben. Fem veckor som jag har varit ”handikappad”. Det har varit mycket lärorikt att vara beroende av mina kryckor och att behöva be om hjälp. Att vara begränsad, inte kunna göra det som man annars gör, sitta kvar i stolen och låta andra passa upp.
Nog har jag försökt att hjälpa till så gott jag har kunnat, men det har inte alltid varit så lätt.


Det är så lätt att tro att man kan mer än vad man egentligen kan. Att hoppa fram på kryckor kräver armstyrka och när man har fått skavsår i händerna förstår man att det är dags för att vila lite.

Jag har funderat mycket på den kommande konserten som vi skall ha i min Kyrkokör. Kommer jag att orka skutta fram tillsammans med mina körsångare när de skrider fram i procession till tonerna av en Motzarts ”Alta la trinita” Det är så vackert och högtidligt. Vi vet att våra åhörare älskar att se oss när vi gör det.
Men om jag skall delta, det får jag fortsätta att fundera på.
”Då får du sätta fart på kryckorna” sade min körledare och det vet jag inte om jag vågar för så enkelt är det då inte.

Helt plötsligt så blev det svart i rutan. Strömavbrott hela Gotland är svart.
”Ja, det är säkert bara för att du har suttit här och tittat på TV hela dagarna” sade gubben med ett förargligt flin.
Det är tur att det nu är val av ny president i Amerika så jag kan sitta här och följa med i debatterna omkring valet.
”Du sliter verkligen ut TV:n nu ” sade gubben innan han gick ut till snickare boden.
Han har så rätt, TV står på hela dagen och jag kollar på de olika kanalernas utbud.
”Något skall man ju roa sig med” svarar jag gubben, för tiden kan gå långsamt när man är handikappad och sitter still på en stol.

Efter en stund kommer gubben in och börjar rusta i köket.
”Vad gör du?” frågade jag.
”Jag skall baka bröd” svarade han ”För brödet är så dyrt i affären så nu har jag köpt jäst och mjöl, och skall nu lägga en deg”

Ser man på, gubben har blivit riktigt huslig under tiden som jag har varit konvalescent.
Inget ont som inte har något gott med sig” tänkte jag då jag sjönk ner i min fåtölj och lyssnade på program ledaren på TV som diskuterade presidentkandidaterna i Amerika.

Några timmar senare så kom det en underbar doft från köket, gubbens brödbak var avklarat och låg nu under en vit bakduk för att svalna.

Inte är det så tokigt ändå att vara konvalescent.