Sonens återkomst....

Även fast jag försökte förbereda hunden på att vi skulle få ”fastlandsfrämmande” så blev hon överraskad då hon såg en lång stilig man komma fram emot bilen med stora kliv. Det var sonen från Uppsala som hade anlänt med flygplanet och skulle ”rå om ” sina föräldrar några dagar.
Hunden skrek så att alla passagerare vände sig om för att se vad som var på färde. Det lät som den värsta misshandel.
Har man som vi, barnen på fastlandet, är det alltid trevligt att få besök. De brukar turas om med att komma hem, inte bara för att ”se till” oss gamlingar, utan det är även för att få testa fiskelyckan. Östersjön har mycket att erbjuda bland annat så simmar det en och annan havsöring här utanför och väntar bara på att få bli infångad.

”Då skall jag fixa middagen då” sade sonen när han gick ut tillsammans med sin barndomsvän som naturligtvis ställer upp på en fisketur.

Inte blev det någon fiskelycka heller även fast han var ute och provade lyckan båda dagarna.
Men nu är det ju inte det som är det viktigaste utan bara att få stå längst med stranden eller vada ut en bit och låta fiskespöets drag glida genom vattnet.
”Det är rena avkopplingen” säger sonen och han ser betydligt piggare ut då han återvänder till storstaden efter att ha fått känna av den Gotländska solen.

”Hur var det när jag föddes” sonen tittar nyfiket på mig, för nu är det snart dags för honom att vara med då hans baby skall födas. En ny epok tar sin början jag blir farmor igen och han blir pappa. Naturligtvis så har jag även försett det lilla väntade barnbarnet med små persedlar. Ett lammskinn är naturligtvis självklart, det finns inget finare att ligga på för en liten baby än ett lammskinn från Gotland.

Det är alltid lite sorgligt då man tar farväl. Sonen har nu återvänt till ”fastlandet” och hans besök i hemmet är nu slut.
Sonen tar påsen under armen då han går iväg, ”Stoppa ner det i väskan” säger jag förmanande ”Du får inte glömma påsen på flyget”
Nog kommer man alltid att vara den där överbeskyddande morsan som hela tiden är där och har synpunkter.
”Visst” svarar sonen ”Jag packar om i bilen”

Det är grått och trist ute, jag stoppar några extra pinnar i brasan, tar fram min sticksöm. Att sticka är som att meditera, man kan sitta i sin fåtölj och bara låta stickorna forma garnet till en liten ögla. Snart kan jag släppa en av mina båda kryckor, och bara ha den ena som stöd. Min rehabilitering fortskrider och sonen som är arbetsterapeut, har varit hemma och tittat till mig. Vad kan man mera önska.